Bättre djurhållning kräver andra gener

En griskulting som råkar hamna i kläm under suggan skriker för full hals. Om suggan är lyhörd för skriket och flyttar på sig överlever den lilla grisen oftast. Men alla suggor reagerar inte på skriket. Vanligtvis dör en eller två smågrisar i varje kull om ca tolv grisar. De flesta dör under grisningen eller de närmaste dagarna därefter. En av de vanligaste orsakerna är att suggan trampar ihjäl en kulting eller lägger sig på den.

Suggor som hålls inomhus övervakas av djurskötare. Brister suggan i omsorg om sina ungar kan skötaren flytta en del av ungarna till en bättre sugga eller stödutfodra dem. Men skötaren finns inte alltid till hands. Lyckas man genom avel få fram suggor med bättre modersegenskaper skulle fler smågrisar överleva. Då vore det också lättare att hålla grisarna utomhus där de får sköta sig själva.

I ett nordiskt projekt kring modersegenskaper har vi studerat suggors reaktion när en klämd smågris skriker. Vi vill se om modersbeteendet varierar mellan suggor på ett sätt som kan utnyttjas i avelsarbetet.

Det tar tid att utföra genetiska studier på djurs beteenden. För att den genetiska analysen av modersegenskaperna ska ge säkra resultat bör man helst observera tusentals suggor. I vår studie har 900 suggor fått lyssna till skrik från smågrisar från en bandspelare varefter deras reaktioner har registrerats. Testen har utförts av djurägarna själva.

En av mina medarbetare, Katja Grandinson, har i sitt doktorsarbete visat att suggors reaktioner på skrik i viss mån är ärftligt betingade. Hon har också sett att det finns en genetisk koppling mellan smågrisarnas överlevnad och styrkan i suggornas reaktion. Suggans känslighet för skrik från kultingar beror dock inte bara på genetiskt arv och går därför inte alltid vidare till döttrarna. Hur suggan reagerar i skriktestet verkar bero mycket på tillfälligheter som vi inte kan rå över. Än så länge har vi inte lyckats hitta en metod att få med suggans lyhördhet för smågrisarnas skrik i avelsarbetet.

Lugn och fruktsam

I vårt projekt har vi visat att suggors rädsla för skötaren är genetiskt styrd. Vidare finns det en genetisk koppling mellan rädsla och smågrisdödlighet – ju räddare suggan är för skötaren, desto färre smågrisar överlever.

I Australien har forskare studerat en annan aspekt av grisars rädsla. Dessa forskare har kommit fram till att suggor som är rädda för skötaren producerar färre smågrisar. De rädda suggorna blir inte dräktiga lika ofta som andra suggor, de får färre grisar per kull och dödligheten är större bland smågrisarna. Hela förloppet från befruktning, fosterutveckling, förlossning till digivning påverkas negativt av stress. Det vore intressant att forska vidare på detta tema och jämföra fruktsamheten hos suggor med olika genetiska anlag för rädsla.

I ett australiskt försök med får studerade man hur rädda tackor var för en okänd människa strax innan de skulle lamma. De tackor som hade visat rädsla före lamningen var också rädda i fortsättningen, vilket påverkade deras modersegenskaper. De rädda tackorna lämnade lamningsplatsen fortare, de drog sig längre bort när en människa gick fram till lammet och de tillbringade mindre tid tillsammans med lammet än de lugna tackorna. Lugna tackor slickade sina lamm mer och ägnade sig mer åt dem. Skillnaden i beteendet återspeglades i lammens dödlighet: 6 procent och 20 procent för lugna respektive rädda tackor.

I ett annat försök studerade man rädslan hos får från en linje som avlats fram i syfte att få många överlevande lamm. Först släpptes ett av fåren in i ena änden av en långsmal fålla. I andra änden fanns resten av flocken, men vägen dit spärrades av en okänd människa. Rädda djur springer bräkande kors och tvärs medan orädda djur rör sig lugnare och är tystare. Tackorna från linjen med många överlevande lamm tog det mycket lugnare än andra tackor.

Fördelen med ett sådant test är att det går att pröva unga djur och djur av båda könen. Djurägaren kan snabbt samla tillräckligt med information om djuren och kan göra en säker bedömning av fårens värde som avelsdjur.

Oväntade samband

Vid avel gäller det i allmänhet att beakta flera olika egenskaper samtidigt. Hos kor strävar man exempelvis efter mycket mjölk, hög proteinhalt i mjölken, snabb tillväxt, god hälsa och starka ben.

