Mysterium från stenåldern löst

Mitt ute på en myr i Östergötland ligger ett gåtfullt fornminne från stenåldern. Det handlar om den ca 5 000 år gamla pålbyggnaden i Alvastra. Mätt med den tidens mått är den en imponerande konstruktion på drygt 1 000 kvadratmeter. I nyskick bestod byggnadsverket av ett pålverk byggt kring ett golv av stockar som låg direkt på myren. Det krävdes en stor grupp människor för att uppföra en sådan anläggning (se rutan på sidan 46), eftersom yxor av sten och flinta var de enda redskap som fanns att tillgå.Vad var det då som gjorde platsen så intressant för den tidens människor? Svaret vet vi inte, men vi vet att på myren, Alvastra källmyr, växte frodig ag och andra halvgräs. Grundvattnet som kom från grusavlagringar i öster var rikt på kalk och bildade rikligt med källsprång på myren.Vad pålbyggnaden användes till är inte heller klarlagt, men den har säkert varit någon form av mötesplats. Allt från kultplats och lagringsplats för foder till boskapsstallar för vinterbruk har varit på förslag.Det märkliga är att vid den tid då byggnaden uppfördes borde trakten ha stått öde. Man har länge trott att en tidigare bondebefolkning hade övergett inlandet och begett sig till kusterna för att ägna sig åt jakt och fiske. Men stenåldersbönder fanns kvar, inte bara i trakten kring Alvastra, utan det odlades fortfarande på många andra håll i inlandet. Jag ska strax förklara varför, men låt oss först gå ännu längre tillbaka i tiden.En synvillaI myrarnas torvlager finns pollenkorn (se rutan på sidan 47) bevarade ända från istidens slut för ca 10 000 år sedan, då växterna koloniserade den jungfruliga marken. Omkring 4 000 år senare hade Sydskandinaviens stenåldersfolk så smått kommit i gång med jordbruk. I lager från denna tid kan man se hur pollen som visar på odling dyker upp. Andelen pollen från alm, ek, lind och andra ädla lövträd avtar samtidigt gradvis. Av någon anledning går skogen alltså tillbaka. Men ytterligare ca 700 år senare, just vid tiden för pålbyggnaden, tycks skogen återta mark. Pollen från träden ökar samtidigt som pollen från säd och ogräs försvinner. En naturlig, men felaktig, slutsats är att odlingen upphör.Samma mönster hittar vi i myrar från Skåne i söder till Östergötland i norr. Mina egna pollenprov från Dags mosse (bild 1), strax norr om Alvastra källmyr, är inget undantag. I torvlager, som bildades för ca 5 000 år sedan, ökar andelen pollen från ädla lövträd medan pollen från sädeslag och ogräs saknas.Säd men ingen åker?Dags mosse ligger mellan sjön Tåkern och Omberg (bild 5). Den är mycket stor, ca 260 hektar, och pollenförekomsten i myren återspeglar därför växtlighetens utveckling från ett vidsträckt område. Torvens olika lager från den aktuella tidsperioden kan identifieras genom sammansättningen av pollen och med hjälp av kol-14-datering.I egenskap av pollenanalytiker och kvartärbiolog (kvartär kallas den geologiska period som omfattar de senaste två miljoner åren) har jag deltagit i forskningen om Alvastra pålbyggnad. I kulturlagret från pålbyggnaden, dvs det jordlager som innehåller rester efter stenåldersmänniskornas verksamhet, finns rikligt med pollen från säd. Över 70 procent av allt pollen kommer från korn och vete. Förkolnade frön som hittades i kulturlagret visar att det rör sig om s k fyrradskorn och emmervete.De två ovannämnda sädeslagen är självpollinerande och sprider därför inget pollen när de blommar. Men utsätts axen för tröskning och annan hårdhänt behandling frigörs pollenkorn. Förekomsten av pollen visar alltså att tröskning har ägt rum på pålbyggnadens golv. Pollenkornen har också spritt sig med vinden ut över Alvastra källmyr. Där