Reinkarnation en västerländsk missuppfattning

Döden är livets definitiva slut och naturens gång. En av religionernas uppgifter är att ge människor alternativ till dödens ”meningslöshet” och naturens ”obeveklighet”. I kristendomen, islam och judendomen är alternativet återuppståndelse, direkt efter döden eller på den yttersta dagen, individuellt eller kollektivt. I indiska religioner är det återfödelse.

I västvärlden ses döden vanligtvis som motsatsen till liv. Döden är dramatisk och traumatisk, en kamp för den döende och dennes familj. I Indien eftersträvar både hinduer och buddhister att avdramatisera döden. Döden är inte en händelse vid slutet av det biologiska livet, utan en process som påbörjas redan vid födelsen. Det är inte döden som är traumatisk, utan livet.

De indiska religionernas syn på återfödelse motsvaras inte av det västerländska begreppet reinkarnation. Termen skapades av kristna missionärer utifrån en kristen föreställningsvärld. Man kunde föreställa sig återfödelsen som att själen, liksom anden, ”blir till kött” (inkarneras). Sedan togs uttrycket upp av engelsktalande nyhinduer och nybuddhister, som i sin tur återförde det till den västerländska kultur som en gång skapat det.

Men synsättet ”att åter bli kött” är helt främmande för traditionella hinduer och buddhister. Det går visserligen att översätta uttrycket till indiska språk, men innebörden blir absurd för en icke-kristen indier. Återfödelse på sanskrit ges i stället innebörden ”åter vardande ” eller ”åter tillblivelse”, punar bhava eller punar janman. På tamil säger man ”ny födelse”, maru pirappu.

Det som är avgörande i återfödelsen är inte att själen blir kött, utan att hela människan med hela sin personhistoria återkommer och går en ny återdöd till mötes. Buddhisterna förnekar själens existens överhuvudtaget. Det är hela människan som erfar ett nytt ”vardande”. Återfödelsen ligger bortom den västerländska polariseringen mellan kött och ande och deras förening.

Hinduerna däremot har ett dualistiskt synsätt enligt vilken en själ finns. Själen är oföränderlig, medan kroppen är föränderlig. Men inte heller i hinduismen blir själen kött, beroende dels på själens annorlunda karaktär, dels på att realismen i uppfattningen av köttet självt är ifrågasatt. Kroppen är en skenkropp, ett återsken blott.

Ett liv till döds

Ett vanligt västerländskt synsätt är att indierna uppfattar återfödelsen positivt, som livets yttersta mål och en garanti för att döden går att övervinna, alltså en motsvarighet till återuppståndelsen i den judisk-kristna-muslimska traditionen. Men indiska religioner ser negativt på återfödelsen, därför att varje ny födelse leder till en ny död. Från födelsen är livet ett liv till döds. Därför uppstår en grundläggande fråga: ”Hur kan jag på sikt helt befrias från återfödelsens kretslopp?”

Återfödelse handlar inte bara om det som sker efter döden, utan lika mycket om frågan: ”Finns det rättvisa i livet?”. Det är strävan efter rättvisa som är drivkraften och grunden för tankarna om återfödelse. Genom återfödelsen är människan försäkrad om att få belöning för det goda hon har gjort eller att bli bestraffad för det onda – om inte i detta liv så i nästa. Läran om återfödelsen kompenserar för orättvisan som faktiskt finns i livet. Det finns rättvisa – på sikt.

Återfödelsen är också indiers sätt att förklara att ondska förekommer i världen. Det är förbundet med läran om karman, handling, vilket gör det så speciellt: Buddhismen lär att alla varelser i denna värld, individuellt och kollektivt, är ansvariga för allt ont (och för allt gott). Det onda kommer inte från en ond makt som tävlar med Gud om människans bevågenhet.

Också gudar återföds

I judendomen, islam och kristendomen är Gud odödlig, och människan dödlig. I indiska religioner är de flesta gudar dödliga i ett långsiktigt perspektiv. Endast hinduerna uppfattar vissa gudar som odödliga, de som är uttryck för det Slutgiltiga. För buddhisterna är däremot alla gudar dödliga, inklusive alla buddhaer som visar sig på jorden i mänsklig gestalt.

Att bli gud i en av många himlar är bara en av flera existensformer att återfödas till. Det finns fem olika existenser: gud, människa, djur, anfädersande och helvetesvarelse. De fem existensformerna, synliga eller osynliga, fyller hela den kända världen. Det är allt i det buddhistiska kosmos. Alternativet är intet, det finns ingen odefinierbar (all)enhet, som dock antas av hinduer och som är deras yttersta tillflykt när återfödelsens kretslopp upphört.

