Befordrade professorer

Sedan snart tre år kan en universitetslektor bli professor inte bara genom att i konkurrens söka en ledigförklarad anställning utan även genom att bli befordrad på egna meriter som forskare och lärare. Denna reform har snart fördubblat antalet professorer i Sverige.

Från några håll har hävdats att nyordningen har skapat ett A- och ett B-lag: att de befordrade professorerna har blivit upphöjda alltför lättvindigt. Påståendet har framförts både på ledarsidor och av en del etablerade forskare, och därför är det utmärkt att Högskoleverket nu undersöker frågan. Resultaten är ännu preliminära, men allt tyder faktiskt på att kraven har höjts snarare än sänkts. Detta stämmer också med de intryck jag fått genom mina tämligen omfattande kontakter med det svenska högskolesystemet.

Det har också påståtts att befordringsreformen förstärkt den manliga dominansen på universitetens topposter. Visserligen har endast ca 20 procent av dem som befordrats varit kvinnor, men eftersom andelen kvinnliga professorer före reformen var ca 10 procent, har befordringarna tvärtom inneburit en kraftig ökning av andelen kvinnor.

För mig som föreslog denna befordringsreform i en ledare redan i Forskning & Framsteg 6/89 (och i F&F 2/95 yrkade på ändringar i den halvhjärtade reform som då genomförts) är utvecklingen mycket tillfredsställande. Reformen har tydliggjort den stora kompetens som finns vid svenska universitet och högskolor, och den är rättvis på ett individuellt plan: en person som är professorskompetent blir professor av det skälet, inte beroende på att en tjänst råkar bli ledig genom t ex pensionering. Rekryteringen till forskaryrket tror jag också kommer att underlättas, och ytterligare en poäng är att många av de nya professorerna stimuleras till en produktivitetsspurt, både för att vinna befordran och i entusiasmen över dess förverkligande.