Ensamt arbete i stora klasser

Alla är experter på skolan. Några är övertygade om att skolan förfallit till en flumskola. Andra betraktar skolan som auktoritär och gammalmodig. Även de som själva arbetar i skolan och vi som forskar om den har olika syn på vad som faktiskt sker i klassrummen.

Sämre men bra läsförståelse

Enligt en färsk studie läser svenska fjärdeklassare bättre än jämnåriga i alla de andra 34 länderna i undersökningen. Samtidigt visar samma forskning att de svenska eleverna läser långsammare i dag än för tio år sedan, liksom att de har svårare att läsa skönlitterära texter. Det kan synas märkligt att svenska elever är bäst samtidigt som de blivit sämre. Det handlar om vilket perspektiv man intar – eller vad man mäter.

För tio år sedan var exempelvis datoranvändningen bland svenska elever begränsad. I dag har de flesta elever tillgång till dator och har utvecklat färdigheter att hantera både spel, Internet och ordbehandling. Eleverna möter alltså andra texter än serietidningar och böcker och lär sig hantera sådan information. En möjlig tolkning av resultaten är således att svenska elever, trots – eller tack vare – att de tillägnat sig ett ökat datorkunnande, bibehållit en tätplats i läsligan. En annan tolkning är att elevernas läsförmåga i Sverige håller på att raseras på grund av ökad datoranvändning på fritiden. En välvillig och rimlig tolkning är att den svenska grundskolan utbildar eleverna inför det kommunikationsutbud som samhället i dag erbjuder.

Lära för livet eller skolan?

En av skolans uppgifter är att förmedla kulturarvet till den kommande generationen. Till detta hör förmågan att läsa och skriva, att känna till historiska händelser samt sociala och naturvetenskapliga fenomen. Detta kan mätas med olika kunskaps- och färdighetsprov som visar att Sverige klarar sig bra i internationella jämförelser.

En del av skolans fostrande uppgift är att förbereda eleverna för ett kommande yrkesliv. Till detta hör den träning som eleverna får i konsten att lyssna på instruktioner, att samarbeta med andra människor och att utveckla förmåga att ta eget ansvar. Dessa aspekter på skolans verksamhet återkommer i olika styrdokument. I läroplanerna kan man framför allt urskilja tre olika undervisningsformer: helklassundervisning, grupparbete och enskilt arbete.

Helklassundervisningen ger oftast träning i att lyssna och att disciplinera sig i större grupper eller församlingar. Grupparbetet ger träning i att samarbeta och att tillsammans med andra planera och genomföra gemensamma projekt. Det enskilda arbetet tränar eleverna till självständighet och förmåga till eget ansvarstagande. Det innebär att de tre arbetsformerna är viktiga och nödvändiga om man vill förbereda eleverna för deras yrkesliv. Men hur ser klassrumsarbetet ut i verkligheten?

Katedern i centrum

De undersökningar som gjordes på 1960-talet visade att huvuddelen av lektionstiden användes för helklassundervisning. Detta har sedan minskat, och i en pågående studie har man funnit att ungefär 45 procent av lektionstiden tillbringas i helklass.

Helklassundervisning i grundskolans barndom präglades av den gamla läroverkstraditionen och var till stor del katederundervisning. Läraren satt bakom katedern och hade genomgångar, läxförhör, läste högt eller visade bilder eller filmer för eleverna. Klassen hölls ihop och tog del av samma aktivitet. Detta medförde att katedern fick en central plats i rummet; den var sätet för den skriftlärde, uttolkaren och innehavaren av de rätta svaren.

Läraren bestämde, valde ut och förmedlade. Läraren var aktiv sändare, och i den mest extrema varianten blev eleverna passiva mottagare. Elevernas blickar förväntades vara riktade mot läraren – mot katedern. Katedern blev det pedagogiska navet i klassrumsarbetet, allt utgick därifrån: kunskaper, direktiv, belöningar och bestraffningar. Katedern var en symbol för lärarens kunskap och auktoritet.

