Medelstora svarta hål

– En av tankarna bakom Hubbleteleskopet var att hitta de här medelstora svarta hålen, säger Karl Gebhardt vid University of Texas i Austin, USA och en av astronomerna bakom upptäckten.

De svarta hål som har observerats tidigare har antingen varit s k stellära svarta hål eller supermassiva svarta hål. De stellära svarta hålen bildas när tunga stjärnor kollapsar i dödsprocessen. Supermassiva svarta hål är av en helt annan kaliber. De kan väga många hundra miljoner solmassor och finns längst in i galaxernas mitt.

Karl Gebhardt och hans kolleger hittade de medelstora svarta hålen i var sin klotformig stjärnhop. Dessa är urgamla stjärnsystem som kretsar runt stora galaxer som vår egen Vintergata. Stjärnorna tillhör de äldsta vi känner till och ligger mycket tätt.

– Klotformiga stjärnhopar är ett av de få system i universum där stjärnor faktiskt kolliderar med varandra, säger Ulf Torkelsson som är astronom vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.

– Miljontals stjärnor befinner sig på ett litet område. Det kan förklara hur det byggs upp svarta hål i de här systemen.

I en klotformig stjärnhop belägen 32 000 ljusår från oss och som kretsar runt Vintergatan hittade Hubbleteleskopet ett svart hål med en massa som är 4 000 gånger större än solens. Det andra svarta hålet väger 20 000 solmassor och finns i en stjärnhop som kretsar runt vår granngalax Andromeda.

– Jag tror att de medelstora svarta hålen är frön till supermassiva svarta hål. Det har antagligen funnits många fler förr, men de har slukats upp av de större galaxerna, säger Karl Gebhardt.

Eftersom svarta hål till sin natur är mörka går de bara att upptäcka indirekt. Astronomerna har kunnat observera med vilken hastighet stjärnorna kretsar runt mitten av stjärnhoparna. Därav går det att dra slutsatsen att det måste vara något så tungt som svarta hål därinne. Karl Gebhardt väntar nu på att fler observationer av andra klotformiga stjärnhopar ska bekräfta att det verkligen är medelstora svarta hål som de har upptäckt.