Barndomen på Frösön

Barndomen på FrösönAv Elisabeth IregrenUnder tre hundra år på medeltiden begravdes 371 människor på Westerhus kyrkogård på Frösön i Jämtland. Vilka var de och hur levde de? Analys av skeletten med tonvikt på barnens villkor ger överraskande svar.Älskade inte människor sina barn lika mycket förr i tiden som vi gör i dag? Nej, hävdade den franske historikern Philippe Ariès på 1960-talet. Han fick många åsiktsfränder under de följande årtiondena och stort inflytande på forskning och debatt. Barn avbildades inte lika ofta och stod inte lika ofta i bildens centrum som vuxna, hävdade han. Ett annat argument var att man kanske inte vågade fästa sig vid de sårbara små, eftersom risken var stor att man skulle förlora dem.Men arkeologin och osteologin (skelettforskningen) berättar en annan historia. Under medeltiden lades stor omsorg vid barnens gravar, och man sparade inte på utläggen. Barnen hade med sig gravgåvor lika ofta som de vuxna. Det var heller ingen skillnad vad gäller barngravarnas läge på kyrkogården eller gravkonstruktion; stenkista, träkista eller svepning. Det framgår av kyrkogårdsundersökningar från hela Skandinavien och på Atlantöarna, i städer såväl som på landsbygden.Medeltid på FrösönBarns villkor i samhället har länge intresserat mig. Barns behov av goda levnadsvillkor för att överleva och utvecklas gör dem till känsliga indikatorer på samhälls- och familjeförhållandena. För att skildra barnens levnadsförhållanden i gångna tider måste man studera både de döda barnens skelett och de vuxnas – dvs barnen som överlevde. När man studerar vuxna får man även en bild av deras villkor som barn. De som dog unga kan t ex ha varit de mest drabbade eller de minst motståndkraftiga och utgör därmed ett skevt urval. Inom projektet Medeltidens människor har vi återvänt till de ovanligt väl bevarade skeletten från Westerhus kyrkogård på Frösön i Jämtland med nya frågor, idéer och metoder. De 371 skeletten studerades för första gången av den numera avlidne, legendariske osteologen Nils-Gustaf Gejvall. Mellan tjugo och trettio invånare, varav hälften barn, levde samtidigt på platsen, och de dog och begravdes ungefärligen mellan åren 1100 och 1400. Hans undersökning var den första moderna osteologiska studien av en hel befolkning.Hög barnadödlighetAtt skeletten har bevarats så väl beror på den kalkrika jorden. Spädbarn, ja även foster, finns bevarade. Gejvall fann att av de 371 individerna hade 113, eller 31 procent, dött som spädbarn. Och före åtta års ålder hade hela 50 procent avlidit. Den förväntade livslängden var endast 17 år. Men de som uppnådde 20 års ålder levde i genomsnitt ytterligare 18 år.Dessa resultat ställde gamla kunskaper på ända. Så höga dödlighetssiffror hade inte konstaterats tidigare, varken i historisk-demografisk statistik eller vid arkeologiska undersökningar. Många ifrågasatte uppgifterna, bl a därför att de vuxna i Westerhus var långa, vilket tyder på ett gott hälsotillstånd. Gejvall ansåg att barnen hade drabbats av öron- och luftvägsinfektioner.I en undersökning av det vikingatida gravfältet Fjälkinge i nordöstra Skåne har osteologen Caroline Arcini kommit till liknande resultat som i Westerhus: 52 procent har dött som spädbarn och 62 procent före sju år ålder (bild 2). Resultaten gör att jag inte tror att Westerhus och Fjälkinge anger för hög barnadödlighet. Snarare är det andra begravningsplatser som visar för låg dödlighet, eftersom jordmån och övriga bevarandeförhållanden är sämre. Där har de små barnskeletten i stor utsträckning helt enkelt vittrat sönder. Nära hälften av barnen har placerats i gemensamma gravar, mellan 6 och 22 individer i samma grav. Enligt min mening är smittsamma sjukdomar eller möjligen svält den troligaste förklaringen. Svält bland jordbrukare inträffade ofta på