’Meningslös’ administration äter forskartid

”När alla har gått hem på fredagseftermiddagen så kan man ägna sig åt litet smygforskning själv.” Så skämtar en professor i elektronik vid Örebro universitet, när han beklagar den tilltagande byråkratiseringen inom universitetsvärlden i Högskoleverkets rapport Överlever den akademiska friheten?

Rapporten bygger på djupintervjuer med 17 forskare vid två universitet, ett gammalt (Uppsala) och ett nytt (Örebro). Utgångspunkten är att de svenska universiteten nu genomgår två stora omvandlingar. Forskningsfinansieringen sker inte längre enbart via universitetens egna anslag och tjänster, utan till mer än hälften via externa forskningsråd och stiftelser. Dessutom har universitetens utbildande uppgifter ökat i och med de växande studentkullarna. Hur påverkar detta forskarnas arbetssituation?

Många vittnar – precis som professorn i elektronik – om att undervisning och administration tar alltmer tid på bekostnad av forskningen. En professor i mikrobiologi vid Uppsala universitet påtalar en stor förändring under 1990-talet, då ”förlamande byråkratisering”, budgetplaner och internrevision har blivit viktigare än forskning. En annan ångrar att han sade ja till sin nuvarande professur eftersom han anser att arbetstiden äts upp av meningslös administration. Andra forskare tycker att arbetet som professor inte verkar attraktivt, eftersom de främst ska dra in pengar och inte hinner forska.

Risk för likriktning

Arbetet med att söka anslag – som sedan oftast nekas – upplevs av många forskare som negativt för både motivationen och forskningen i sig. Många ägnar tre till fyra månader per år att söka anslag, vilket upplevs som bortkastad tid när utfallet är så litet.

Det faktum att man i så hög grad måste söka anslag hos externa finansiärer påverkar forskningen negativt: forskningen blir trendkänslig och alla tenderar att springa åt samma håll: ”Risken är att alla forskar om socialt kapital och demokrati”, menar en forskare i statsvetenskap. En professor i vetenskapshistoria betonar att risken för modeforskning ökar.

Det är heller inte säkert att styrningen av forskningsmedlen fungerar som finansiärerna tror. Flera av de intervjuade vittnar om att dagens system av forskningsfinansiering främjar forskares skicklighet i att ”förpacka” sin forskning så att en extern finansiär blir nöjd. Ett slags dubbel bokföring med andra ord, menar Högskoleverkets utredare Li Bennich-Björkman.

Doktorander forskar

En forskare i statsvetenskap förklarar att om man har en forskningsidé, går det att paketera den litet olika beroende på hos vem som man söker pengar. Sedan gör man som man tänkte från början i alla fall. En professor i medicin som har suttit i flera bedömargrupper menar att många ansökningar är vinklade så att de ska passa finansiären, men att det går att se att det egentligen är andra forskningsintressen bakom.

Denna utveckling är enligt rapporten olycklig. Den akademiska forskningens ideal är oberoende, oförutsägbarhet och originalitet. Men i realiteten har vi fått ett system som signalerar stark tro på att det går att planera forskningen och rentav förutse dess resultat.

Numera är det också främst doktorander som forskar, medan disputerade forskare undervisar och professorerna administrerar, om man ska hårdra rapportens resultat.