Men mellan vissa egenskaper finns ogynnsamma ärftliga samband, så har t ex grisar med anlag för snabb tillväxt ofta anlag för ledskador. Då får man avstå från att välja föräldradjur med den allra bästa tillväxten och i stället välja djur som har anlag för måttlig tillväxt och starka leder.

Att avla för hårt på enbart fruktsamhet kan också vara bedrägligt med tanke på djurens beteende, visar ett försök från Norges Landbrukshögskole. Där har forskarna avlat fram möss som föder betydligt större kullar än vanligt. Efter drygt hundra generationer har de fått fram en muslinje där honorna föder i genomsnitt 21 ungar per kull, jämfört med 10 ungar i den ursprungliga gruppen. Men när djurens beteenden testades i en ny miljö visade det sig att de fruktsammare mössen var mer lättskrämda än mössen i den ursprungliga linjen.

Våra norska kolleger ville också studera mössens beteende när de vistas i sin invanda miljö. För att kunna följa hur honorna bygger bon och sköter ungarna bytte forskarna ut de vita plastlådorna som mössen bor i mot genomskinliga lådor. Förändringen tycktes inte alls påverka de ursprungliga mössen, men storleken på kullarna hos de fruktsammare mössen sjönk i medeltal från 21 till 19 ungar. Att en relativt liten förändring i miljön kunde få så olika följder i olika avelslinjer blev en tankeställare för både beteendeforskare och genetiker. Vårt avelsarbete tycks leda till mer specialiserade husdjur med mycket höga krav på miljö och skötsel. Då vill det till att vi kan (och vill) ge dem just denna miljö och skötsel även i framtiden.

Genetiskt sett kan djur vara olika väl anpassade till sin miljö. Antiloper med nedärvda anlag för stor vaksamhet och skygghet klarar sig antagligen bäst på savannen. Flyttas sådana djur till en djurpark kan det innebära stort lidande för dem på grund av ständig stress. Men genom att observera djurens beteende i djurparken och välja ut de minst skygga att bli föräldrar, kan man i bästa fall redan efter några generationer skapa en djurstam som bättre klarar av den nya miljön.

Avel kan ge tryggare djur

Den långa utvecklingen från vilt djur till husdjur har nästan alltid lett till att djuren har blivit mindre skygga. Skillnaden mellan tamgrisar och vildsvin är ett tydligt exempel. Men på pälsfarmer kan rävars rädsla fortfarande vara ett problem. I ett långsiktigt ryskt avelsförsök lyckades man få fram tamare silverrävar. Från början höll sig bara 10 procent av rävarna lugna och visade nyfikenhet när människor var i närheten, resten blev rädda eller aggressiva. Efter 20 år av systematisk avel där bara lugna och nyfikna rävar hade valts ut att bli föräldrar hade man fått fram en mycket tamare stam. Rävarna sökte mänsklig kontakt och viftade på svansen som hundar.

Märkligt nog såg de också ut som hundar. Förändringen var så iögonenfallande att resultatet ifrågasattes av många forskare. Men försöket fick senare en finländsk uppföljning med liknande resultat. Bara 30 procent av de silverrävar som inledningsvis ingick i den finländska studien vågade äta mat när en människa stod bredvid buren. I en linje fick bara sådana rävar fortplanta sig som vågade äta när en människa stod bredvid. I den andra linjen gjordes inget speciellt urval av föräldradjuren, utan de valdes ut med lottens hjälp. Efter bara tre generationer vågade 70 procent av djuren i den första linjen äta i närheten av en människa, till skillnad från 40 procent i den linje som lottats fram.

Djurs rädsla i mötet med en okänd människa har visat sig vara genetiskt styrt inte bara hos pälsdjur, utan även hos hundar, grisar, höns, kor och råttor. Men uppväxtmiljön har också betydelse. I en tvillingstudie utförd på getter fick den ena killingen vara kvar hos mamman. Den andra föddes upp med flaska, utan någon kontakt med mamman. Som väntat blev flaskuppfödda killingar inte så rädda för människor som killingar som fötts upp av mamman.

Men när man rangordnade alla flaskuppfödda killingar efter hur rädda de var och sedan rangordnade deras syskon på samma sätt, visade det sig att de båda killingarna i ett tvillingpar i allmänhet hamnade i ungefär samma position på respektive lista. De räddaste bland de flaskuppfödda killingarna hade syskon som var bland de räddaste bland de killingar som hade fått dia mamman. Det tyder på att killingars rädsla är ärftligt betingad.

