Risker

Vi har alla sett larmrapporterna i medierna. Oftast om dramatiska och sensationella saker som kan vara farliga. Våren 2002 talades det om akrylamid i våra baslivsmedel, och det var stora rubriker om de farliga chipsen.

Frågan är om och i så fall hur sådan rapportering om olika faror påverkar oss medborgare när vi ska bedöma risker i samhället.

Riskbedömning kulturellt präglad

Ett sätt att undersöka detta är att låta allmänheten ta ställning till olika personliga och allmänna risker. Under 1993-99 undersöktes ett stort antal svenskars inställning till 15 olika risker. Dels risker för allmänhetens liv och hälsa, så kallat allmän risk, dels för det egna livet och hälsan.

Undersökningen visar att människors riskbedömning till stora delar är kulturellt präglad – vår rädsla styrs huvudsakligen av vad vi ser på tv och läser om i tidningarna. Mediekonsumtion i allmänhet och nyhetskonsumtion i synnerhet har alltså betydelse när det gäller att uppskatta risker.

Undersökningarna visar att det finns ett samband mellan kvällstidningsläsande och riskbedömningar. De som i undersökningarna uppger sig ofta läsa kvällstidningar bedömer generellt riskerna som högre. Detta samband är särskilt starkt vid läsning av tidningarna GT och Kvällsposten och när det gäller hur man bedömer risken för våld och övergrepp. Hur ofta man läser en morgontidning eller ser på nyheter på tv har däremot ingen betydelse för riskuppfattningen.

Riskbedömningen varierade under 1990-talet. Många upplevde år 1993 att aids var en mycket allvarlig risk, och vid 1994 och 1995 års mätningar hade risken för kemikalier i livsmedel sin storhetstid. En rimlig förklaring till dessa förändringar är att fram till 1993 pågick flera nationella aidskampanjer som i sin tur fick stor medieexponering. Åren 1994 och 1995 stod svenskarna inför folkomröstningen om EU där både ja- och nejsidan framförde tunga argument som handlade om livsmedel.

Vad gäller just aids så finns det amerikanska studier som visar att även underhållningsprogram, som filmer och komediserier, som tar upp aids bidrar till ökad känsla av personlig risk. En liknande tendens finns i en brittisk undersökning om riskuppfattningar om bröstcancer. Den visar att även annat än ren nyhetsförmedling bidrar till ökad riskupplevelse, exempelvis veckotidningsreportage.

Medielogiken styr

Fokuseringen på det sensationella hänger ihop med såväl den så kallade medielogiken som vanliga kriterier för nyhetsvärdering. Medielogiken innebär att journalister rapporterar om de nyheter som är tillspetsade, förenklade, konkreta och personanknutna. Sådant hamnar lätt på medieagendan. Och de risker som finns på medieagendan hamnar ofta på medborgarnas agenda. Eftersom de mest sensationella och dramatiska händelserna hamnar på mediernas löpsedlar och förstasidor, finner vi att medborgarna tenderar att övervärdera de ovanliga riskerna och undervärdera de fullt möjliga och ofta vardagliga farorna.

Den internationella forskningen visar dessutom att om medierna påverkar allmänhetens bedömning av den allmänna risken, så påverkas den personliga riskupplevelsen främst av kontakter människor emellan. Har man exempelvis en familjemedlem som råkat ut för en trafikolycka påverkar det den egna riskbedömningen av just trafikolyckor.

Livsmedelsrisker

Det är svårare att säga någonting om mediernas betydelse för förändringar i våra riskbedömningar. Undantagen från detta är en brittisk studie av allmänhetens riskbedömning av genmodifierade livsmedel (GMO) vid tre olika mätningar. Forskargruppen genomförde en attitydstudie till GMO år 1998. Vid detta tillfälle var medierapporteringen om GMO ännu ytterst blygsam i Storbritannien. I slutet av 1998 och i början av 1999 ökade rapporteringen lavinartat. När denna nådde sin höjdpunkt 1999 genomfördes därför ännu en attitydstudie. Slutligen samlades data in en tredje gång, år 2000 när medierapporteringen hade avtagit.

Resultaten visar att riskbedömningen och upplevelser av negativa konsekvenser av GMO ökade när rapporteringen var som störst i medierna, år 1999, och på motsvarande sätt minskade när rapporteringen avtog. Vidare fann man att uppfattningen om, och förtroendet för, myndigheterna inte förändrades mellan de tre olika mätningarna. Kort sagt verkar medierna ha ganska kortvarig effekt på sina mottagares riskuppfattningar. Studien kan sägas stödja teorin om agenda setting, det vill säga att de ämnen som uppmärksammas mest i medierna också hamnar högt på människors personliga dagordning.

Medvetenhet om överdrifter

Det finns även studier som visar att många människor inte helt okritiskt låter sig påverkas av mediernas rapportering. En norsk studie visar att hela 75 procent av de tillfrågade anser att de norska tidningarna överdriver när de presenterar livsmedelsrisker. Liknande resultat finner man i en svensk studie, där en lika hög andel av de tillfrågade menar att en ökad medierapportering om livsmedelsrisker inte har ökat deras oro. Den återstående fjärdedelen säger att rapporteringen oroade dem, men bara en kort tid.

Till saken hör att det är svårt att mäta medieeffekter, eftersom de blandas med påverkan från andra människor. Dessutom har teorin om agenda setting kritiserats för att se publiken som passiva mottagare. Kvalitativa analyser betonar i stället att mottagarna aktivt tolkar mediebudskap om risker och att dessa tolkningar tillsammans med andra faktorer påverkar uppfattningarna om vad risker är.

Vad händer alltså när larmet går? Jo, vi oroas ett tag, tills nästa larm kommer om någon ny fara. Vi har lärt oss att tolka och förstå mediernas presentationssätt och tar därför troligen de flesta larm med ro. Det stora problemet är kanske snarare att det finns risker som inte hamnar på löpsedlarna eller får stora rubriker. Det är kanske dem som vi verkligen ska ha beredskap för.