Mobiltelefonen troligen ofarlig

Riskforskningen stöder sig ofta på epidemiologi där man registrerar samband mellan sjukdom och t ex exponering för olika ämnen. Men det krävs också en verkningsmekanism för att man ska kunna dra slutsatser. Och några sådana mekanismer tycks inte finnas när det gäller radiovågor.

Skulle det nu ändå vara sant att radiovågor är farliga måste det bero på antingen 1: termisk verkan, 2: någon icke-termisk verkan baserad på känd fysik, eller 3: någon okänd verkan som inte är förenlig med i dag känd fysik.

Det första alternativet kan närmast uteslutas då vi har omfattande erfarenhet av små lokala temperaturhöjningar; vi äter varm mat, solar, badar bastu, har feber och använder kläder och värme på allehanda sätt. Naturligtvis påverkas kroppsprocesserna av temperaturen men den lilla extra värmen från mobilen är försumbar.

Det tredje alternativet, att radiovågor har någon i dag okänd fysikalisk verkan, kan aldrig helt uteslutas. Dock förefaller detta extremt osannolikt, eftersom de fysikaliska lagarna som beskriver hur materia och elektromagnetiska fält växelverkar är ytterst väl kända. Om alternativ 3 ändå skulle vara sant innebär det att naturlagarna måste skrivas om eller kompletteras, vilket förefaller uteslutet.

När det gäller fall 2 kan vi skilja mellan mekanismer som bäst beskrivs med utgångspunkt i kvantmekanik och mekanismer som bäst beskrivs med klassisk fysik.

Kvantmekaniska effekter kan anses uteslutna eftersom alla s k excitationer som kan erhållas med fotonenergier från mobilstrålning redan exciteras och de-exciteras av den termiska rörelsen som nämnts ovan.

Förklaringar med hjälp av klassisk fysik måste ske i termer av t ex vibrerande magnetiska korn, strukturer med god ledningsförmåga, halvledarmaterial som förmår likrikta snabba förlopp. Fenomen som ju är välkända inom elektroniken men än så länge inte i levande vävnad. Fenomen av dessa slag kan väl studeras i laboratoriet. I den mån dessa fenomen skulle existera i vävnad torde andra effekter än eventuella cancerrisker vara betydligt lättare att upptäcka. Sådana förändringar skulle kunna vara att celler som utsätts för radiovågor ändrar sin ämnesomsättning eller sitt utseende.

Sammanfattningsvis anser jag att risken med mobiltelefonernas radiovågor är obefintlig eller så är den utomordentligt låg, inte detekterbar och sannolikt överträffad av de mesta annat som innebär extremt låga risker.

HANS WIKSELL, VD Comair AB och adj. professor i kliniska tillämpningar av elektromagnetiska och akustiska vågrörelser, Karolinska Institutet