”Om jag inte minns fel, sa vi så här…”

Våren 1972 arresterades fem män vid ett inbrott i demokratiska partiets högkvarter i Watergatebyggnaden i Washington, USA. De inblandade visade sig vara republikanska anhängare, närmare bestämt personer inhyrda av president Richard Nixons närmaste män. Watergateskandalenrulladesupp. John Dean, president Nixons juridiska rådgivare, avlade vittnesmål inför Watergatekommittén om två samtal han hade haft med presidenten. Han vittnade tre respektive nio månader efter det att samtalen hade ägt rum. Det visade sig senare att alla samtal i Vita huset hade spelats in. Högsta domstolen tvingade den motvillige Nixon att lämna ut bandinspelningarna. Därmed kunde Deans minnesbilder stämmas av mot de verkliga samtalen. Det visade sig då att han mindes fel vad gäller såväl ordalydelser som andemeningar, men kunde hävdas ha haft rätt gällande det allmänna temat. Han blandade ihop samtalen, ändrade ordningsföljder och hade en tendens att framställa sig själv i fördelaktig dager. ## Säkert är inte korrekt Resultaten är hämtade ur den mest kända studien av hur vi minns samtal, utförd av den amerikanska psykologen Ulrich Neisser år 1981. Samtalsminnet är en ganska okänd del av vårt annars relativt utforskade minne. Inom minnesforskningen i stort har man inte kunnat visa på något nämnvärt samband mellan hur säkert vi uttalar oss om något och hur rätt vi minns. Detta ser ut att gälla även för våra minnesbilder av samtal. De flesta mindes fel av dem som efter nio dagar sade sig vara säkra på att ett visst påstående hade uttalats i ett långt TV-program. I allmänhet verkar vi inte ge uttryck för osäkerhet i våra påståenden. Vi har vanligen en övertro på att vi minns rätt. Samtal kan betraktas som episoder. Minnesforskningen visar att minnen av episoder är mer sårbara än minnen av principer och rådande förhållanden. Vi blandar lätt samman minnen från olika episoder och glömmer bort många detaljer, förändrar det som är kvar och lägger till sådant som inte hänt. Det kan vid samtal vara svårt att lägga föregående uttalanden på minnet samtidigt som man lyssnar på nya uttalanden. ## Begränsad uppmärksamhet Att falska minnesbilder kan uppkomma är också belagt i minnesforskningen i stort. Vi lägger t ex till ord när vi får till uppgift att minnas listor av ord. Vi gör både felaktiga referat och anger felaktiga källor. Efter en tid kan vi tro att vi uttalat något under samtalet fast det var något vi bara tänkte. Falska minnen kan ofta vålla större problem än om vi enbart rapporterar att vi inte minns vad som sagts. En förutsättning för att vi ska kunna minnas vad som sagts i ett samtal är att vi har uppmärksammat det. Men människors uppmärksamhet är begränsad. Det visar experimentet med tudelat lyssnande, som innebär att två olika budskap sänds i hörlurar, ett i vardera örat på försökspersonerna. Då klarar vi bara att uppfatta det ena budskapet och skärmar av det andra, den s k cocktailparty-effekten. En vardaglig situation som liknar experimentets är mannen som tilltalas av sin hustru när han sitter och läser morgontidningen. Hon säger något viktigt som hon uppfattar att han noterar. Senare hävdar mannen att hustrun aldrig någonsin har sagt det hon faktiskt sade. Men att orden når trumhinnorna är inte samma sak som att de uppmärksammas och bearbetas av mottagaren. Mannens uppmärksamhetsresurser räckte inte för både läsning och lyssnande samtidigt. Felaktig varseblivning är ett annat problem. Våra förväntningar kan göra att vi tror oss höra något som inte sägs eller att vi hör fel därför att orden låter lika. Systematiska försök med att låta flera personer i tur och ordning återberätta samma historia för varandra bekräftar våra vardagliga iakttagelser: historien ändrar form. Alla som lekt den s k viskleken vet vad jag menar. Uppgifter faller bort, innehållet förvanskas och förgrovas, kastas om, betonas annorlunda, olika beståndsdelar i berättelsen smälter samman, saker läggs till och stilen ändras. ## Många fel i journalerna Mitt främsta forskningsområde vid Örebro universitet är utredningsmetodik inom rättsväsen och socialtjänst. Inom dessa samhällssektorer återger man ofta samtal i form av referat och citat. Allmänt är det så att en stor del av de olika teman som ett samtal berör glöms bort. Även när vi försöker minnas dem omedelbart efter samtalen glömmer vi hälften, eller mer. Ordagrann återgivning av meningar förekommer nästan aldrig. Vi överdriver, förvränger samt lägger till sådant som aldrig sagts. Vi förväxlar personer och källor och vi tenderar att minnas bäst det som sägs i början av ett samtal. En studie visar att ju aktivare vi är i samtalet, desto fler felaktiga hågkomster har vi – kanske är vi för koncentrerade på det vi ska säga för att minnas? Dessa allmänna resultat gör att man kan misstänka att det finns många felaktiga uppgifter om människor i de journaler som upprättas inom vård och omsorg. De bygger ju på information som har framkommit under samtal. Vi frågade oss därför hur korrektheten påverkas av att man för anteckningar under de samtal som ligger till grund för journalerna. Vi lät studenter på socionomutbildningen i Örebro utgå från de anteckningar som de