Stråke i stället för klor
Langustern finns i haven och på restaurangmenyer världen över, men inte i svenska vatten. I stället för klor har langustern två långa antenner, inte lika läckert köttiga, men de duger att frambringa avskräckande ljud med. Nu har Sheila Patek vid University of California, Berkeley, avslöjat hur ljudet skapas.
Antennens bas är tjock och taggig, och där finns en platt utväxt som fungerar som ett slags stråke. När langustern rör antennen förs stråken över en avlång yta, motsvarande fiolsträngen. Ytan är klädd med små spån för att öka friktionen och skapa mer ljud. Det finns sju olika arter av languster (familjen Palinuridae) som ”spelar fiol” och man skiljer dem åt genom egenskaper hos stråke och sträng.
Många ryggradslösa djur, som syrsor och cikador, åstadkommer i stället sina ljud genom att knäppa på en serie piggar, oftast på benen eller vingarna – hårt mot hårt. Som när man drar en tumnagel över en kam eller ett plektrum över gitarrens strängar.
Djurens ljud syftar ofta till att kommunicera med artfränder – varna, locka och berätta var man befinner sig. Men langustern hör troligen inte de skärande ljud som den själv frambringar, och därmed skulle de alltså enbart ha avskräckande syfte. Och langustern behöver verkligen kunna skrämmas – när den byter skal är den ett lätt byte. I närkamper är annars antennerna ett bra försvarsvapen.