vårvintern. Barn som dött i barnsjukdomar som mässling, smittkoppor eller svår influensa kan också ha sparats för att begravas tillsammans när tjälen gått ur jorden. Kanske har större gravar hållits öppna för framtida jordfästningar. Men vi kommer knappast att kunna få svar på dessa frågor, eftersom det tyvärr är bristfälligt dokumenterat i vilka arkeologiska skikt som de olika skeletten låg. Våra nya kol-14-dateringar visar dock att barnen har begravts under samma tidsperiod som de vuxna, vilket tidigare forskning ifrågasatt. Tänderna avslöjarVilka förhållanden i samhället och i familjen kan då tänkas ligga bakom den höga barnadödligheten? Det finns inga tecken på yttre våld, vilket det däremot gör i ovanligt stor utsträckning på de vuxna männens skelett (se rutan på sidan 25).Sjukdomar och utvecklingsstörningar som beror på brister i kosten kan utläsas i barnens tänder. Barn som överlevt barnsjukdomar kan ha defekter i emaljen, s k emaljhypoplasier, band med tunnare emalj på tandkronorna. Diarréer och svår undernäring kan också störa emaljbildningen. Rent kroppsligt kan barnen växa ifatt, men spåren i tänderna finns kvar eftersom tandens vävnader inte kan nybildas.Tandläkaren och tillika medarbetaren i vårt projekt, Verner Alexandersen, har funnit att barnen i Westerhus hade mycket varierande uppväxtvillkor. Enstaka barn var undernärda redan vid födseln, utvecklades långsammare och dog. Dessa barns tänder var mindre än normalt, och de hade många emaljhypoplasier i mjölktänderna. Denna typ av skada ser man i dag nästan bara i utvecklingsländer. Orsaken kan ha varit att mödrarna inte fått tillräckligt med mat eller varit sjuka under graviditeten. Ammade längeGenom att fastställa halten av olika spårämnen i skelettet kan man utläsa vad människor åt. Spårämnena varierar med vad man äter under en längre tid, kanske några år. Också isotoper av grundämnen kan undersökas.Såväl under fostertiden som vid amning har barn höga värden av kalcium och låga värden av spårämnet strontium i skelettet. När barnen sedan övergår till att äta gröt, välling, grönsaker och bröd stiger strontiumhalten. Särskilt grönsaker och säd är rika på strontium. Av strontiumhalten kan man utläsa att många barn i Westerhus avvandes vid omkring två års ålder (bild 3). Mellan två och fyra års ålder var det stora skillnader i vad barnen åt, alltså varierade dieten mellan olika familjer. Kanske behöll vissa mödrar amningen som tilläggskost.Dagens forskning visar att bröstmjölk är en oöverträffad näringskälla för spädbarn. Modersmjölk skyddar även mot infektioner och motverkar t ex diarréer och öroninflammation. De flesta barn i Westerhus hade det bra under den tid de ammades. Genom att amma dem länge, tog mödrarna väl hand om sina barn. Det var oftast först när amningen upphörde som barnen periodvis växte långsammare. En del barn var undernärda under hela sin uppväxt. De fick inte tillräckligt med näringsriktig mat och drabbades troligen av långvariga sjukdomar. De undernärda som nådde vuxen ålder var kortare till växten än genomsnittet. Men de barn som fick tillräckligt med bra sammansatt kost dessemellan, kunde växa ifatt och nå den kroppslängd som man kunde förvänta sig vid vuxen ålder. De flesta barn i Westerhus hade det trots allt bra.Utevistelse och solskenEn kvinna i Westerhus födde i medeltal fyra barn. Nivån motsvarar den i historiskt material från 1600- och 1700-talets Sverige, då varje kvinna i genomsnitt födde mellan fyra och sex barn. Vid denna tid anses mödradödligheten ha varit hög. Det kan man utläsa ur kyrkoböcker från 1600-1800-talen och en möjlig orsak är rakitis (engelska sjukan) som deformerade kvinnans bäcken.Men under förhistorisk tid och medeltid var sjukdomen, som beror på D-vitaminbrist, mycket ovanlig i Norden. Såväl kosten som livsstilen