Århundradets dinosauriefynd

När studenten Dan Stephenson anmälde sig som frivillig fossilletare hoppades han förstås hitta något sensationellt. Men han visste att de allra flesta som följer med på dinosaurieexpeditioner kan vandra runt i veckor i ödemarken utan göra några anmärkningsvärda fynd.

Dan var en av deltagarna i 2000 års fossilletarexpedition anordnad av Judith River Dinosaur Institute i Montana, USA. De var framme vid sista dagens sista timme, och Dan var på väg till återsamlingsplatsen, litet besviken över de magra resultaten. Men det var mitt i juli och den nedgående solen gav upphov till långa skuggor som gjorde det lättare att se markens formationer. Plötsligt fick han syn på något som fick hans hjärta att bulta – inte skelettbitar utan något som såg ut som delar av höften och svansen på en dinosaurie.

Det han funnit var något så ovanligt som fossilet av en mumifierad dinosaurie. Det är snart hundra år sedan något liknande fynd gjordes, och på den tiden hade man naturligtvis inte samma förmåga att vare sig tolka eller ta hand om fyndet.

Förmultnade aldrig

Stephenson döpte sitt fynd till Leonardo efter en 83 år gammal kärleksinskription på en klippa i närheten: ”Leonard Webb and Geneva Jordan, 1917”. Leonardo är dock givetvis betydligt äldre än så, omkring 77 miljoner år. Han är en anknäbbsdinosaurie, närmare bestämt en brakylofosaurie, och var 3-4 år när han dog. Det unika är att Leonardos döda kropp aldrig åts upp av rovdjur eller förmultnade. I stället mumifierades han innan fossiliseringen satte i gång. Kanske dog han på en sandbank långt ute i en bred flod eller sjö och torkade i solen.

Leonardo var i livet 7 meter lång och bör ha vägt knappt 2 ton, så det var ingen lätt match att sommaren 2001 börja knacka fram honom ur klippan och flytta honom i ett stycke till Phillips County Museum. Först fick man ta dit en bergsprängare som med lågeffektsladdningar flyttade på de stora klippblock som låg ovanpå fyndet. Sedan fick man ta en bulldozer till hjälp för att skrapa fram en hjälpligt användbar väg till fyndet.

Första uppgiften för forskarna blev att hugga ut ett två meter djupt dike i sandstenen runt fyndet (bild 2). Till slut kunde man frakta hela Leonardo, så när som på en liten bit av svansen som ramlat loss redan från början, i ett sammanhängande stenblock på 7 ton till museet för vidare finhuggning och undersökning. Det är den största dinosaurie som någonsin lyfts i väg i ett block.

På senhösten 2002 offentliggjordes de första resultaten från studierna av Leonardo. Mer än 90 procent av dinosaurien finns kvar, och mer än 80 procent av huden är intakt. Huden är fläckig av små femkantiga fjäll, vars uppgift var att skydda kroppen. Något större fjäll, ungefär som en femtioöring, finns på armarna (bild 3) och nedtill på benen. På fötterna finns trampdynor. Även djurets näbb, klor och senor finns kvar liksom en bård som löper utmed ryggraden.

En överraskning är de mycket kraftiga nack-, skulder- och armmusklerna (bild 1).

– Om man är tvåbent är sådana muskler bortkastade, säger Nate Murphy, chefsintendent vid Phillips County Museum. Därför har dessa dinosaurier förmodligen gått mer på alla fyra än vi hittills trott.

Datortomografier

I den fossilerade magen har forskarna kunnat se att hans sista måltid bestod av en magnoliaväxt och något barrträd. Pollen och sporer i magen pekar också ut ormbunkar, levermossa och ett fyrtiotal andra växter.

En av de mer spännande uppgifterna i den fortsatta utforskningen av Leonardo är att försöka göra datortomografier, särskilt på bröst och mage med deras inälvor. Kanske kan sådana bilder av lungor och hjärta en gång för alla avgöra den klassiska frågan om dinosaurierna var varm- eller kallblodiga.

– Och om några år när vi har lärt oss mer av Leonardo, säger Nate Murphy, hoppas jag få en pratstund med Steven Spielberg [som regisserade Jurassic Park] och säga: ”Hörrudu, det där gjorde du bra, men den här grejen blev inte så lyckad.”