Utan vitmossa – inga myrar och ingen torv. Våra myrar är till stora delar täckta av levande vitmossa (Sphagnum), medan dött växtmaterial som har ansamlats under årtusenden utgör torvlagret i myren. Torven innehåller enorma mängder kol. Globalt räknat finns ett par hundra miljarder ton kol bundet i torvmarker – det mesta i Ryssland, Norden och Kanada. Allt detta är inte torv av vitmossa, men det finns ändå mer kol bundet i vitmossa, död eller levande, än i något annat växtsläkte. Vad är det då för egenskaper hos vitmossan som har gjort den så framgångsrik? Föds och dör samtidigt Mossan växer uppåt med ungefär 1 centimeter per år. Men bara de översta 10-15 centimeterna av växten är levande, för i samma takt som den växer till dör den underifrån. Tillspetsat skulle man kunna säga att medan djur föds en gång och dör en gång, dör vitmossan hela tiden samtidigt som den nyskapar unga kroppsdelar. Hos den är födsel och död kontinuerliga processer!Dagsljuset tränger ner ett par centimeter i den täta mossmattan. Detta tunna skikt försörjer resten av växten med de byggstenar som den behöver för sin tillväxt och nybildning. Här sker fotosyntesen som tar kol från luftens koldioxid och binder den i kolhydrater. Mossor har inte rötter utan använder bladen för att ta in både vatten och närsalter.Vad som händer under myrens yta är beroende av en viktig förmåga hos vitmossan – att hålla vatten som en tvättsvamp. Mossorna kan hålla mer vatten än bomull. Denna egenskap gör att mossmattan är mättad med vatten. Vattenståndet är nästan alltid nära markytan. På så sätt hindras luftens syre att tränga ner i myren och bryta ner döda växtdelar. Detta är grunden för torvbildning. Om vitmossan växer med 1 centimeter per år, växer dock torven inte mer än 0,5-1 millimeter per år. Skillnaden utgörs av den nedbrytning som nästan uteslutande sker i den översta, syresatta delen av myren.Näringsfattig, sur och antiseptiskMyrar kan vara så mycket som 10 000 år gamla i de delar av Sverige där isen först försvann, och ha ett torvdjup som är 5-10 meter. Det är fullt möjligt att det fortfarande är samma vitmossindivider vid ytan som de individer som etablerade sig när myren bildades för tusentals år sedan. Vitmossan har nämligen en rad intressanta egenskaper som hjälper den att undvika döden. Hos många andra långlivade växter, t ex en åldrande ek, blir det problem när bladens fotosyntes ska försörja ett allt större system av rötter och ledningsvävnad mellan rot och blad. Men vitmossan gör sig ju ständigt av med åldrad vävnad eftersom gamla delar fortlöpande dör av. För det andra växer vitmossan på sina egna döda delar. Vitmossan har ingen kontakt med mineraljorden under det tjocka torvtäcket. Naturligtvis finns vitmossor ibland på tunnare torvtäcke, och bland myrar skiljer man därför mellan å ena sidan kärr, där växterna får mineralnäring genom att vattnet har sipprat genom jorden, och å andra sidan mossar, där torvtäcket är så djupt att den enda näringen som når växterna är den som kommer med nederbörden. Vitmossorna växer alltså på ett oerhört näringsfattigt underlag och är själva fattiga på näringsämnen. Betande djur och skadeinsekter bryr sig därför inte om att äta vitmossa. På så sätt undviker den en annan vanlig dödsorsak hos växter. För det tredje producerar vitmossor organiska syror som gör myrens vatten mycket surt. Av denna helt naturliga orsak är pH-värdet oftast lägre på en mosse än i de sjöar och skogsjordar i sydvästra Sverige som har drabbats värst av försurande nederbörd. Vissa av de ämnen som vitmossan producerar har dessutom antibiotisk verkan. Dessa ger ett gott skydd mot svampar och bakterier så länge mossan lever, och bidrar till att de döda delarna inte bryts ner. Genom att vitmossan hämmar bakterier och har stor uppsugningsförmåga har den använts som kompress på sår. Om toppen bryts av borde vitmossan dö, eftersom det bara är i toppen som vitmossan bildar ny vävnad. Men här kommer den fjärde elimineringen av dödsorsaker. Så fort skottet bryts av eller de växande cellerna i toppen dör, aktiveras andra celler som kan ta vid. Dessa finns vilande i sidoknoppar på stammen och bildar snabbt en ny