Nobelpris från byrålådan

En av fjolårets Nobelpristagare i fysik, Alexej Abrikosov, tar emot i sitt pappersbelamrade rum på Argonne National Laboratory utanför Chicago. Väggarna är fulla av minnen, och det allra största fotot föreställer Lev Landau, den unge Abrikosovs första vägvisare i fysikens värld. I ett hörn sitter ett foto av Marilyn Monroe – för Landau tyckte om blondiner, skyndar Abrikosov att besvara min förvånade blick.

– Landau lärde mig att tänka fritt. Han jobbade alltid ensam och uppmuntrade oss att också göra det för att bäst kunna utveckla egna idéer.

Fast när Alexej Abrikosov kom med en av sina originellaste idéer blev han utskälld. Nonsens, sade Landau om Abrikosovs beskrivning av de nya typ 2-supraledare som kunde leda ström utan motstånd i mycket starka magnetiska fält. Byrålådan blev första adressen för ett arbete som i fjol belönades med Nobelpriset.

– Jag var ung, bara 25 år och sade inte emot. Men några år senare blev det dags att titta i byrålådan igen, och 1957 fick jag presentera mina idéer på en konferens i Moskva. Folk reagerade dock inte – man fann mina teorier långsökta och konstiga. Dessutom var jag sjuk, hade hög feber, och föredraget var nog inte särskilt bra.

Men efteråt hände något alldeles unikt. Föredraget publicerades på engelska, och även om översättningen innehöll minst hundra fel lästes den av Bruce Goodman, brittisk fysiker som jobbade i Grenoble i Frankrike. Han hade egna teorier om varför vissa supraledare tål starka magnetfält, och han jämförde experimentella data med sin och med Alexej Abrikosovs teori. Goodman kom fram till att det var Abrikosovs ekvationer och inte hans egna som stämde bäst och skrev en artikel om detta.

– Jag har aldrig stött på något liknande i forskningen. Men det var så min teori blev känd, berättar Abrikosov. Jag har nyligen haft kontakt med Goodman som numera lever pensionärsliv i Luxemburg.