Var är universums mitt?

Var är universums mitt?En fråga om Big Bang och en om de synliga solstrålarna kommer från Jean-Louis von Dardel.Fråga 1Om jag förstått teorin kring Big Bang rätt – att alla galaxer är på väg bort plus att universum expanderar – så borde ett ”tomrum” som ständigt expanderar ha bildats. Finns det ett tomt centrum och i så fall var är det beläget?Fråga 2 Då solen strålar genom spridda hål i ett molntäcke spridds dess strålar ut i solfjäderform som om ljuskällan endast befann sig en bit ovanför molnen. Varför faller inte strålarna parallellt med varandra?JEAN-LOUIS VON DARDELSvar 1:Universums expansion, liksom mycket annat i den nya fysiken, kan vara svårt att ta in, på grund av abstraktionsnivån. Det finns dock några enkla tvådimensionella liknelser som kan hjälpa oss att förstå. För universums expansion brukar kosmologerna använda ballongparallellen. Rita prickar på en skrumpen ballong. Blås sedan upp ballongen, och du kommer att se hur alla prickar rör sig från varandra på ballongens yta. Ingen prick är mer i mitten än någon annan, precis som det inte finns någon mittpunkt i universum. Universum är bara själva ballongen, inte luften inuti.Det spelar ingen roll vilken prick du utgår ifrån. Alla andra kommer att röra sig från den. På samma sätt rör sig alla galaxer bort från oss, oavsett vilken galax vi befinner oss i.Svaret på din fråga blir därmed nekande. Det finns inget centrum i universum. I alla fall inte enligt de teorier som de flesta kosmologer tror på i dag. AWSvar 2Du har – precis som alla vi andra – gått på en synvilla! Stora hål i molntäcket skapar ljusstråken. Om strålarna hade kommit från en punkt precis ovanför oss, hade stråken verkat parallella, som de också är. Så blir det när solen står i zenit. Då inträffar inte det här fenomenet alls.Synvillan uppstår därför att strålarna vanligtvis inte kommer rakt ovanifrån, utan delvis mot oss. Vi tittar därmed inte vinkelrätt mot strålarna, vilket vi gärna tror, utan längs med dem. Det gör att vi tycker att de går ihop i en punkt, precis som järnvägsspår ser ut att gå ihop i fjärran.Fenomenet utnyttjas för att mäta avståndet till vissa närbelägna stjärnor. Om vi betraktar en stjärnhop, d v s en grupp stjärnor som rör sig tillsammans med samma hastighet, ser det ut som om stjärnorna dras närmare varandra och går mot en gemensam punkt på himlen. Efter en uppskattning av avståndet mellan stjärnhopen och konvergeringspunkten, samt ett antal andra parametrar som ger stjärnornas hastigheter i olika riktningar, kan astronomerna räkna ut avståndet från oss till var och en av stjärnorna i hopen. AW