med utomhusarbete och solsken gav ett bra skydd. I Westerhus tycks ingen kvinna ha dött i barnsäng, eftersom inget av fostren är begravt med någon kvinna.Vad åt då befolkningen på Frösön? Det finns inga arkeologiska undersökningar som belyser matvanorna i Westerhus. Men Nils-Gustaf Gejvall fann ben från nötkreatur, får, getter, svin och hästar – typiskt matavfall med hugg- och skärspår. Dessa är troligen från samma tid som kyrkogården.Det medeltida kosthålletLåga zinkvärden i skelettet tyder dock på att andelen protein från djurriket var lägre än i andra medeltida befolkningsgrupper. De kemiska analyserna visar också att befolkningen i Westerhus knappast alls åt marina födoämnen, som säl, valkött eller fisk från havet. Den omskrivna fiskexporten från Lofoten kan inte spåras hit. Troligen åt Westerhusborna främst vegetabilier. Vi vet vilka födoämnen som i övrigt fanns att tillgå i Norden vid denna tid. Råmjölk, grönsaker och hjortron har hög C-vitaminhalt. Spår av tandlossning och skörbjugg är sällsynta i skeletten, vilket tyder på att medeltidens människor fick tillräckligt med C-vitamin.Bondbönor, ärter och selleri har en lång historia. Dill, lök och purjolök infördes under medeltiden. Rotgrönsaker som morötter, palsternackor och rödbetor odlades också, liksom bladgrönsaker som sallad, mangold och gurkor.Korn var det viktigaste sädesslaget i Storsjöbygden, och från 1300-talet odlades också råg. I en förhistorisk grav har man hittat vete som antas ha sitt ursprung utanför Jämtland.Begravda efter könUnder förkristen tid begravdes familjemedlemmarna tillsammans. Men Nils-Gustaf Gejvall var den förste att konstatera att man på den medeltida kyrkogården hade skilt män och kvinnor åt. Kvinnogravarna var belägna norr om kyrkan, medan männen begravdes på sydsidan. Sedan dess har andra medeltida kyrkogårdar grävts ut, och det verkar som om detta bruk var allmänt förekommande.Gejvall kom fram till att könsuppdelningen gjordes för vuxna och för könsmogna ungdomar. Han fann även belägg för seden i norska lagtexter från medeltiden. Gravarna är dock inte konsekvent placerade efter kön. Min slutsats är att individerna snarare har begravts enligt sin samhälleliga ställning och roll, sitt ”sociala kön”.Fem kvinnor som verkar ha varit friska, och med ett undantag över medellängd, har begravts bland männen på den södra sidan. Fyra av dem har dessutom begravts nära varandra. Kanske hade dessa kvinnor en särställning, t ex som självständiga änkor vilka i egenskap av familjeförsörjare rådde över sin ekonomi. Män har något större tänder än kvinnor, och pojkar något större än flickor. Verner Alexandersen använde tandstorlek som indikator på kön i Westerhus. Han fann då att även spädbarn och små barn hade begravts enligt sitt kön: flickor på den kvinnliga sidan, pojkar på den manliga. Redan som spädbarn hade de sin sociala roll. Enligt tandmåtten var barnadödligheten högre bland pojkarna. Resultatet är inte oväntat. Modern forskning visar att pojkar är känsligare än flickor för dåliga levnadsvillkor.Spädbarn och foster i vigd jordAlla har begravts utsträckta på rygg med huvudet i väster. På den yttersta dagen skulle de kunna resa sig med ansiktet vänt mot den uppgående solen för att möta sin frälsare. Genom kyrkans historia har det varit en känslig fråga om gravida kvinnor skulle begravas i vigd jord. Fostren var ju inte döpta och tillhörde inte församlingen. Mot denna bakgrund är de gravlagda spädbarnen och fostren i Westerhus värda att notera. Såvida de inte blivit nöddöpta tyder detta på att man sett med öppenhet på de späda små och velat infoga dem i den kristna gemenskapen.Elisabeth Iregren är professor i osteologi vid Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet. Hon leder projektet Medeltidens människor som finansieras av Vetenskapsrådet.