Dagens helklassundervisning är annorlunda. Klassrumsstudier under 1980-talet visade att katederns och lärarens auktoritet minskade. Fortfarande genomfördes ändå en stor del av lektionerna som helklassundervisning med läraren bakom katedern. Det fanns dock lärare som lämnade katedern och mest använde den som avlastningsyta. Det var ingen slump att de gjorde så, dessa lärare hade vanligtvis tagit avstånd från det traditionella sättet att arbeta. I stället för att mata eleverna med kunskaper ville de väcka elevernas egen nyfikenhet och intresse för att skaffa sig kunskaper. De försköt tyngdpunkten i klassrummet från läraren och katedern till eleverna och deras bänkar. De hade oreflekterat upplevt katedern som ett hinder för sina pedagogiska idéer och därför förpassat den till ett hörn.

I dag, 41 år efter grundskolans införande, finns katedern fortfarande kvar i de flesta klassrum. Även om klassen tillbringar en hel del tid i helklass, visar de klassrumsobservationer som genomförts att det är svårt att hävda att skolan präglas av katederundervisning. Det finns visserligen lärare, främst i de högre årskurserna, som genomför kunskapsförmedling och förhör enligt läroverkstradition. Men en stor del av den gemensamma tiden i helklass ägnas inte åt undervisning, utan åt administration av undervisning och åt ordningsfrågor.

Mot en individcentrerad skola

Grupparbetet som arbetsform har aldrig fått fotfäste i skolan. Olika mätningar visar att enbart en tiondel av det samlade skolarbetet sker i grupp. Detta är märkligt med tanke på att arbetslivet i allt högre grad baseras på grupporganisationer. Produktionsenheter, vårdlag, forskarlag och liknande är mer anpassningsbara till en föränderlig marknad än organisationer uppbyggda på individuella insatser. Även lärarna själva organiserar sig alltmer i lärarlag. Men elevernas enskilda arbete på lektionerna har ökat.

Sedan 1960-talet har tiden för enskilt arbete faktiskt fördubblats och svarar i dag för ungefär lika stor del som helklassundervisningen. Enskilt arbete innebar tidigare att alla elever gjorde samma sak samtidigt. Numera planerar eleverna sin egen arbetsvecka och genomför sina uppgifter när de vill. Det finns forskare, exempelvis pedagogiklektorn Eva Österlind vid Högskolan i Gävle, som menar att denna utveckling mot att ”styla sig själv och designa sitt eget liv” speglar samhällsströmningar som innebär att man förväntas göra individuella val på områden som tidigare var föremål för kollektiva lösningar. Medborgare ska i dag välja pensionsfonder, elleverantörer och liknande. Forskningen visar att detta nya arbetssätt främst gynnar elever med goda kulturella resurser.

Skolans styrdokument förespråkar likvärdig utbildning, gemensam medborgerlig fostran och förberedelse för arbetslivet. I själva verket ser eleverna ut att skolas för ett individualistiskt och jagcentrerat privatliv. Detta innebär i förlängningen ökade klyftor i samhället, eftersom arbetssättet i skolan gynnar elever från ekonomiskt och kulturellt resursstarka hem.

Stora klasser inte sämre

Ett återkommande ämne är diskussionen om för stora klasser. Man kan ibland tro att de senaste årens besparingar har inneburit en kraftig ökning av antalet elever i klassrummet. Att ge en bild av de verkliga förhållandena är inte lätt eftersom grupperingar, antal elever och antal inblandade vuxna under en skoldag varierar. Ett mått som brukar användas vid internationella jämförelser är antalet anställda lärare per 100 elever. Detta ger ett mått på vuxentätheten i skolan. Enligt Skolverket är lärartätheten cirka 7,6 lärare per 100 elever. Det innebär en lärare på cirka 13 elever. Men det är inte särskilt vanligt med 13 elever i klassrummet.

