Falskt och äkta

I dag svarar en konstnär i allmänhet för sina verk allt från idé till sista penseldrag. Tavlan är då ett original, ett självständigt verk. Men när det gäller äldre tiders konst ser man annorlunda på begreppet original. Under 1500- och 1600-talens renässans och barock var mästaren i allmänhet ledare för en stor verkstad. Medarbetare och elever deltog i produktionen av konstverk under mästarens överinseende. Denne kom med idéerna och komponerade bilden samt rättade fortlöpande elevernas arbete. Ofta lade han sista handen vid verket och signerade det innan det var färdigt för försäljning.

En falsk Rembrandt?

Eftervärlden har ofta frågat sig hur många procent av Rembrandts hand som krävs för att vi ska betrakta en signerad målning som äkta. Vem kan med säkerhet avgöra detta?

I början av 1900-talet uppskattades Rembrandts totala produktion, under hans levnad från 1606 till 1669, till omkring tusen verk. År 1968 bildades den så kallade Rembrandt Research Group i Amsterdam. Gruppens uppgift var att resa runt och undersöka Rembrandts verk på museer och i privatsamlingar. I dag är endast en av de ursprungliga medlemmarna, Ernst van De Weteringen, fortfarande aktiv.

Redan när gruppen bildades var antalet Rembrandttavlor nere i 420 och förväntades sjunka ytterligare. Med olika metoder ville gruppens forskare söka fastställa vilka verk som var av Rembrandts egen hand och vilka som hade utförts av hans elever och efterföljare. Resultaten hittills har publicerats i tre volymer och täcker perioden fram till år 1642. Ännu återstår att publicera fortsättningen fram till Rembrandts död. Målningarna delas in i de tre kategorier: säkra verk, osäkra verk samt efterbildningar och förfalskningar.

Givetvis blir det stora rubriker i tidningarna när ett känt verk plötsligt fråntas en stor mästare. Då inträffar också något som liknar ett börsras på marknaden, men ofta handlar det om att verket ifråga har en annan upphovsman och alltså inte om en förfalskning. Men namnet Rembrandt har kommit att stå för såväl konstnärsgeniet som en kvalitetsstämpel på varan. På sin tid var Rembrandt för övrigt själv med om att skapa ett högt värde på sin konst. Han köpte helt enkelt många av sina egna målningar för att på så sätt öka deras marknadsvärde.

En av Nationalmuseums Rembrandtmålningar från 1630-talet, Anastasius (också kallad En lärd kristen i ett välvt rum), undersöktes av gruppen och hamnade bland efterbildningarna. Ett av skälen är att signaturen inte överensstämmer med den som konstnären brukade använda vid tiden för konstverkets tillkomst.

Beskedet kom som en chock. Målningen hade sedan 1700-talet älskats och beundrats av flera generationer museibesökare men ansågs nu inte längre vara ett genuint verk av Rembrandt utan ett skolarbete från hans tid.

I en av våra stora dagstidningar stod att läsa: ”På Nationalmuseum hänger en falsk Rembrandt”. Men riktigt så enkelt är det alltså inte. Den nu aktuella utställningen på Nationalmuseum (se rutan på sidan 32) har kommit till bland annat för att klargöra vad som ligger bakom omvärderingen av så pass erkända verk som Anastasius.

Självklart har vissa misstag begåtts vid förvärv av konst till museets samlingar. Vad inköparna såg som ett verk av en mästare har senare visat sig vara utfört av en elev eller en efterföljare. Å andra sidan görs ständigt nya upptäckter i samlingarna. Det händer att anonyma verk senare har fått mästarstatus. Så upptäckte en utländsk forskare på 1980-talet en Rafaelteckning i Nationalmuseums magasin som sedan 1900-talets början hade betraktats som en förfalskning.

Nationalmuseums Sädesskylarna, ett verk av van Gogh, är ett exempel på det motsatta. Tavlan köptes 1914, men ända sedan 1940-talet har dess äkthet ifrågasatts. Genom undersökningar som nyligen har utförts av experter i Paris bekräftades att målningen inte är ett autentiskt verk av konstnären. Originalet från 1888 hänger i Toledo Museum, Ohio, USA. När ett verk i museets samlingar omattribueras, det vill säga tillskrivs en annan upphovsman, handlar det oftast om att verket byter status från original till kopia eller skolarbete.

Kopior av olika dignitet

En kopia av ett original är i regel utförd av någon annan än upphovsmannen. Kopian kan ha utförts i olika syften, varav det vanligaste är att upphovsmannen ville lära sig mästarens stil och tillvägagångssätt. Ett exempel på det är Ernst Josephsons kopior av Rembrandts målningar på Nationalmuseum. Han kopierade för att sedan i sitt eget måleri tillämpa vad han lärt sig av den store målarfadern.