finns de lagrade i torv från just den aktuella tidsperioden för 5 000 år sedan då skogen tycks ha återtagit mark efter en period av tillbakagång.Flera gåtor att lösaEnligt arkeologen Hans Browall kan pålbyggnaden inte ha byggts av en enda familj. Det krävdes ett helt bondesamfund med ett tjugotal hushåll och drygt hundra personer för att åstadkomma ett så stort byggnadsverk. Men hur går detta ihop med den bild av traktens skogshistoria som mina undersökningar i Dags mosse ger? Skogen har ju kommit tillbaka just vid den tid då Alvastra pålbyggnad användes av stenåldersmänniskorna.Svaret är att Dags mosse visserligen samlar pollen från ett stort område, men ändå ger pollenförekomsten i mossen ingen fullständig bild av växtlighetens sammansättning. I landskapet fanns tät skog som hindrade pollen från växterna på odlade ytor att spridas till de stora myrarna. Den lokala växtligheten återspeglas därför med större skärpa i små och mer närbelägna våtmarker.Att det hade odlats i Alvastratrakten vid den aktuella tiden kunde jag bevisa genom fynd av pollen i en sådan liten våtmark. Två kilometer öster om pålbyggnaden, i en s k dödishåla som inte är större än 40 meter i diameter, hittade jag pollen av både säd och spetsgroblad, en ört som hör det uppodlade landskapet till.Men var odlades säden om landskapet var igenväxt av skog?Vandrande åkerFörst när vi inser att lövträden ingick i odlingssystemet klarnar sammanhangen. För Alvastrabonden fungerade skogens träd som plog och gödselspridare. Trädens rötter tar upp näringsämnen från marken, och de nedfallna löven bildar en näringsrik mylla. Varje år högg bonden ner en skogsdunge, han släpade bort stammar och ris och brände försiktigt av det som låg kvar mellan stubbarna. Han hackade sedan upp den näringsrika myllan mellan stubbarna och sådde säden. Nästa år var han tvungen att röjda en ny dunge, eftersom näringen i myllan var förbrukad (bild 4).Men de nedhuggna träden dog inte. Lind, ek, alm, hassel och ask, vanliga trädslag under stenåldern, är skottbildande och kommer genast tillbaka när de huggs ner. Efter 10-15 år hade skottskogen vuxit och blivit så mogen att träden åter började blomma och sprida sitt pollen. Först efter flera decennier var det dags att röja ny åker i den gamla skottskogen. Ett sådant jordbruk kan vara i evighet. Pollenanlyserna i Dags mosse ger alltså en falsk bild av orörda skogar. De små odlingarna i skottskogen ger inget utslag i pollendigrammen.Att vi vet hur skottskogsodling går till beror på att sådan odling har bedrivits in i sen tid i bl a Sverige. Forskaren Mårten Sjöbeck har funnit att denna odlingsform haft stor betydelse främst i Skåne och har rötter långt tillbaka i tiden.Nu och då Om vi för 5 000 år sedan hade stått högt uppe på Omberg och betraktat utsikten, hade landskapet inte sett ut som i dag. I stället för det öppna jordbrukslandskapet hade vi sett ett böljande ljusgrönt tak av lövträdens kronor. Här fanns ingen inblandning av den mörkgröna granen – detta trädslag hade ännu inte hunnit vandra ända hit. De stora trädlösa kärrmarkerna, som i dag är uppodlade, grönskade av starr och andra kärrväxter. Från vår utkiksplats hade vi också kunna skönja ett tjugotal små ljusare ytor i det väldiga lövhavet. Det var de nyss nedhuggna dungarna som traktens bönder använde för sitt vandrande jordbruk i skottskogen. HANS GÖRANSSONÄR FIL DR I KVARTÄRBIOLOGI OCH HAR VARIT KNUTEN TILL KVARTÄRBIOLOGISKA LABORATORIET I LUND. HANS FORSKNING OM KULTURLANDSKAPETS FRAMVÄXT HAR STÖTTS AV ETT PAR FORSKNINGSRÅD (hsfr och nfr) SOM NUMERA INGÅR I VETENSKAPSRÅDET OCH AV KUNGL VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETS AKADEMIEN.