Kathleen Folbigg dömdes år 2003 av en domstol i Australien till fängelse för att ha mördat sina fyra barn. Två decennier senare blev hon friad från alla anklagelser. Genetiska analyser visade att två av barnen hade mutationer kopplade till hjärtfel, och två hade mutationer som kan orsaka dödlig epilepsi.

Kathleen Folbiggs historia är tragisk läsning. En nyutkommen bok beskriver fallet som en av Australiens största rättsskandaler. I centrum står ett minst sagt problematiskt fenomen: Münchhausen by proxy.

Detta begrepp var ämnet för ett seminarium när Svensk förening för allmänmedicin höll kongress tidigare i år. Barnpsykiatrikern Göran Högberg förklarade att Münchhausen by proxy är extremt ovanligt, och hänvisade till att det finns belägg för något eller några fall per miljon föräldrar.

Barnpsykiatrikern Björn Lundin gav en delvis annorlunda bild. Han ville inte spekulera i mörkertal, men tillade att ”man kan ana att det finns fall där ute som vi ännu inte har upptäckt”.

Ett typiskt fall handlar om en mamma som avsiktligt skadar sitt barn, och sedan hävdar att barnet har en allvarlig sjukdom och behöver vård. Ett fruktansvärt övergrepp mot barnet, såklart. Men också en fruktansvärd anklagelse som är svår att försvara sig mot för den misstänkte.

Det finns stora likheter med anklagelser om sexuella övergrepp mot barn. Under 1980-talet var den frågan hett omdebatterad. En rapport från Rädda barnen år 1983 hävdade att 9 procent av kvinnorna och 3 procent av männen hade utsatts för övergrepp under uppväxten.

Det finns inga skäl att tvivla på att sexuella övergrepp mot barn faktiskt förekommer. Men frågan är hur vanliga de är.

I samband med rättegången om mordet på Catrine da Costa i Stockholm 1984 blev den så kallade ”allmänläkaren” anklagad av sin fru – som han låg i skilsmässa med – för att ha förgripit sig på deras dotter. Till slut blev han friad från den misstanken. Då hade den redan satt djupa spår i vad som senare skulle kallas en av Sveriges största rättsskandaler.

Anklagelser om sexuella övergrepp riktas i huvudsak mot män. Vid Münchhausen by proxy, däremot, är den misstänkte nästan alltid en kvinna. Ofta kommer anklagelserna från pappan till hennes barn.

Jag har haft ett långt telefonsamtal med en anklagad mamma, och dessutom följt historien via domstolsprotokoll, journalkopior och utlåtanden från socialtjänsten. På ett journalblad finns följande notering: ”Patienten läggs in för observation med misstanke om Münchhausen by proxy”.

Ett glasklart belägg för sammanbrott i förtroendet. Men vad har hänt? Är mamman orsak till allt lidande? Eller har hon i själva verket en befogad oro för ett barn som läkarna inte lyckats bota? Precis som i frågan om sexuella övergrepp är det svårt för en utomstående att få klarhet. Men ibland kan noggrann vetenskap leda vidare.

Under många år var Kathleen Folbigg omskriven som ”Australiens mest hatade kvinna”. Nu är hon friad tack vare genforskning som visar att dödsfallen bäst förklaras av naturliga orsaker.

Jag hoppas att hennes historia bidrar till att vården hanterar Münchhausen by proxy med extrem försiktighet. Det finns belägg för att denna typ av barnmisshandel faktiskt förekommer. Ingen tvekan om det. Men tanken på att det är ett utbrett fenomen kan få allvarliga följder. Så här sa den anklagade kvinnan under vårt samtal:

– Ju mer man försöker rädda sig själv, desto värre blir det. Man blir så förtalad. Nästan alla argument man lyfter får dem som anklagar en att tycka att man ser ännu mer skyldig ut.