Stora konstnärer har i alla tider kopierat sina föregångare för att tävla med eller söka överträffa dem. Rubens kopior av Tizians Backanal, vilka finns på Nationalmuseum, är världsberömda exempel på hur en yngre mästare utmanar en äldre beundrad kollega.

En annan variant är kopior som har målats av kopister för att därefter signeras av mästaren själv. Så gjorde exempelvis en av det antika Greklands mest framstående målare, Apelles. Han signerade sina favoritelevers arbeten för att hjälpa dem med karriären. Även skulptören Fidias, en annan av antikens kända konstnärer, ska ha gjort på samma sätt.

Liknande exempel finns också från senare tider. Rembrandt signerade verk som hans elever hade utfört i mästarens stil. Den franske 1700-talskonstnären Francois Boucher signerade de mest lyckade av elevernas arbeten. Detsamma gäller hans landsman Camille Corot som var verksam under 1800-talet. Denne kunde också måla om och signera imitationer av egna verk.

Under renässansen blev konstnärerna måna om sin upphovsrätt. Albrecht Dürer, verksam under slutet av 1400- och början av 1500-talet, vände sig till domstolar i såväl Venedig som Nürnberg när hans verk kopierades och såldes med hans signatur. I Venedig ledde detta till att kopisterna förbjöds att använda hans monogram. 1600-talsmålaren Claude Lorrain försökte skydda sina verk genom att teckna av dem och samla skisserna i en Liber veritatis (sanningsbok) tillsammans med noteringar om var verken befann sig.

Leonardo da Vinci var den förste som slog in på en ny väg vad gäller synen på original och kopior. I en traktat över målarkonsten hävdar han att ingen kopia kan betraktas som likvärdig ett original. Han avvisade efterhärmningar och föraktade imitationer. Trots detta betraktades det länge som tillåtet, ja till och med eftersträvansvärt, att imitera de stora mästarna. Kopior har framför allt utförts i den akademiska undervisningen, men har också framställts av professionella kopister på beställning.

När Michelangelo lurades

En replik är en kopia som är utförd av mästaren själv eller av en medhjälpare i ateljén. Anders Zorn utförde till exempel två likadana tavlor som han döpte till Midsommardansen. Den ursprungliga versionen finns i Nationalmuseum och är signerad 1897. Samma år som originalet kom till museet, 1903, målade konstnären en replik som är något mindre till formatet. Dessutom finns en rad förfalskningar. En av dem följer exakt Nationalmuseums original. Polisen beslagtog förfalskningen i samband med att två personer med hjälp av mutor försökte förmå en museiman att intyga målningens äkthet.

Konstförfalskare har funnits i alla tider, och det som har motiverat förfalskarna är i första hand profit. Förfalskningar har också kommit till på skämt – ofta för att testa betraktarens kunskap och öga. Redan under renässansen berättades det om hur Michelangelo skulpterade en liten putto, en knubbig barnfigur som var mycket lik en antik skulptur. En romersk konsthandlare sålde sedan skulpturen som ett genuint antikt verk till den välkände antiksamlaren kardinal Riario.

Två förfarna förfalskare

Förfalskaren Han van Meegerens historia är fascinerande. Vid tiden före och omedelbart efter andra världskriget var han verksam i Nederländerna. Som konstnär kände han sig missförstådd och ville därför hämnas på den officiella konstvärlden genom sina förfalskningar. Han fann särskild tillfredsställelse i att lura framstående konstforskare att hans målningar var tidiga original av 1600-talsmästaren Jan Vermeer van Delft.

Ett sådant verk är Kristus och äktenskapsbryterskan. Den såldes till Tyskland av van Meegeren, som också var verksam som konsthandlare, och hamnade i Hermann Görings samling. När det upptäcktes att denna förmenta Vermeermålning hade exporterats antogs van Meegeren vara kollaboratör och sattes i fängelse. Men han lyckades bli frisläppt genom att i fängelsecellen måla en ny tavla i Vermeers stil. Därmed kunde han övertyga expertisen om att också det exporterade konstverket var målat av honom själv.

En annan mycket skicklig förfalskare från vår tid är Eric Hebborn. Han specialiserade sig på att imitera Giovanni Battista Piranesis konst, men blev aldrig dömd för sina manipulationer, inte ens dragen inför domstol. Att vi vet så mycket om honom beror på att han redogjort i detalj för sin verksamhet i självbiografin Drawn to trouble som kom ut 1991.

