Den vita döden

Storskalig avskogning har pågått under decennier. Nu slår naturen tillbaka, jordbruksmarken försaltas.Den vita döden sätter skräck i lantbrukarna i sydvästra Australien. Först märktes ingenting, sedan nästan ingenting. Den vita döden kom smygande för att sedan plötsligt i bokstavlig mening flyta upp till ytan. I rask takt ökar arealen av marker som blir obrukbara pga försaltning (bild 2). I likhet med många andra eländen i miljön var inkubationstiden lång. Och även i detta fall är det människan som ligger bakom.Salt blåser in från havetPå de närmaste milen innanför kusten i sydvästra Australien faller det ner 200 kilo salt per hektar och år. Här regnar det 1 000 millimeter om året, vilket gör att markerna blir för våta för veteodling. De används i stället som betesmarker. Längre in från kusten tar vetebältet vid. Här är nederbörden något lägre än i Sverige, mellan 250 och 600 millimeter, och nedfallet av salt är 60 kilo. Ännu 60 mil från kusten faller det ner 40 kilo salt per hektar och år.Saltet kommer från havet med västliga vindar. Ända från Afrika sveper vindarna över havet och tar upp mängder av salt innan de blåser in över Australiens kust. Kontinentens västra del har alltså alltid tillförts salt från havet. Men vad är då problemet? Jo, under de senaste 150 åren har människan drastiskt format om naturen, och först nu ser vi de negativa följderna. Total förödelse om hundra år?När de första kolonisatörerna anlände från Storbritannien i mitten av 1800-talet var området längs kusten och 100 mil inåt land täckt av buskskog (bild 3). Den bestod främst av olika eukalyptusarter vars djupa rötter höll grundvattnet på relativt låg nivå. I de lätta sandiga jordarna följde saltet tillsammans med regnvattnet ner till grundvattnet och samlades där. På så sätt tvättades saltet bort från jorden närmare markytan.I dag har tre fjärdedelar av västra Australiens skogar huggits ner och omvandlats till jordbruksmark. Det handlar om mycket stora arealer, 18 miljoner hektar, vilket kan jämföras med 2,6 miljoner odlingsmark i hela Sverige. På dessa områden stiger grundvattnet sakta men säkert eftersom jordbruksgrödorna förbrukar mindre mängder vatten än den ursprungliga skogen. Dessutom har jordbuksväxterna mycket grundare rötter (bild 5). Att marken lämnas bar under den heta torra australiska sommaren är en ytterligare orsak till försaltningen. På grund av klimatet går det inte att odla under sommaren, utan det sker under vintern då det regnar.När grundvattnet stiger följer saltet med upp mot ytan. Salthalten i grundvattnet kan vara så hög som 10 procent, dvs nära tre gånger så hög som i havet. På vissa håll har saltträsk bildats, och när vattnet sjunker i den torra sommarhettan ligger saltet kvar som snöflingor på marken. På sådana områden kan ingenting växa.Ungefär 10 procent av jordbruksmarkerna i västra Australien är påverkade av saltet. Inom dessa områden blir skördarna mycket små om det över huvud taget går att odla på markerna. Om ett par årtionden har den förstörda jordbruksmarkens yta fördubblats, eller kanske trefaldigats, förutspår experterna. Bland dem finns pessimister som anser att all jordbruksmark inom denna region kommer att drabbas av ”den vita döden” efter hundra år såvida ingenting drastiskt görs.Olja, kol och elektricitetFör att rädda markerna måste det salthaltiga grundvattnet sänkas. Men hur ska det gå till? Dikning är inte att tänka på eftersom marken är alltför platt för att vattnet ska kunna rinna ut i havet. Att pumpa bort vattnet skulle bli alldeles för dyrt. Den australiska regeringen har avsatt en summa motsvarande 6 miljarder svenska kronor för att stoppa förödelsen. Bland förslagen till motåtgärder finns projektet ”Oil Mallee Tree Plantation”. Långa rader av djuprotade och städsegröna eukalyptusträd ska planteras på åkermarken. Raderna löper med sex träd i bredd, och på en 50 meter bred remsa mellan trädraderna odlas vete. Träden har valts med stor omsorg. Förutom att de har djupa rötter tål de höga salthalter och gör av med mycket vatten. Dessutom innehåller de värdefull eukalyptusolja.Ungefär vart fjärde år kapas träden. Blad och ved mals sönder och lastas i lufttäta vagnar. Het ånga sprutas in i vagnen och tvättar ur oljan. Vattnet och oljan kan lätt skiljas åt eftersom de kondenserar vid olika temperatur. Oljan tas till vara och vattnet återanvänds i processen. Av veden gör man aktivt kol, en annan värdefull produkt. Det som blir kvar eldas upp för att bli elektricitet.Stubbarna skjuter genast nya skott och liknar på så sätt odlingar av energiskog i Sverige. Samma slags skördemaskiner kan användas.Produktionen beräknas till 10 ton torr biomassa per hektar och år. Inkomsten beräknas till 300-350 kronor per ton biomassa. Motsvarande siffror för en svensk energiskogsodling är 7 till 10 ton per år och 500 kronor per ton biomassa. Avkastningen och därmed lönsamheten i ett jordbruk där man blandar spannmål och snabbväxande eukalyptus verkar alltför låg sett i ett svenskt perspektiv. Och något statligt jordbruksstöd utgår över huvud taget inte i Australien. Dock handlar det om mycket stora egendomar. Medelstorleken på gårdarna i Australien ligger på 3 000 hektar.Vilka lärdomar kan dras?Även om mycket skiljer mellan svensk energiskogsodling och australiska planteringar med oljeträd är vissa saker gemensamma, och mycket finns att lära av varandra.Men för svensk del är det principiella i frågan ändå mest intressant, oavsett om man i Australien lyckas lösa saltproblemen eller inte. Det allt övergripande, stora spörsmålet är om det även i vår del av världen pågår smygande förändringar i naturen som plötsligt resulterar i en miljökatastrof. Vad har vi att vänta av ozonhålet, de stigande koldioxidhalterna i atmosfären, läckande soptippar och förorenad jordbruksmark?LARS CHRISTERSSON ÄR PROFESSOR emeritus VID SVERIGES LANTBRUKSUNIVERSITET OCH SPECIALIST PÅ INTENSIV ODLING AV SKOGSTRÄD. JOHN BARTLE ÄR FORSKNINGSledare VID DEPARTMENT OF CONSERVATION & LAND MANAGEMENT I DELSTATEN WEST AUSTRALIA. HAN LEDER PROJEKTET OIL MALLEE TREE PLANTATION.