huvudstam. Och inte nog med det – den avknoppade spetsen kan, om den råkar blåsa i väg och hamna på ett blött ställe, etablera ett nytt skott. Stambrottet leder inte till döden utan till förökning genom att vitmossan på så sätt sprids och klonar sig, dvs den skapar nya, genetiskt identiska individer.Evigt ung och odödlig men . . .Enligt resonemanget ovan håller sig vitmossan ständigt ung och odödlig. Däremot finns det mänskliga aktiviteter på myrar som inte ens vitmossan klarar av. En sådan är utdikning och naturligtvis torvbrytning. Torven, som alltså är de fossila lämningarna av i huvudsak vitmossa, används som bränsle i framför allt Finland, Ryssland, Kanada och på Irland. Att använda torv som bränsle är inte så vanligt i Sverige beroende på att de stora myrmarkerna ligger långt från tätorterna. I Uppsalas fjärrvärmeverk bränns dock torv som transporteras ända från Härjedalen. I Sverige finns 65 procent av den ursprungliga torvmarksarealen kvar, men i många länder återstår mindre än 10 procent. Av Europas myrmarker är 40 procent bortdikade. Ett annat hot mot vitmossorna är luftföroreningar. Försurningen är inte något stort hot eftersom vitmossan själv försurar och klarar mycket låga pH-värden. Däremot har man sett att kring de tidigt industrialiserade delarna av Storbritannien har svavelföroreningar lett till att vitmossor dött över många kvadratkilometer. Det är först nu, med sjunkande svavelhalter, som en mycket långsam återkolonisation kan märkas. I Sverige är kvävehaltiga luftföroreningar ett aktuellt och större hot. Vitmossan är anpassad till oerhört låga kvävemängder, och tvärtemot hos de flesta andra växter avtar tillväxten vid kvävetillförsel. Minskad tillväxt är i sig inte allvarligt. Men andra växter på myren göds av luftföroreningarna. Starr och gräs frodas och skuggar vitmossan och stör på så sätt fotosyntesen. Ännu allvarligare är alla döda blad från dessa växter som på hösten lägger sig som ett täcke över marken och hindrar ljuset att nå mossan. Detta är processer som vi nu kan bevittna och som kan få långsiktiga följder. I dag oroar vi oss för hur den ökade koldioxidhalten i atmosfären kan komma att påverka klimatet i framtiden. Vitmossan som under tusentals år samlats i torven har därigenom bundit kol som annars skulle brytas ner och hamna i atmosfären som koldioxid. Genom torvbildning motverkar myrarna koldioxidhaltens ökning i luften. Men när kvävegödsling gynnar gräs och starr blir effekten den motsatta. Gräs och starr har inte vitmossornas förmåga att hålla marken blöt och därigenom syrefri. När dessa växter tar över på myren kan därför nedbrytningen av torven påskyndas. Det finns mycket som tyder på att torvbildningen har minskat under det senaste seklet. Vi är kanske på väg in i en situation där torven bryts ner i snabbare takt än den nybildas, dvs att myrar börja bidra till växthuseffekten snarare än motverka den. Den slutliga döden för ett aldrig så gammalt exemplar av vitmossa inträffar med säkerhet när nästa istid inträffar om så där 25 000 år. Då kommer isen att skala bort hela myren. Men när isen försvinner efter kanske 100 000 år kommer vitmossan att återta mark och bilda nya myr.
Ingen vet hur gammal mossan kan bli
I borrkärnor av torv går det att följa hur mossan har utvecklats under sin levnadstid, ofta ända ifrån istidens slut. Hur klimatet har varierat under denna tid går att utläsa av torvens tillväxttakt, liksom vilka olika arter av vitmossa som har dominerat under olika tidsperioder. Den vanligaste anledningen till att en viss art försvinner tycks vara att det storskaliga klimatet ändras över århundradena. Under blöta perioder gynnas vissa arter som konkurrerar ut andra genom att växa över dem.
Den brittiske forskaren Keith Barber har analyserat sammansättningen av vitmossor på djupet i mossar i olika delar av Storbritannien. I proven kan man se att en art av vitmossa kan finnas kvar på samma ställe upp till 1 600 år; genomsnittet var 408 år. Sannolikt är det en och samma mossplanta som har blivit så gammal och ännu mycket äldre. För även om det enskilda skottet har dött så har det under tiden kunnat ge upphov till nya skott genom kloning.