Min egen forskning bygger i stället på det faktiska antalet elever som befinner sig i klassrummet, om man helt enkelt räknar antalet elever vid ett stort antal lektioner i olika åldrar och skolor. I de fall en lärare är ensam med klassen varierar antalet mellan 6 och 30, med ett genomsnitt på knappt 18 elever. Resultaten tyder på att läraren till vardags ansvarar för färre elever än vad som finns inskrivna i undervisningsgrupperna. Undervisning bedrivs ibland i mindre grupper. Vissa elever som hör till klassen är också sjuka eller skolkar. Trots talet om stora klasser verkar vardagsarbetet i praktiken ske i rimligt stora klasser. Dessutom finns det ofta extra vuxna i klassrummet, exempelvis kompanjonlärare eller lärarkandidater.

Arbetsformerna viktigast

I min egen forskning har jag undersökt olika faktorer som kan tänkas påverka elevernas upplevda utbyte av lektionerna, till exempel klasstorlek, skolämne och arbetsformer. Klasstorleken visar sig sakna betydelse för elevernas sociala välbefinnande och deras upplevelse av att ha lärt sig nya kunskaper! Inte heller skolämnet tycks ha någon större betydelse för deras upplevelser. Avgörande betydelse för elevernas totalupplevelse av lektionerna är i stället arbetsformerna.

Eleverna är överlag nöjda med den sociala och pedagogiska situationen i skolan. De tycker att de har positivt utbyte av helklassundervisning, men att de lär sig mer vid individuellt arbete. Mest utbyte, både socialt och inlärningsmässigt, har dock eleverna av grupparbete, det vill säga den arbetsform som är minst vanlig i skolan.

Lärarnas arbetssituation är naturligtvis minst lika viktig i detta sammanhang. I en färsk avhandling vid Linköpings universitet finner Charlotta Einarsson att lärarnas samspel med eleverna är rätt konstant i grupper på mellan 19 och 29 elever. Det betyder att en enskild elev i en klass med 29 elever har lika många kontakter med läraren under en lektion som en elev i en grupp med 19 elever. Lärarna lyckas alltså ge eleverna lika mycket uppmärksamhet åt den enskilde eleven i en stor klass som i en liten. Detta kan vara en av förklaringarna till att gruppstorleken inte har någon påtaglig betydelse för eleverna.

För lärarna har däremot antalet elever stor betydelse. Att uppmärksamma, vägleda och disciplinera 29 elever kräver betydligt större arbetsinsats än att ansvara för 19 elever. Storbritannien motsvarighet till Skolledarförbundet har inventerat studier som belyser klasstorlekens betydelse för lärarna. Lärare som undervisar i större klasser (26-30 elever) arbetar i genomsnitt tre timmar mer i veckan än de som har små klasser (mindre än 21 elever). För varje elev som tillkommer i en klass ökar kraven på läraren. Den ökade arbetsinsatsen som läraren tvingas utföra i större klasser har således sitt pris i form av ökad stress och lägre arbetstillfredsställelse.

Klassrummets villkor

Jag har pekat på några motsägelsefulla förhållanden i de svenska klassrummen som speglar den komplicerade och utsatta situation som skolan befinner sig i. Allmänhet och politiker grundar ofta sina uppfattningar och beslut på egna gamla erfarenheter eller på hörsägen. Risken för överdrifter eller förenklingar är därför stor. Många, även forskare, menar att skolan ger bristfällig utbildning och dåliga kunskaper. Men kunskapsmässigt försvarar sig svenska elever väl vid internationella undersökningar. Problemet med sådana jämförelser är att man riskerar att se kunskap som något definitivt och bestående. Kunskap måste relateras till rådande samhälle. Barn för hundra år sedan var väl förtrogna med lantbrukets alla sysslor men kände inte till miljöproblem eller datorer. Dagens ungdomar har begränsade kunskaper om jordbruk men hög medvetenhet om miljöfrågor, hälsofrågor och datorhantering.

Observationerna av arbetet i ett stort antal klassrum visar att Sverige trots allt har en kunskapsskola. Tänkbara lärdomar av forskningen skulle kunna vara att skolan bör bevara rimligt små klasser (för lärarnas skull) och att utveckla grupparbete och gruppträning (för elevernas skull). Dessutom bör man bevara den kunskapstradition som finns, men uppmärksamma och orientera allmänheten om den nya kompetens som skolan faktiskt ger eleverna (för samhällets skull).