Reserapport: Kattresa till Indien

Indien är kontrasternas land. Men det myllrande livet i städerna fick vi bara en glimt av. Vi for förbi byar med husen målade i blått, människor i färgstarka kläder och kossor som även de hade målade horn för att fira ljusets helg, Devali.

Vi for till lugnet i nationalparkernas oaser. Först norrut till delstaten Gujarat. I Gir mötte vi djungelns konung, det asiatiska lejonet. En gång i tiden härskade det i skogarna ända bort till Grekland men har nu tagit sin tillflykt till ett fredat område på knappt 300 kvadratkilometer (se Än lever Asiens lejon, F&F 7/03). Man får spana noga bland lövverket, men med hjälp av parkvakterna fann vi vad vi sökte: två honor med tre ungar lät oss komma relativt nära, 30-40 meter. Fast vi fick hålla oss i en klunga, för lejonen är vilda och ibland angriper de människor.

Kanha längre in i landet och Bandhavgarh i Rajastan är tigrarnas hemvist. Vid soluppgången lyssnar vi efter varningsropen från hjortar och påfåglar: den randige är på jakt. När tigern har fångat sitt byte spårar elefantförarna, mahouterna, fram till matplatsen. Där kan vi uppifrån elefantryggen se tigern riva upp hjortens mage.

Den sista parken, Keola Deo, är fåglarnas paradis. Det är en konstgjord anläggning med vattenkanaler och sjöar omgärdade av träd och buskar som skyddar observatörerna. Ursprungligen var den konstruerad för fågeljakt, nu är det spaning som gäller.

Men allt är inte som det ska. Det har inte regnat tillräckligt, så vattenreservoarerna i fågelparken är grundare än någonsin. Exotiska lantana, en från Centralamerika importerad buske, sprider sig och tar över stora delar av landytan. I Rajastan och Indiens övriga stater pågår en debatt om hur man bäst ska bevara de naturskatter som fortfarande finns kvar, hur parkerna ska öka sitt samarbete och myndigheterna motverka konkurrerande intressen.

JOANNA ROSE