hade fört vid åhörda samtal en vecka tidigare. Vi fann att det ändå uppstod bortfall och många fel i journalerna, t ex tillägg av sådant som inte hade sagts. Felen ökade, inte oväntat, med anteckningens längd. Utredningar kring barn är ett känsligt och viktigt område där behovet av kunskap är stort. I polisförhör med barn refererar förhörsledaren muntligen av och till vad som har sagts i samtalet. Av det som påstods ha sagts omedelbart före referatet kunde 30 procent inte beläggas i utskrifterna och av det som påstods ha sagts längre tillbaka kunde hela 57 procent inte beläggas. Dessutom utgjorde de felaktiga referaten utgångspunkt för frågor som följde efter, varför följdfel uppkom. De bristfälliga minnesbilderna under ett pågående samtal kan utgöra ett stort kommunikations- och rättssäkerhetsproblem, t ex kan resultat av polisutredningar, vårdnadsutredningar och barnavårdsutredningar bli felaktiga. Troligen är det lika illa ställt med hågkomsterna inom vanliga vardagliga samtal. ## Millers magiska tal Hur kommer det sig då att våra samtalsminnen är så pass ofullständiga? Man kan tänka sig att tidigt i människans utveckling spelade gester och andra icke-språkliga uttryck en viktig roll. Talet växte fram som ett komplement först efter hand. Kanske kom det med Homo sapiens i Afrika för 100 000–200 000 år sedan? I ett evolutionärt perspektiv har en ganska kort tidrymd förflutit sedan dess. De icke-språkliga signalerna är fortfarande viktiga och konkurrerar starkt om uppmärksamhet och minneskapacitet – vi vill gärna se den vi talar med. Dessutom är den mänskliga hjärnans kapacitet att fortlöpande hantera information i det s k arbetsminnet starkt begränsad. När det gäller arbetsminnet nämns ofta Millers magiska tal 7 plus minus 2, alltså det antal informationsbitar som vi i ett visst ögonblick kan arbeta med i medvetandet. Det innebär att vi tvingas sålla. Det som vi uppfattar som viktigt organiserar vi in i långtidsminnet i anslutning till det vi redan vet. Kanske har vi människor under evolutionens lopp nått en rimlig avvägning vad gäller precisionen i våra samtalsminnen. Vi minns så pass att vi överlever, och minnet belastas föga med detaljer från tidigare samtal. ## Är felen ändamålsenliga? Finns det även evolutionära förklaringar till att vi minns vissa saker och glömmer andra? Här måste vi spekulera eftersom det saknas forskning att lita till. Kanske är det så att vi uppmärksammar och förstärker information med stort överlevnadsvärde för oss själva såväl som för det mänskliga kollektivet. Om det viktiga, t ex tecken på fara, oftast meddelas tidigt i samtal kan det ha gjort att vi minns det som nämns senare sämre. De egna tankarna kan ibland ha större överlevnadsvärde än det som faktiskt sades, och därför minns vi tankarna snarare än det sagda. Och kanske hjälper det oss att överleva om vi tror oss vara säkrare än vad vi har grund för. Överlevnaden behöver bara öka litegrann för att det ska gynna den enskilde eller kollektivet. Å andra sidan kan det vara så att vi får stå ut med vissa misstag för att slippa släpa på ett överdimensionerat minne. ## Allvarliga brister Ofta behöver vi alltså inte minnas noga vad som sägs, och i andra fall kan det räcka med andemeningen. Ibland kan man rentav må bra av att glömma, t ex när någon har sagt något elakt. Men det finns situationer när det är oerhört viktigt att minnas rätt. Dessvärre verkar kunskapen om hur bristfälligt samtalsminnet är inte vara särskilt spridd, i alla fall inte i de dagliga rutinerna, och då tänker jag främst på rättsväsendet, socialtjänsten, sjukvården och medierna. Grundläggande kontroller sker ofta inte. Uppgiftslämnare får ofta inte bestyrka att sammandraget av de lämnade uppgifterna är korrekt gjort. De som drabbats av påståenden från andra får ofta inte möjlighet till replik, innan uttalandet sprids. Principerna för hur urvalet har gjorts ur ett omfattande samtalsmaterial redovisas vanligen inte. Påstådda citat är i regel enstaka fragment ur samtal; sammanhanget framgår inte och inte vilka frågor som har ställts. Dessutom finns det ofta fog för misstanken att urvalet inte är allsidigt utan gynnar utredarens egen uppfattning. Man godtar ofta mellanhänders minnen av samtal, t ex kan en socialutredare återge vad ett barn påstås ha sagt enligt vad en daghemsföreståndare har hört av någon i sin personal. Ofta saknas sedan grundläggande uppgifter om uppkomsten, t ex vem som hörde yttrandet, datum, plats och situation, inklusive frågor som har ställts. Okontrollerat material av detta slag flödar i dag in i domstolarna. Och det verkar ovanligt att utredare och domare källkritiskt överväger vilka fel som de refererade samtalsminnena kan tänkas innehålla. På liknande sätt är det med journaler med information från samtal inom socialtjänsten och sjukvården. De ligger till grund för åtgärder och för forskning, men i regel har de inte kontrollerats av den de avser, som inte heller fått möjlighet att kommentera eller på annat sätt tillfoga repliker på det som anförts. *Bo edvardsson är docent i psykologi vid örebro universitet och leg psykolog. han ger kurser i utredningsmetodik och sakkunniggranskar utredningsmetodiken i rättsfall.*