Inte lätt få det att myllra rätt

Myllrande våtmarker är ett av de nationella miljömål som riksdagen antog år 2000. Våtmarker ska skapas för att öka den biologiska mångfalden och samtidigt förse kommunerna med nya friluftsområden. Därtill ska våtmarkerna fungera som reningsverk.

Beslutet utgår från internationella överenskommelser om hållbar utveckling. Enligt dessa ska hållbara våtmarker anläggas så att ekologiska, ekonomiska och sociala ändamål uppfylls. Men räcker dagens kunskap för att fylla alla dessa ambitioner?

Höga förväntningar

I vår forskning har vi bland annat följt utvecklingen av ett aktuellt projekt i Örebro. Politikerna i kommunen har bestämt sig för att återställa ett strandområde som varit kommunens baksida i över femtio år. Det användes tidigare som soptipp, oljehamn, industriområde och militärt övningsfält. Ursprungligen fanns där ovanligt många växt- och djurarter, och det var ett kärt tillhåll för fågelskådare.

För nio år sedan påbörjade kommunen arbetet med att återskapa de 500 hektaren till ett artrikt våtmarkslandskap. Förutom att restaurera de gamla naturliga våtmarkerna, har en mindre del av projektet syftat till att hantera föroreningsproblem som uppkommit av den gamla nedlagda soptippen.

I en del av området söder om soptippen har kommunen anlagt tre sammanhängande dammar på totalt 1,2 hektar. Avsikten är att dammarna ska rena lakvattnet från den gamla soptippen samtidigt som de ska utgöra vackra vattenspeglar i landskapet. Både organiska och oorganiska föreningar förväntas transporteras med lakvattnet, och dammarna är därför konstruerade för både biokemisk rening och sedimentering.

Ytligt sett är våtmarksprojektet i Örebro en stor framgång. Området har sedan några år tillbaka över 100 000 besökare varje år. Kommunen har också lyckats skapa en biologiskt intressant och artrik miljö som inbjuder till strövtåg.

Brister i konstruktionen

Att skapa våtmarker som klarar av att rena förorenat vatten till låg kostnad och med låg energiförbrukning, samtidigt som de ska berika floran och faunan och erbjuda rekreation är emellertid inte lätt. En rad olika projekt, som har haft ambitionen att kombinera flera olika mål, har därför hamnat i svårigheter.

Av de tidigare aktiviteterna i våtmarksområdet i Örebro är soptippen svårast att få bukt med. Den täcker hela 32 hektar, en yta motsvarande mer än fyrtio fotbollsplaner, och bildar nu en grönskande kulle. Åren 1967-78 slängdes det mest hushållssopor på tippen, men där hamnade också oljerester och kemiskt avfall. Soporna blandades med avloppsslam från kommunens reningsverk i hopp om att slammet skulle binda giftiga ämnen.

Lakvattnet från tippen leddes tidigare till ett reningsverk, men reningen förväntas nu ske i de anlagda våtmarksdammarna. De konsulter som kommunen anlitade som våtmarksexperter bestämde att dammarnas botten skulle bestå av lera och vara maximalt 1,5 meter djupa.

Våtmarkerna som skapats för att restaurera området och öka den biologiska mångfalden har varit mycket lyckade. Lakvattendammarna fyller däremot inte förväntningarna. Under arbetets gång har kemiska analyser av mark- och vattenprover visat att allt inte står rätt till. Nedbrytningsprocesserna är svåra att styra. På grund av konstruktionen blir det översvämningar varvat med torka i dammarna. Under torkan går det inte att ta vattenprover, och när det regnar rikligt och under snösmältningen svämmar dammarna och våtmarkerna över och förorenat vatten rinner ut på betesfälten runt omkring.

Okända gifter

Situationen försvåras ytterligare av att det inte finns någon noggrann information om vilka sopor som dumpades på tippen. Man vet inte vilka de kritiska gifterna är som bör mätas i just detta lakvatten. Nu mäts alla potentiellt giftiga ämnen i stället för ett urval av de viktigaste, vilket försvårar tolkningen av analysresultaten och fördyrar analyserna.

Vid en landsomfattande inventering av våtmarkerna i Sverige år 1990/91 visade det sig att över 80 procent av dessa var påverkade av mänsklig aktivitet. Var sjunde våtmarksområde var så kraftigt påverkat att naturvärdet hade förstörts.

Insikten att värdefulla ekosystem har försvunnit, samtidigt som forskarna har upptäckt våtmarkers förmåga att rena förorenat vatten, har gjort att forskningen om våtmarker ökat kraftigt på senare år. Men enligt många forskares bedömning är kunskapsläget fortfarande i sin linda. Fördjupar man sig i vetenskapliga artiklar som studerar biologisk mångfald och lakvattenhantering i våtmarker bekräftas detta. Det visar sig snabbt att forskningsresultaten går isär i frågor som är väsentliga om man avser att anlägga våtmarker på det sätt som de nationella miljömålen anger.

