Nederlag formar nationer

Vi har alla har sett monumenten av dem, och de flesta vet något om deras liv. Enligt en stor undersökning 1911 var Gustav II Adolf den överlägset största förebilden för Sveriges folkskoleelever, ett resultat i proportion till tidens enorma Gustav II Adolf-kult. Karl XII har länge använts som ideologiskt tillhygge på olika sätt, och bara under 1990-talet har han blivit både skinnskallefavorit och turkofil kåldolmsimportör.

Vad har de två krigarkungarna gemensamt? Att de gjorde något bra för Sverige? Att de var omtyckta i sin samtid? Att de var framgångsrika? Nej, men båda dog en dramatisk död på slagfältet. I övrigt var deras styren katastrofala för såväl undersåtar som grannländer. Och till slut för dem själva. Trots detta har de lyfts fram som hjältar och nationalsymboler, om än tack och lov inte i dag. Men bland krigarkungar måste nog Karl X sägas ha varit mer framgångsrik, och som statsbyggare var Gustav Vasa mer effektiv.

Varför är de två så ihågkomna? Jag tror att svaret är att alla gillar nederlag. Gärna ett med dunder och brak. ”Det är missarna man minns”, som Wille Crafoord sjöng på en melodifestival för några år sedan, och det senaste ekonomipriset till Nobels minne gick till forskare som upptäckt att förluster är mycket viktigare än vinster av samma storlek.

Det finns nämligen inget bättre för att skapa gemenskap än misslyckanden. Den serbiska nationalismens ursprungsmyt går tillbaka till slaget vid Kosovo Polje år 1389. Vilka vann? Knappast serberna, utan turkarna. I USA är det förödande inbördeskriget en av landets viktigaste historiska händelser, långt mer ihågkommet än de framgångsrika amerikanska insatserna i första och andra världskriget. Och nederlaget mot mexikanerna vid Alamo år 1836 högtidlighålls fortfarande långt mer än segrarna över mexikanerna vid samma tid. I rysk historieskrivning bygger en ursprungsmyterna på lidandet under det ”mongoliska oket”, och vad gäller Frankrikes historia så vet nog fler vem som förlorade vid slaget vid Waterloo än vem som vann. I Tyskland var den förödmjukande Versaillesfreden en perfekt grogrund för 1920- och 30-talens idéer om nationell revansch. Och i den svenska historien vet de flesta betydligt mer om Karl XIIs nederlag vid Poltava än om hans framgångar vid Narva.

Nederlag skapar gemenskap. De gjuter samman och binder ihop, alla förenas långt mer i sorg än i glädje. Segrarna får hyllningar för stunden, förlorarna och förlusterna bli ihågkomna i sekler.

I dagens västvärld är få händelser mer aktivt och officiellt ihågkomna än förintelsen, det moderna samhällets och 1900-talets stora trauma. Kring denna tragedi finns i dag en hel minnesindustri. På liknande sätt kan man säga att händelserna den 11 september 2001 framkallade en ny amerikansk patriotism. Terrordåden byggde en amerikansk gemenskap i långt större utsträckning än vad amerikanska segrar över Irak eller på Balkan under 1990-talet, eller för den delen deras ekonomiska framgångar, någonsin har lyckats göra.

Nationella trauman är märkligt nog effektivare än framgångssagor när en nationell identitet och samhörighetskänsla skapas. Bristen på nationalkänsla i Sverige, som det så ofta brukar klagas på, ska vi nog just därför vara glada över.