Från kungar till klumpar

När kommunismen föll åren kring 1990 skedde också en omfattande demontering av monument. Symbolerna för ideologin och härskarna skulle bort. Berlinmuren hackades sönder i bitar och såldes som souvenirer över det kalla krigets tudelade världsordning. Mängder av statyer av Marx och Lenin togs ner, och i vissa städer inrättades speciella statyparker. Strax sydväst om Vilnius i Litauen har ett skogsparti fyllts med gamla statyer och monument. Under 2001 hade parken 100 000 besökare.

Även i Sverige finns exempel på monumentalkonst som skapar starka känslor. Mindre än ett dygn efter att den danska konstnären Kirsten Ontweds Wallenbergmonument invigts i augusti 2001 på Nybroplan i Stockholm hade någon sprayat färg på delar av verket. I Dagens Nyheter menade Romuald Wróblewski, son till en överlevande från förintelsen, att han kände sig förödmjukad. I början av 2002 återfanns i samma tidning flera läsarbrev som debatterade Ontweds monument.

I debatten om Wallenbergmonumentet återkommer flera inslag från 1800- och 1900-talens monumenthistoria. I monumentalkonsten förenas det dagspolitiskt brännbara med historien.

Lättolkade budskap

Den första vågen av moderna monument sköljde fram efter revolutionerna 1848-49 och kulminerade runt sekelskiftet 1900. Tusentals monument uppfördes då runt om i Europa och USA. Tydliga exempel återfinns i Italien och Tyskland – länder som tillkom under 1860- och 70-talen. Kring år 1900 hade Tysklands Wilhelm I blivit föremål för närmare 300 monumentalprojekt. I Italien sågs kung Victor Emanuel II och Garibaldi som det italienska enhetsverkets fäder. Över Garibaldi restes 400 monument. Dessa monumentalprojekt syftade till att samla de nya nationerna runt några symboliska nyckelgestalter.

En italiensk nationalist lär vid ett tillfälle ha sagt: ”Nu har vi skapat Italien, nu får vi lov att också skapa italienare.” Under 1800-talet kom monumenten att i hög grad underordnas sådana pedagogiska syften. Eftersom monumenten syftade till att förmedla moraliska och politiska budskap till en nationell publik var det viktigt att symbolspråket inte var alltför svårtolkat. Tonvikten lades därför inte på konstnärlig originalitet, och allegoriska och svårtolkade inslag plockades bort.

En sekulär symbolvärld

Monumentens nationella laddning var även en del av sekulariseringen. Nationalismens spridning i Europa under 1800-talet kan ses som en kompensation för en religiös världsbild i avtagande; i en värld av förändringar fick nationella traditioner ersätta religionen.

Det är lätt att hitta likheter mellan religionens och nationens uttrycksformer. Den amerikanske historikern Carlton B. Hayes har hävdat att nationalismen på många punkter var jämförbar med den medeltida katolska kyrkans ideologi. Nationalismen var sentimental och emotionell. Den moderna nationalstaten tillhandahöll en kollektiv tro på nationens mission och öde. Den nya religionens kollektiva kraftfullhet tog sig uttryck i de miljoner människor som var beredda att dö och döda för sitt land i tider av krig. Hayes hade i detta sammanhang det första världskrigets masslakter i åtanke.

Svenska kungastatyer

Kungamakt och kyrka förlorade alltmer av sin makt under 1800-talet, men ändå fortsatte kungarna att ha en stark symbolisk ställning, vilket illustreras av statyernas historia. I Kungl. Vetenskapsakademien påtalades vid mitten av 1700-talet bristen på kungastatyer i Sverige, och man underströk deras pedagogiska värde. Under 1700-talets sista decennier avtäcktes en staty av Gustav Vasa vid Riddarhuset och en ryttarstaty av Gustav II Adolf framför Arvfurstens palats. Gustav III fick sin staty nedanför slottet precis då Sverige stod på randen till krig med Ryssland i januari 1808.

Den nya dynastin satte en bit in på 1800-talet sina tydliga spår. Karl XIV Johan initierade en staty av Karl XIII som invigdes 1821. Själv blev Karl XIV Johan den förste kung att stå staty utanför Stockholm. Våren 1844 hade entreprenören John Swartz tagit initiativ till en staty i Norrköping av den nyligen bortgångne kungen. Avtäckningen skedde den 20 oktober 1846, på 36-årsdagen av Jean Baptiste Bernadottes första steg på svensk mark.