Bland annat handlar det om bottenmaterialet. Vissa studier visar att lera har större förmåga än exempelvis sand att binda förorenande ämnen och att öka ytan för de bakterier och växter som bryter ner föroreningarna. Andra studier hävdar att lera hindrar vattenflödet i höjdled och orsakar översvämningar, vilket i sin tur minskar kontrollen av reningen. I stället finner dessa forskare att fin sand eller grus ger bäst resultat.

Strändernas utformning är ett annat tema för motstridiga vetenskapliga slutsatser. Om syftet är att främja biologisk mångfald i våtmarker anser biologiskt inriktade forskare att stränderna ska anläggas långsamt sluttande. Kemiskt och tekniskt inriktade forskare däremot menar att rening av lakvatten i våtmarker lyckas bäst då stränderna är branta.

Olika utgångspunkter

Olika resonemang om biologisk mångfald och olika metoder för att mäta föroreningarnas effekter på våtmarksorganismerna ger också upphov till motstridiga slutsatser. En damm som bara har några få växtarter men ett rikt djurliv är för vissa forskare artrik och för andra artfattig.

Vilken typ av biologisk mångfald som uppmärksammas påverkar i sin tur vilka metoder som forskarna väljer att använda för att mäta organismerna i våtmarken. Forskare som mätt hur växter och djur i våtmarker påverkas av föroreningar i lakvatten från soptippar kan illustrera detta. Tekniskt inriktade forskare drar ofta slutsatsen att det inte förekommer några toxiska problem, det vill säga problem med gifter, med lakvatten från soptippar. Deras slutsatser grundar sig på kemiska data av vattenprover från våtmarken och provisoriska observationer av organismerna i våtmarken.

I en studie undersöktes exempelvis hur bly och kadmium i lakvattnet renas genom att det binder till organiska syror som bildas när våtmarkens döda växter och djur bryts ner. Resultaten visar att halten av fria metalljoner var låg i förhållande till syrorna. Slutsatsen är att kemiska processer i organiska våtmarkssedimentet binder metallerna så effektivt att deras giftverkan på organismerna förhindras. Observationer av framför allt djurlivet visade också att ekosystemet mådde bra.

Ekologiskt inriktade forskare menar däremot att koncentrationen av metallerna ökar exponentiellt trots att de späds ut och fastnar i sedimenten. I dessa studier utgår forskarna från att våtmarker som renar lakvatten naturligt koloniseras av ett fåtal växtarter, vilket tyder på låg biologisk mångfald.

Forskarna utförde också toxiska tester av olika djurarter på olika avstånd från föroreningskällan, förutom kemiska mätningar av vattenprover. Slutsatserna blev att gifteffekter i denna forskarstudie uppkommer hos organismer på upp till 50 meters avstånd från föroreningskällan.

Hur påverkar sådan vetenskaplig oenighet hur våtmarker hanteras i praktiken? En möjlighet är att de motstridiga forskningsresultaten noga utvärderas och att man väljer den slutsats som bäst passar de aktuella våtmarksförhållandena.

Miljöforskningens dilemma

Skulle så ske vore det bra, men frågan är vilka förutsättningar politiker och tjänstemän som ansvarar för vår miljö har för att göra en sådan vetenskaplig utvärdering. I de flesta fall visar det sig i stället att motstridiga slutsatser likställs med att inte ha någon hjälp alls av vetenskapen. Forskare som studerat hur den vetenskapliga oenigheten om försurning påverkat ekonomiska, sociala och politiska beslut visar att om det tar för lång tid att utveckla entydiga vetenskapliga lösningar så ignoreras de forskningsresultat som faktiskt finns. Följden blir att lösningar på miljöproblem som egentligen kräver vetenskaplig medverkan i stället hanteras utifrån politiska och ekonomiska intressen.

Det finns i Sverige en ärlig politisk ambition att ta itu med de miljöproblem som hotar vår välfärd. Men i takt med att ekonomiska förutsättningar mer och mer styr många av de praktiska besluten, minskar möjligheterna för forskare och praktiker att samarbeta.

Exemplet från Örebro visar på svårigheten att fatta politiska beslut när den vetenskapliga kunskapen är splittrad. Att som politiker eller tjänsteman gå igenom och utvärdera det befintliga forskningsläget är knappast rimligt. För att få bukt med våra miljöproblem måste därför både forskare och politiker ta ett större ansvar för att samarbetet mellan disciplinerna och mellan forskare, politiker och tjänstemän ökar.