Vetenskap är politik med andra medel

Rubriken är ett citat från vetenskapssociologen Bruno Latour, en av de mest inflytelserika av nyare sociologer. Bilden av vetenskap och forskning som isolerade från samhället i stort, av forskaren som försjunken inför sitt provrör ensam i laboratoriet kommer på Nobelprisidén till mänsklighetens bästa, den bilden är synnerligen ute. Forskaren har alltid varit och är alltid knuten till sina uppdragsgivare. Hans eller hennes historia måste förstås på en rad andra sätt än som snilleblixtar och fyrverkeri i mörkret. Detta förhållande mellan elfenbenstornet och marknaden är spänningsfullt – och spännande att följa.

Vilka andra medel? Medierna ger vägar ut till publiken – men också in mot vetenskapen. Och medierna är del i det större samhället, i ekonomin och bland makthavare. Uppsatserna tar upp olika uttryck för det här markerat ömsesidiga förhållandet. Entreprenörens roll är nödvändig för forskaren, som i sin tur föder entreprenören. Man kan inte skilja på det vetenskapliga arbetet, förmedlingen och mottagandet – allt betingar varandra i olika turer. Varning alltså för att skriva vetenskapen och publiken i singularis, som om vi kunde hitta enskilda avskilda subjekt.

Vem har inte sett Albert Edelfelts målning av Louis Pasteur med sitt mikroskop? Det är ett forskarporträtt modell Ä som Sven Widmalm skjuter i sank i en underhållande uppsats. Han konstaterar vårt behov av visualisering, hur 1700-talets vetenskap blir Carl von Linné, som blid och vänlig inbjuder oss till Floras rike; och det tidiga 1800-talets svenska forskning får drag av tvärviggen Jacob Berzelius. Vid mitten av förra seklet fanns ett par tre gestalter som passade in i men också själva aktivt formade mallen för vetenskapen: för de biologiska vetenskaperna Herman Nilsson Ehle, för medicinen Herbert Olivecrona och för fysik och kemi The Svedberg. Gemensamt var att de runt om sig hade fascinerande teknik, att de var trollkarlar, att de ställde upp för medierna och att de hade karisma. Och att de begåvades med framgång.

Widmalm studerar konstruktionen av Svedberg som nationalhjälte, krönt av Nobelpris. Han var både nationell och internationell – bara namnet gjorde honom till en Superswede i den stora världen. K.W. Gullers blev hans hovfotograf, som fokuserade på den forskande blicken, ögat som förlängning av intellektet, den omväxlande världsfrånvända koncentrationen och den spelande ungdomligheten. Olika belysningseffekter – som vid trolleriföreställningar – skapade den vetenskapliga hjältens konturer, hans djupa blick och höga panna.

Vad spelar då dessa lanseringar i veckopressen eller presentboken för roll? Jo, de återspeglar förstås en önskebild från forskarna själva, liksom från det samhälle som de är del av. Det kan också sägas påverka en opinion. Svedbergs lyckades inte minst genom medierna ge sig själv och sin vetenskap en stark position, och han skapade tilltro i nationen för en framtid byggd på vetenskap och teknik. Hans forskningspolitiska idealbild, skriver Widmalm, bestod av två huvudteser: att industrin var omedelbart beroende av vetenskapens framsteg och att forskningen aldrig fick styras av industrin utan måste behålla sin frihet genom statsunderstöd.

Sedan dess har Svedbergs på en gång högtflygande och praktikorienterade vetenskapsideal förskjutits väsentligt. Staffan Wennerholm skriver om tävlingen Unga forskare, som i dag pågått i fyrtio år och enrollerat ett okänt antal för naturvetenskapen. Det är utan tvivel en del av forskningspolitiken i bred mening. I dag är rekryteringen svårare, och man får hitta på andra och fetare lockbeten än enbart diplom. Enkelt uttryckt: vetenskapen klarar sig inte i dag utan marknadsföring.

Men många låter sig nog inte övertygas. Charles Darwin, Pasteur och andra genier såg varken till lumpna ekonomiska motiv eller populär image. Onekligen betonar vetenskapshistorien gärna andra sidor. Men inte ens genierna svävar ovanför världen, även de är världsliga varelser. Läser man till exempel de gamla hjältebiografierna så återkommer temat om forskningen som spännande förstås, men även som nyttig, rentav dygdig. Denna bild, forskaren som dygdemönster, oegennyttig, trogen make och god far förstärker bilden av vetenskapen och dess samhällsanknytning.

Exemplen är främst hämtade från naturvetenskapen. Jenny Beckman tar upp botaniken vid sekelskiftet 1900. De kära gamla namnen var på väg att bytas ut när uppfattningen om deras släktförhållanden ändrades. En strid spelades upp inför olika publiker, för skolbarn som behöver fast kunskap, för trädgårdsfolk med praktiska syften och så vidare. Man kan tycka att sådant är randanmärkningar i botanikens historia, men i själva verket handlade striden om gruppers ansträngningar att skaffa sig auktoritet på botanisk utbildning, om viljan till standardisering av det vetenskapliga språket, om man så vill en avförtrollning av en föråldrad inexakt naturuppfattning.

Vad då för ”andra medel”? frågar den envise. Populärvetenskap, utställningar, museer, foton, bilder, tävlingar, statistik, nomenklatur – medierna omfattar mycket och ingår i vad redaktören Anders Ekström kallar ”åskådningskultur”. Begreppet passar också på begravningen som manifestation av den store forskaren och uppfinnaren, den i kistan lagde John Ericssons kvarlevor på väg från USA i procession genom riket till graven i Filipstad, varom Magnus Rodell skriver. Man kunde ha önskat en uppsats om filmen, en om undervisning och kanske ytterligare något. Boken ger alltså mersmak.

Jag kan sakna att inte humaniora är med. Man skulle kunna få den felaktiga föreställningen att humanisterna är av en ädlare art. Man frågar också efter en analys av Forskning & Framsteg, en tidskrift som i decennier talat om för svenska folket vad som är vetenskap, givit nyheter och debatt. Vad du läsare just nu håller i din hand ska inte heller komma undan den historiska forskningens granskande öga.