Ett verk men flera original

När det gäller skulpturkonsten är det svårt att tala om upphovsman, original och replik i gängse mening. En brons- eller marmorskulptur kan förekomma i flera exemplar. Alla är original trots att skulptören själv bara har utfört en studie i lera eller gips som sedan har förstorats och gjutits i brons eller huggits i marmor av olika medhjälpare.

Att äldre original i terrakotta förekommer i flera exemplar är mer ovanligt. Därför var det många som blev förvånade när det på en auktion i London år 1982 dök upp en replik av 1700-talsskulptören Pajous porträttbyst i terrakotta av målaren Hubert Robert. Man kände till ett exemplar, som dittills betraktats som original och som sedan länge funnits i den franska konstakademins ägo. Repliken, som förvärvades av Nationalmuseum, blev genast föremål för diskussion. Den brända leran undersöktes med termoluminiscens, en fysikalisk dateringsmetod, vilken visade att bysten verkligen är från perioden 1735-85. Somliga experter hävdar att det är Nationalmuseums variant som är originalet. Andra anser sig kunna bevisa att bysten är utförd senare av en verkstad som ägnade sig åt masskopiering av Pajous skulpturer.

När det är tillåtet att låna

Ytterligare variationer på temat falskt och äkta är pastischer och parafraser. Men här handlar det om medvetna och öppet deklarerade lån. I fallet pastischer rör det sig om kompositioner som baserar sig på fragment av olika konstverk. Det förekommer att efterbildaren bygger upp sitt konstverk av detaljer ur olika verk av samme konstnär. Pastischer av renässans- eller barockmålningar utförda på 1800- eller 1900-talen kan ofta avslöjas genom att utövarens stil och andra detaljer har samtidskaraktär. Ingen kan helt frigöra sig från sin egen tid.

I vår egen samtid är det helt i sin ordning att måla pastischer eller att använda äldre original som underlag för egna kompositioner, och man talar då om metakonst. Ernst Billgren har plockat detaljer ur flera renässanskonstnärers verk till sin Svart tatuerad kvinna. Mönstret i dräkten känner vi igen från ett porträtt av Agnolo Bronzino, och andra detaljer i bilden är hämtade från Leonardo da Vinci.

Originalitet eller original?

En parafras är ett konstverk som fritt imiterar ett äldre verk. Man skulle kunna säga att Johan Tobias Sergel gör en parafras på den antika statyn Venus aux belles fesses (Venus med den vackra stjärten) när han skulpterar sin variant med Ulla von Höpkens ansikte. Originalet, som också kallas Venus Farnese, finns i dag att beskåda i Neapel.

Ett plagiat är däremot ett oredovisat lån ur en annan persons produktion. I lindriga fall betraktas plagiat som tecken på osjälvständighet. I allvarligare fall bedöms de som intrång i upphovsrätten och brott mot copyrighten, vilket kan leda till åtal. Plagiatet är motsatsen till en förfalskning: medan förfalskaren utger sitt eget verk för en annans, så utger plagiatören en annans verk för att vara sitt. Kopierade varumärken och plagierade designföremål är vanliga fenomen i vår tid. Eljusstaken Elflugan, som lanserades 1997 och som strax därefter fick en konkurrent på marknaden i form av en piratkopia, är ett välkänt exempel.

När det gäller den moderna konsten blir gränszonerna mellan falskt och äkta än mer flytande. Här råder en stark koppling mellan original (äkta konst) och originalitet, samtidigt som det finns en inneboende kritik mot detta synsätt. När konsten blir modern och kopplas loss från traditionen blir det inte längre självklart hur den ska definieras. När Marcel Duchamp ställde ut allt från serietillverkade flasktorkare till pissoarer pekade han på att det är sammanhanget och inte objektet som bestämmer vad som är konst.

I dag menar många konstnärer att de är uttolkare av vår gemensamma historia och samtid. Den bild han eller hon vill skapa finns redan någonstans. Man kan således återanvända ett verk och förse det med prefixet ”efter” eller ”ej”. Mike Bidlo har rubricerat de verk som visas på den aktuella utställningen som Not Duchamp, Not Picasso eller Not Warhol.

Eftersom det i dessa fall rör sig om exakta kopior kan man inte tala om parafras eller plagiat. Här har i stället myntats ett nytt begrepp, appropiering, av engelskans appropriate i betydelsen annektera eller tillägna sig. Den moderna konstteorin utgår helt enkelt från att varje bild häftar i skuld till andra bilder.