Medicinhistorisk thriller

Sjukdomen är ytterst smittsam och dödligheten var på den tiden mycket hög, särskilt bland barnen. Patienterna gick en kvalfull död till mötes – de kvävdes. Den bot som stod till buds på 1920-talet var injektioner med difteriserum.

Men Nome hade sommaren innan inte fått någon leverans av serum, och det var endast några månader under året som varor kunde nå staden. De kom sjövägen från Seattle. Sedan isen lagt sig i oktober fick postgången skötas med hjälp av hundslädar.

Situationen i Nome var förtvivlad, vintern var som kallast och postgången inställd. Kontakten med omvärlden sköttes via telegraf och telefon. Serum fanns inte närmare än 1 080 kilometer österut i staden Fairbanks. Om det över huvud taget skulle vara möjligt att få tillgång till detta måste transporten ske med hundspann.

Trots de svåra förhållandena, fanns tillräckligt många hundspannsförare som var villiga att ställa upp i den stafett som på fem dygn fick fram serumet till Nome. En av de djärvaste och skickligaste bland de tjugo förarna avverkade 135 kilometer på en dag. Förarna hyllades givetvis som hjältar, men själva framhöll de sina hundar. När snöstormen skymde sikten var de beroende av att ledarhundarna hittade spåret under de meterhöga drivorna.

Serumloppet är bokens röda tråd, men en stor del av innehållet handlar om människornas villkor i de isolerade gruvsamhällena. Guldruschens storhetstid var förbi, och man fick slita hårt för att överleva.