Avsikterna är goda men . . .

Svenska husdjur får i dag större möjlighet än tidigare att röra sig fritt. Dräktiga suggor står inte längre instängda i trånga bås utan går lösa i grupper i stora boxar. En del suggor får grisa utomhus. Många kor hålls i lösdrift, och nästan alla kor får gå ute på bete på sommaren. Höns hålls i stora grupper på golvet i stället för att vara instängda i små burar.

I den svenska djurskyddsförordningen står: ”Utrymmena skall utformas så att djuren kan bete sig naturligt.” Men många djur är medfött aggressiva mot varandra. Naturligt beteende kan därför innebära att djuren skadar varandra och får lida.

Djurs förmåga att skaffa sig social dominans i en grupp är ärftlig. I urvalsförsök med värphöns har framkommit att dominanta beteenden, som att plocka fjädrar av andra, går att förändra. När hönor med ärftliga anlag för dominant beteende fick vara ensamma i en bur värpte de fler ägg än hönor utan anlag för dominant beteende. Men fick de gå i en bur tillsammans med flera andra hönor värpte de sämre.

Om hönorna går i grupp påverkas alltså den enskilda hönans beteende och äggproduktion av de andra hönorna i gruppen. Hur en enskild höna beter sig beror på hennes ålder, vikt, kondition och tidigare erfarenheter, men också hennes genetiska anlag och gruppmedlemmarnas genetiska anlag. Därför är det svårt att veta vilka egenskaper som är viktiga att beakta när man vill avla bort aggressiva egenskaper hos frigående höns.

Vid avel av värphöns och andra flockdjur kan ett alternativ vara att välja ut de bästa familjegrupperna i stället för de bästa individerna. Den metoden har forskare vid Purdue University i Indiana, USA tillämpat. Värphönsen hölls i grupper om tolv släktingar. Urvalet grundade sig på hur mycket gruppens hönor värpte sammanlagt och hur stor del av gruppen som överlevde. Så småningom fick forskarna fram en avelslinje som värpte mer, var tåligare mot stress och överlevde bättre.

I dag styrs den kommersiella aveln av fjäderfä av ett fåtal internationella företag. Deras mål är hönor med hög äggproduktion som hålls i små burar och som får energi- och proteinrikt foder. Alla svenska uppfödare, även de som producerar så kallade sprättägg från hönor som inte står i bur, är hänvisade till detta internationella avelsmaterial.

Men på Sveriges lantbruksuniversitet pågår avelsarbete med den s k svenskhönan. Denna höna klarar en god äggproduktion trots att hon får foder med lågt energi- och proteininnehåll. Preliminära resultat tyder på att dessa hönor sällan ägnar sig åt fjäderplockning och kannibalism, även om de hålls i stora grupper.

Avelsarbete för bättre djuromsorg

Hur långt har vi rätt att gå när det gäller att öka den ekonomiska avkastningen genom avel? Allt avelsarbete innebär stort ansvar. Djurens hälsa och välbefinnande måste alltid vara en viktig del av detta arbete.

För 25 år sedan hade aveln för ökad köttighet oavsiktligt lett till att många grisar bar på ett ärftligt anlag som gjorde dem extremt känsliga för stress. De känsliga grisarna mådde inte bra utan kunde till och med dö av stress, t ex under transporten till slakteriet. Köttets kvalitet kunde också påverkas negativt när djuren blev rädda inför slakten.

Djurägarna och slakterierna drabbades av förluster, och därför förbättrades skötselrutinerna. Slaktbilarnas chaufförer utbildades för att lära sig att ta bättre hand om djuren. Därigenom sjönk grisarnas dödlighet. Denna satsning kom naturligtvis även stresståligare grisar till godo.

I dag har det speciella anlaget för stress försvunnit helt hos svenska grisar, tack vare ett målmedvetet avelsarbete. Vi får dock akta oss så att vi inte hamnar i en bakvänd utveckling där vi anpassar djuren genetiskt för att kunna utsätta dem för en mer påfrestande miljö. I stället bör avelsarbetet fortsätta med syftet att förbättra djurens hälsa och öka deras välbefinnande. Om vi förstår vad som skiljer en sugga med ärftliga anlag för goda modersegenskaper från en sugga med sämre anlag kan vi anpassa skötseln så att fler suggor får möjlighet att bete sig som goda mödrar.