Året 1854 är centralt i den svenska statyhistorien. Hösten detta år invigdes tre statyer: Karl XIV Johans ryttarstaty och en Birger Jarl-staty i Stockholm samt en staty av Gustav II Adolf i Göteborg. Uppslagen kom från olika håll. Ryttarstatyn var i hög grad hovets idé och finansierades därifrån. Bakom Birger Jarl-statyn stod Stockholms borgerskap, och Gustav II Adolf-statyn var ett lokalt initiativ.

Monarkerna omtolkas

I samband med invigningen av Gustav II Adolf-statyn i Göteborg hösten 1854 påtalade flera skribenter och talare att man i alltför hög grad beundrat kungens krigiska bedrifter och sällan tagit hans fredliga värv i beaktande. De ”fredens yrken” som knöts till Gustav II Adolf – han gynnande vetenskaperna och utbildningen, förbättrade konstitutionell expansion och infrastrukturell upprustning. Det var åtgärder som också återfanns på liberalismens dagordning i mitten av 1800-talet.

Detta samband var knappast någon slump. Vid 1800-talets mitt utgjorde Göteborg Sveriges dynamiska handelscentrum. Under 1800-talets första hälft genomgick staden också en modernisering – gamla befästningsverk revs, trottoarer iordningställdes, nya hus byggdes, en botanisk trädgård anlades och gasbelysning började användas.

De reformliberala visionerna, handeln och moderniseringen av stadsrummet – fredens yrken – var alla viktiga när landets styrka, konkurrenskraft och civilisationsnivå började definieras under 1800-talet. Krigen ersattes av nationernas fredliga konkurrens. I detta sammanhang laddades kungasymboliken om. Kungamonumenten, i det här fallet Gustav II Adolf-statyn, representerade inte längre bara gamla dynastier utan också den moderna nationen.

Vetenskapsmän i brons

Vid mitten av 1800-talet började också andra prominenta personer än kungar dyka upp i det offentliga rummet. Den förste vetenskapsmannen att stå staty i Sverige var Jöns Jacob Berzelius. Initiativet kom från Vetenskapsakademien, och redan innan Berzelii park hade färdigställts undersökte akademin möjligheterna att där uppföra en staty över den svenske kemisten. Sommaren 1858 invigdes statyn. I veckotidningen Illustrerad Tidning tolkades händelsen på följande sätt:

”Den intygar för landet att en ny tid brutit fram, att nationalstorheten och majestätet icke mer representeras blott af regenten på tronen, att tankens segrar numera stå vid sidan af svärdets, att arbetets ära står öfver den yttre glansens och maktens, den fria personligheten högt öfver börden, till och med om denna leder till en kungakrona.”

Statyn kan sägas illustrera såväl en ny individualism, där personlig duglighet var viktigare än börd, som en ny nationalkänsla baserad på intellektuella framsteg, snarare än på krigiska framgångar. Även om kungen som symbol omtolkades under 1800-talets andra hälft, så innebar det något nytt när en vetenskapsman i brons trädde fram i det offentliga rummet. Även i kalendern Svea sågs Berzelius som ”befordraren af nya krafter i det gamla Sverige”.

Om Berzelius var den förste vetenskapsmannen att stå staty så var Esaias Tegnér den förste poeten att få en helfigursstaty. Tegnérstatyn placerades mellan den nyligen uppförda Akademiska föreningen och domkyrkan i Lund, platsen där Tegnér 1829 bekräftat den tidiga skandinavismen genom att bekransa sin danske diktarkollega Adam Oehlenschläger. Den senast verksamma svenska kung som fick en ryttarstaty var Oscar I år 1909, och den sista ryttarstatyn över en gammal kung som restes i Sverige var den över Karl X Gustav framför Nordiska museet i Stockholm, i juni 1917. Dagen innan hade svåra arbetarkravaller ägt rum på Gustav Adolfs torg. Händelserna ute i Europa medförde att revolutionära idéer anammades också i Sverige. Tiden var ute för kungliga ryttarstatyer och kommen för vetenskapsutövare och politiker. Järnvägsbyggaren Nils Ericson och hans bror, teknikern och uppfinnaren John Ericsson, fick båda sina monument under 1890-talet, Nils framför centralstationen och John vid Nybroplan i Stockholm. På politikens område finns ett mycket illustrativt exempel i Hjalmar Branting-monumentet som avtäcktes på Norra Bantorget i Stockholm 1952.