Den som återföds till gud kommer att leva ett angenämt liv. Att bli gud förhindrar dock inte att man dör och föds på nytt – som en annan gud eller i någon annan existensform. Det är naturligtvis bättre att återfödas som gud än som djur. För sin lycka är gudarna dock beroende av att människor offrar till dem. Inom buddhismen talar man om förtjänster som exponeras för gudar och anfäder. Förtjänsterna som överförs är ofta moraliska dygder, som givmildhet mot munkar. Människorna går inte till gudarna och anfäderna och säger att ”i dag har jag varit givmild”, utan gudar och anfäder förväntas kunna se dessa specifika dygder när människorna vänder sig till dem. Förtjänsterna motsvarar hinduismens offer i form av mat och blommor.

Helvetena är många

Att återfödas som anfädersande är något speciellt. Anfäderna behöver sina efterlevande upp till fyra generationer. Mellan levande och döda upprättas en relation där alla ger och tar. Både hinduer och buddhister har en rikt utvecklad dyrkan av återfödda anfäder.

Det finns många helveten att återfödas till. Helvetena är reningsplatser där man genomlider bestraffningar för onda gärningar. Sedan kan man födas till en bättre bestämmelse. Ordet används växelvis med återfödelse. I hinduismen kan man tänka sig att en gud som representerar det Slutgiltiga kan omintetgöra ogynnsamma effekter av karman efter erhållande av offer. Men i buddhismen är och förblir människan självansvarig. Det finns ingen nådeuppfattning i den gamla buddhismen.

Inom buddhismen är det en fördel att vara människa jämfört med andra existensformer. Det är bara människan som kan nå det slutliga målet, nirvana. Endast hon kan förstå läran om karman, och därigenom nå kunskap och leva så att hon kan frigöra sig från kretsloppet av återfödelser. Att vara upplyst innebär att man har funnit lösningen i form av en självinsikt vunnen genom meditation om orsaken till människans fångenskap i återfödelsens kretslopp.

Övergången

Det finns olika uppfattningar om hur övergången sker mellan två existensformer. Vad händer vid döden? Finns det ett övergångsstadium mellan död och återfödelse? Hur sker övergången?

För dem som tror på omedelbar återfödelse är det särskilt viktigt att de sista tankarna hos den döende har ett gott innehåll. Tankarna ger en antydan om det fortsatta ödet och de efterlevande utför speciella riter runt den döende.

Särskilt inom den tibetanska buddhismen antar man att det finns ett mellantillstånd efter döden och fram till återfödelsen. Då kan levande personer stå i kontakt med den dödes ande och ge råd om hur denna ska uppföra sig för att uppnå nästa existens eller kanske till och med befrias från att återfödas.

Men tibetanska buddhister, liksom alla buddhister, förnekar att det finns en själ (sanskrit atman) i form av en oföränderlig och från lidandet skild enhet. Buddhismen i alla dess former är läran om icke-själen, medan hinduismen är läran om själen i olika former.

Det mirakulösa trotsar naturen

Vad återföds om det inte finns någon själ som är ”bärare” av egenskaperna från en existens till en annan? Vi måste överge tanken på att döden är ett brott av existensen. Det finns inga brott, utan bara övergångar. Det som rör sig från existens till existens är endast skiftande uppenbarelseformer av samma varelse, ungefär som när ett barn genomgår olika åldersstadier och blir åldring, när en stickling blir ett träd och när mjölk blir till ost. Om vi tänker på åldersringar i ett träd som återfödelser ser vi både kontinuitet och förändring hos trädstammen. Vi ser dock inga brott vid tillkomsten av nya födelser (åldersringar) och framför allt ingen oföränderlighet, en egenskap som bl a västerlänningar har tillskrivit det indiska själsbegreppet.

Alla existensformer är föränderliga och därför kan det inte finnas någon själ i dem, enligt buddhismen. Det finns dock ett enda definitivt brott när inga fler åldersringar (återfödelser) bildas – trädet fälls. Den som ”vaknat” har eliminerat alla förutsättningar för att födas igen.

Så, hur sker övergången? En sådan fråga har inget svar, lika litet som frågor om kristendomens återuppståndelse. Vi får nöja oss med bilder som hänvisar till en mirakulös värld som trotsar naturen. Religionen hämtar i regel sin kraft i det faktum att den är absurd.

Peter Schalk, professor i religionshistoria vid Uppsala universitet. Hans forskning finansieras av Uppsala universitet.