’Finns det mikromånar runt jorden?’

Fråga:

Rymden är full av småsten av alla storlekar från dammkorn till planeter. I olika publikationer diskuteras nu hur stor risken är att allt liv på jorden utplånas av en fullträff av en bumling som kanske mäter några mil i diameter. Kreativa människor diskuterar samtidigt hur man ska kunna undvika fullträffen med exempelvis missiler.

Jorden är liten med astronomiska mått mätt, och även om atmosfären räknas in i träffytan bör det handla om en diameter på omkring 1400-1500 mil. Vad händer med ”near misses”? Det bör ha varit ganska många?

Man kan tänka sig att många bumlingar har hamnat i hyperbola banor och försvunnit för evigt, eller att de så småningom infångats av solens gravitation. Men har andra fått ellipsformade banor eller cirkelbanor runt jorden? I så fall borde de väl ha blivit små månar runt jorden. Har man hittat några sådana? De har ju haft 4 miljarder år på sig att bildas.

Svar:

Det är en intressant fråga, och svaret är att det inte är omöjligt att små kroppar som passerar i jordens närhet kan fångas in som satelliter – åtminstone för en tid. Men det är oerhört osannolikt. Därför är det inte förvånande att några sådana månar inte har observerats.

Problemet har två sidor. Först måste himlakroppen på något sätt få en bana kring solen som är nästan densamma som jordens. Då kan den närma sig oss med mycket liten hastighet från rätt håll. Detta händer i praktiken mycket sällan.

Den andra svårigheten är att en kropp som utifrån kommer in i en satellitbana förr eller senare måste slippa ut igen om inte dess rörelse tappar energi. I allmänhet flyr därför himlakroppar mycket snart ut ur sådana banor. I de fall himlakroppen är mycket stor kan den dock orsaka tidvatten på jorden. Detta tar energi från dess banrörelse, och därmed kan i princip satellitrörelsen bli stabil.

Man har tidigare diskuterat om infångning kan vara ursprunget till månen. Hypotesen blev aldrig särskilt populär, eftersom det var mycket svårt att förklara hur energiomvandlingen och värmeförlusten kunde ske tillräckligt effektivt. I början av 1970-talet kunde forskare analysera stenar som hämtats från månen. Det stod då klart att månens sammansättning vore helt oförklarlig om den skulle ha bildats någon annanstans i solsystemet och inte i jordens omgivning. Infångningshypotesen övergavs då helt.