En bit in på 1900-talet blev en annan typ av monument vanliga, de över den okände soldaten. Genom att hedra en soldat ville man visa aktning för alla som hade dödats i kriget. Några av de första monument som föreställer den okände soldaten tillkom efter det amerikanska inbördeskriget. Det var det första moderna kriget i massformat med över 600 000 döda som följd, och det möjliggjordes av kulsprutor och skyttegravar, telegraf och järnvägar och annan industriell teknik.

Inbördeskriget kan ses som ett preludium till vad som ägde rum i Storbritannien med början sensommaren 1914. Efter att kanonerna tystnat i november 1918 inleddes en monumentmani av sällan skådat slag. I England och Frankrike invigdes under 1920- och 30-talen tiotusentals monument. Minnesplatser som blev en viktig del av den kollektiva krishantering som första världskrigets masslakt krävde. En annan vanlig typ av monument var de där namnen på de stupade graverades in.

Monument och politik

Monument aktualiserar ofta historiska frågor som är dagspolitiskt brännbara. Därför har det ofta uppstått kontroverser kring monument. Att högtidlighålla något är också ett sätt att försöka avsluta historien. På så vis blir offentliga monument kanske de mest konserverande av alla minnesuttryck då de syftar till att vara oföränderliga, eviga. Detta kan förklara varför monument- och statyprojekt i många fall lett till oenighet, debatt och ibland öppen konflikt.

På 1850-talet, då den nu norditalienska provinsen Trentino tillhörde Österrike, initierades ett statyprojekt över Dante i Trento. Projektet blev enligt konsthistorikern Lars Berggren ”den symboliska samlingspunkten för den nationalistiska italienska separatiströrelsen”. I den norra delen av provinsen kom ett monument över den medeltida diktaren Walther von der Vogelweide att fungera på samma sätt för den tyskspråkiga befolkningen. Det Giordano Bruno-monument som i dag pryder Campo dei Fiori i Rom (platsen där Bruno brändes på bål 1600) var omstritt i över ett decennium innan det slutligen invigdes 1886.

I samband med en allmän riksinsamling till en Karl XII-staty som utlystes 1862 gick militären och riddarhusliberalen Carl Henric Anckarswärd till angrepp. Han menade att det var helt orimligt att svenska folket skulle donera pengar till en staty över en man som utarmat Sverige och som bara symboliserade krig och en gammal auktoritär stat.

Konflikterna blev mycket tydliga i USA efter inbördeskriget när man försökte sy samman en sargad nation. Många av de monument som planerades ledde till stora kontroverser.

Mer än hundra år efter amerikanska inbördeskrigets slut kom Vietnam Memorial att leda till liknande konflikter. Institutioner som representerade det officiella minnet ville tolka Vietnamkriget i termer av patriotism och nationella ideal. I konflikt med detta fanns ett folkligare minne av dem som dog i Vietnams djungler. Ofta var det veteraner som såg en möjlighet att se sina egna livsberättelser fästa i marmor. I Vietnammonumentet återfinns namnen på alla de 58 209 amerikaner som dog i kriget. Det har blivit ett av de mest välbesökta monumenten i USA.

Monument då och nu

Skillnaderna mellan 1800-talets monument och den monumentalkonst vi har sett det senaste halvseklet är flera. I och med den konstnärliga modernismen under 1900-talet befästes idén om att monument kan vara konstverk. 1800-talets massproducerade kungastoder började ses med kritiska ögon.

Massdöden på slagfält och i dödsläger under 1900-talet har också resulterat i en tendens att i allt högre grad försöka hantera ett kollektivt lidande. Det har också vuxit fram skepsis kring vilka möjligheter det faktiskt finns att i konstnärlig form gestalta något så ohyggligt som förintelsen. Och det är kanske i ljuset av detta man får förstå Wallenbergmonument på Nybroplan.

Skillnaderna mellan Berzeliusstatyn, som står alldeles bredvid Nybroplan och Ontweds Wallenbergmonument är mycket stora. Förändringarna till trots aktualiserar monumenten fortfarande en historia som är politiskt brännbar. Deras roll är långtifrån överspelad.