Himlakroppar

Den brittiske 1500-talspoeten John Heywood liknade vår egen måne vid en ost. Vad skulle han inte ha skrivit om Marsmånen Fobos?

När en svag ljusstrimma glimmar till på natthimlen är det oftast en liten utomjordisk stoftpartikel som för några korta ögonblick kämpar för sin överlevnad på väg ner genom atmosfären.

Flera gånger varje år störtar stenblock stora som hus ner mot jorden.

När Galileo Galilei för 400 år sedan riktade sitt teleskop mot stjärnhimlen satte han in jorden och människan i ett större sammanhang.

På baksidan av ett kuvert skrev Galileo Galilei år 1609 ner en inköpslista. Det var saker han ville få anskaffade i Venedig – ris, kikärter, peppar och socker. Men sedan fortsätter listan.

En asteroid som tidigare hette 2003EL61 har omklassificerats som dvärgplanet och fått namnet Haumea, efter en hawaiisk jord- och fruktbarhetsgudinna.

Energin som utvecklades motsvarade en atombomb många hundra gånger kraftigare än den över Hiroshima.

"Deras yta är ej större än en socken." Så skriver Nils Nordenmark i sin svenska översättning av den franske astronomen Camille Flammarions Astronomie Populaire från 1880.

När vi tittar upp mot natthimlen kan vi se tusentals lysande punkter. Alla vet att det är stjärnor.

Ett gammalt instrument, en antik analog dator, är mer sofistikerad än man tidigare trott. Det visar nya undersökningar med avancerad röntgenteknik i tre dimensioner.

Stjärna A som rör sig runt stjärna B uppfyller kraven för att kallas planet. Stjärna B borde då rätteligen kallas satellit eller måne.

Eris, eller 2003UB313 som den formellt heter, blev vid upptäckten i januari 2005 känd under det preliminära namnet Xena.