Drömmar i backspegeln

Det dröjde innan bilen blev en bil, dvs något annat än en vagn med motor. De allra första bilarna, före T-Forden, påminde därför om hästdroskor. Formen var ofta exklusiv. Kunderna kunde själva vara med och utforma inredning och utförande. Under 1910- och 20-talen underordnades dock formen det löpande bandets krav och teknik. Henry Ford var känd som motståndare till alla designknep och förändringar, och hans slogan var: ”Vilken färg som helst bara den är svart.” Anledningen var att den svarta färgen var snabbtorkande och passade det löpande bandet.

Mot slutet av 1920-talet började andra amerikanska biltillverkare intressera sig för formen, och begreppet planerat åldrande (planned obsolescence) myntades. General Motors införde då årsmodeller på sina bilar, och varje år förändrades formen mer eller mindre. Detta hade att göra med att marknaden för bilar blivit alltmer mättad. Formen och färgerna, som blev flera efter att det snabbtorkande cellulosalacket skapats 1924, blev konkurrensmedel.

General Motors chef, Alfred P Sloan, inrättade år 1927 en designavdelning – den första i världen – i produktionen. Givetvis var skälen kommersiella, en tidsenligt designad bil blir snart otidsenlig och sporrar till nytt köp. Eller som Sloan uttryckte det: ”General Motors håller köparna otillfredsställda.” Dessutom breddade GM sitt program till ett antal olika bilar för olika grupper och med olika funktioner. Om det var Ford som lärde amerikanerna att producera bilar, så var det General Motors som lärde dem att konsumera bilar.Formgivningen av bilen hade tidigt ett nära samband med hur man föreställde sig framtiden, och den genomtänkta bildesignens födelse kring 1930 påminde också om futurismen inom konsten. Futurismen hyllade tekniken och predikade rörelse och fart. Bilen representerade det nya, det moderna och vägen till framtiden. Eftersom bilen redan tidigt förknippades med fart, är det inte konstigt att man i formgivningen lånade de starkaste fart- och rörelsesymbolerna som fanns till hands.

Symbol för fart och modernitet

De första bilarna hade närmast båtformade karosser, eftersom båten motsvarade det tidiga 1900-talets föreställning om rörelse. Första världskrigets upprustade flottor och nya slagskepp påverkade, liksom atlantångarna, tänkandet och representerade framtiden. Under 1930-talet tog det nya diesellokomotivet över som fart- och framtidssymbol, framför allt i bilens hemland USA. Chrysler Airflow från 1934 är ett exempel på en bil som har stora likheter med ett strömlinjeformat lok (bild 2). Strömlinjeformen var symbol för en ny och bättre tid efter depressionen, men byggde också på de första luftmotståndsstudierna med vetenskapliga ambitioner. Droppformen blev idealet.

Nästa fart- och modernitetssymbol som kom att påverka designen av framtidens bil var flygplanet. I och med andra världskriget utvecklades flyget kraftigt, och detta uppsving smittade av sig på formgivningen av bilarna. Strömlinjeformer och panoramafönster blev viktiga inslag.

Vid mitten av seklet växte intresset för designen än mer, och dollargrin, krom och science fiction-influenser tog över utformningen av framför allt de amerikanska bilarna. Under 1950-talet förlades framtiden och det tekniska framsteget till rymden och rymdtekniken, och även detta uttrycktes i bilarna som kunde få raketliknande fenor och lampor.

Först efter energikrisen på 1970-talet blev bilarna mindre, och då kom aerodynamiken tillbaka.

Utopiska bilar

Man kan säga att formgivningen har siktet inställt på framtiden. Men samtidigt har det ofta spekulerats mer vildsint över hur bilarna ska se ut på längre sikt.

Även om åren runt 1960 verkar vara storhetstiden för vildvuxna bilfantasier (bild 1), så drömde man redan på 1930-talet om bilar som kunde flyga och om automatiska trafiksystem utan olyckor. På 1940- och 50-talen trodde många på den sjögående amfibiebilen, på 1960-talet hoppades man på elbilen, kring 1970 talades det förväntansfullt om såväl bränsleceller som ångbilar och under 1980-talet spekulerade man över bilar drivna av solenergi.

Under 1950- och 60-talen resulterade framtidstron, teknikförväntningarna och de snabba samhällsförändringarna i många drömmar om framtidsbilar, iscensatta av profetiskt lagda motorjournalister och visionära biltillverkare. General Motors drog 1952 i gång en årligt återkommande utställning, Motorama, där framtidsbilar presenterades för allmänheten. Och Ford skissade exempelvis på en atomdriven bil, Nucleon.

Längre fram i tiden blev framtidsvisionerna mindre drastiska, och i Teknikens Världs temanummer från 1975 (bild 1) om hur bilarna skulle se ut 1985, slog man fast att morgondagens bil knappast var någon månbil. Men prognoserna inför 1980-talet visar att man i många fall trodde på fler eller snabbare förändringar än vad vi har sett. Exempelvis avståndsradar, luftkonditionering, automatlåda, spoilers, katalysator och låsningsfria bromsar spåddes vara standard på de flesta bilar 1985. Dessa funktioner har först nu börjat bli vanliga på vissa bilar. Däremot får vi fortfarande vänta på automatbälten, säkerhetsdäck som inte kan explodera, standardiserade instrumentbrädor och variabel karossform, saker som man också förutspådde på 1970-talet.

Automatisering och standardisering

När man betraktar olika 1900-talsvisioner av bilens framtida utformning är det slående hur ofta man har målat upp radikala förändringar. Framtidens bil har framställts som mycket annorlunda och med extrema former, och det har ofta talats om automatiseringar av olika slag och standardiserade modeller.

Däremot hittar man inga prognoser om retrobubblor, cityjeepar och familjebussar.