Sveriges första managementbok

Per Brahe den äldre (1520-90) var Gustav Vasas mest anlitade rådgivare. Genom sitt stora vetande inom livets många olika områden, som språk, historia och ekonomi, förkroppsligade Per Brahe renässansens idé om den ideala människan: uomo universale – en alltomfattande människa. Han var systerson till Gustav Vasa, vilket bidrog till hans kometkarriär i den svenska statens tjänst. Men inte desto mindre var han en typisk representant för adeln i dess nya roll som problemlösare.

Reformationen hade inneburit en förändring för adeln i Sverige. En starkare kungamakt försökte centralisera förvaltningen, i motsats till resten av Europa. Där hindrades ofta statens försök att styra direkt av en adel som vidmakthöll sin position som mellanhand. I den svenska modellen stod adeln utanför staten. I alla fall som grupp. Visst behövde kungen adelsmän för att styra landet, men de handplockades och utnyttjades som experter och konsult i en tid när man sökte efter nya vägar. Anlitades adelsmän gjordes det på tillfällig basis, som konsulter.

De flesta av konsulterna hämtades inledningsvis från Tyskland. Under 1500-talets senare hälft fanns rutiner inom kansliet och kammaren, ett ämbetsverk för finanserna, som möjliggjorde karriär för ofrälse sekreterare. Något egentligt monopol på uppgiften som problemlösare lyckades inte adeln skaffa sig förrän under 1600-talet.

Goda råd

Efter sin framgångsrika karriär skrev Per Brahe sitt magnus opus – Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk, där han gav råd för adelsynglingar i hur de skulle bädda för en karriär i statens tjänst.

Spridningen av boken blev begränsad. Men själva nedskrivandet av Oeconomia kan ses som ett symtom på att adeln stod utanför och att högadeln var tvungen att slåss om företrädesrätten till ämbeten. Per Brahes viktigaste insats var som föredöme för en yngre krets av adelsmän och blivande statstjänare. Med sin livslånga gärning i staten och de idéer han spred bröt han ny mark för en yngre generation av högadelsmän under det oroliga 1590-talet.

Vad ingick då i undervisningen av adelsynglingarna? Målet med utbildningen var att skaffa sig det nödvändiga bildningskapital som behövdes för att komma in, och upp sig, vid hovet. Väl där var adelsynglingens uppgift rådgivande. Tanken var att hovtjänsten skulle öppna andra dörrar – att komma in i den kungliga administrationen, i militärapparaten och ut på diplomatuppdrag.

Tips för hovlivet

I boken invigde Brahe unga adelsmän i förhållningsreglerna vid hovet: Lita inte på någon. Vid hovet finns många som är vänner bara till namnet. Undvik att förtörna personer med stort inflytande. Elakheter ska adelsynglingen låta passera som skämt. Ges möjligheten bör också ynglingen finna skäl att för en tid lämna hovet. För liksom en herre tröttnar på att dagarna i ända se sina tjänare, så gör också en kung och en furste det. Nykommen är allmänt välkommen, skriver han.

Adelsynglingen måste också studera de sju fria konsterna. Det innebar studier i grammatik, retorik och dialektik (trivium) samt aritmetik, geometri, astronomi och musik (quadrivium). Det gällde för den unge ädlingen att kunna tala för sin sak och göra sin röst hörd. Därför behövde ynglingen förkovra sig i historia, språk och retorik. Historia behövde han för att kunna hämta exempel och argument. Vidare måste han kunna citera kloka ord, sentenser och ordstäv på många olika språk. Det var ett sätt för adelsmannen att visa prov på både bildning och höviskhet. Språkkunskaperna behövde han också för att kunna verka som diplomat. 1500-talet var en tid då de diplomatiska förbindelserna länder emellan ökade.

Per Brahe varnade adelsynglingen för att alltför mycket umgås med vanligt folk vid hovet. Detta är intressant därför att det visar att hovet faktiskt var befolkat av ofrälse. Samtidigt antyder varningen något centralt i dåtidens adelsideologi: det ansågs degraderande och korrumperande att umgås med folk under sin egen klass. Däremot bör ynglingen gärna söka kontakt med de mäktiga herrarna vid hovet, med personer vars inflytande och makt var stor.

Att resa utomlands var ett sätt att förvärva anseende och vinna kunskaper som gjorde adelsmannen till ett attraktivare val framför de andra, adligt eller ofrälse folk. På sin resa utomlands skulle ynglingen studera och notera allsköns saker och ting som en framtida arbetsgivare kunde ha intresse av. Krigskonsten dominerar de punkter och paragrafer som Brahe ställer upp i boken. Men där finns också språk, politik, seder och bruk, mat och dryck.

Strid om inflytande

I sin bok beskriver Brahe den bildade hovämbetsmannen. Adelns funktion som statstjänare ansåg han självklar, av Gud och naturen given. Han gör tydlig skillnad mellan tjänandets ideal och tjänsteidealet.

Det intressanta i sammanhanget är att tjänandet och tjänsteidealet beskrivs som om adeln redan levde som den lärde. Det gjorde den uppenbarligen inte. Adeln stod utanför den svenska modellen. Hur gick detta ihop?

Per Brahe tillhörde en krets av högadelsmän som tidigt anlitades av Vasakungarna som experter. För honom var det självklart att adeln skulle verka i staten, något annat var otänkbart. Men adelsynglingen måste som sagt först genomgå ett längre utbildningsprogram. För utan utbildning kunde han inte konkurrera ut de andra.

Med ”de andra” avsåg Brahe gruppen av ofrälse som skaffat sig kompetens att verka i staten. Kanske genom att arbeta som fogdar för att sedan arbeta sig uppåt i statshierarkin. Men han tänkte också på alla adelsmän som på olika sätt försökte slå sig in i vid hovet för att skaffa sig en position. Brahe avgränsar sig inte bara nedåt, mot borgarna, fogdarna och sekreterarna, utan också inom sitt eget led. Som representant för högadeln, den betitlade adeln, stod han i viss motsätting till lågadeln. De stred om samma tjänster, och det gällde att slå vakt om de få tjänster som fanns.

Bildning som adelsmärke

Det Per Brahe argumenterade för var inte att adeln i sin helhet skulle tjäna staten, utan att aristokratin skulle vara de främsta bland statstjänarna. Politiskt arbetade högadeln för att skaffa sig företrädesrätten till de högsta positionerna. 1500-talsaristokraten stod inte helt utanför, men löpte ständigt risken att hamna där. Genom att göra bildning och kunskap till något som definierade en högadelsman försökte man återerövra den roll man tidigare förlorat.