En långt ifrån avslutad historia

I Simon Singhs bok Big bang får den sin historia. Singh är brittisk författare och tv-producent, han har doktorerat i partikelfysik.

I Big bang startar skildringen i Babylons föreställningar om hur universum kom till. Berättelsen fortsätter över de gamla grekernas tankar om kosmos vilka höll sig kvar i den västerländska världsbilden i över tusen år tills Copernicus, Galileo och Newton förändrade den i grunden. I mitten placerade de solen i stället för jorden, och Newtons universella gravitationslagar höll planeterna och stjärnorna kvar i den oändliga rymden.

I början av 1900-talet började denna kosmologi att förändras, och i dag lever vi i ett universum där Einsteins geometri råder i fyra dimensioner, i en värld som började i den stora smällen, big bang. I princip stannar Singh vid standardmodellen för big bang som den godtogs i mitten på 1960-talet, även om boken nämner senare idéer om universum, som inflationsteorin samt mörk materia och mörk energi.

Denna historia kan förtäljas på många olika sätt, och Singh följer framstegstanken – för varje steg vet man mer och bättre. Det stämmer på sätt och vis – i dag är det svårt för en seriös kosmolog att bortse från stora smällen – så nog är big bang en framgångssaga.

Emellertid är ramen för Singhs historieskrivning olyckligt vald. Singh följer vetenskapsteoretikern Thomas Kuhns modell där vetenskapliga genombrott sker i språng mellan olika paradigmskiften: en teori råder tills tillräckligt med motbevis har samlats för att en ny teori ska ta den gamlas plats. I Singhs beskrivning innebar paradigmskiftet att big bang-modellen ersatte en annan bild, nämligen den om ett evigt universum. Men var det ett verkligt paradigmskifte?

Generellt kan man säga att två idéer om alltings början kan ställas mot varandra – antingen har världsalltet uppkommit någon gång eller så har det funnits här sedan evigt. Även i mitten av förra seklet, innan övertygande bevis för big bang hade dykt upp, fanns två konkurrerande teorier som båda hade sina för- och nackdelar. Inget konstigt i sig, hypoteser är forskarnas tankeredskap, särskilt i brist på experimentella bevis. Men att betrakta genombrottet för big bang i mitten av 1960-talet som ett verkligt paradigmskifte är nog att överdriva en smula. I den västerländska, bibliska föreställningsvärlden är idén om en början sedan länge väl förankrad. Problemet har snarare varit att denna förmodade början såg ut att ligga för nära i tiden och därför stred mot andra vetenskapliga insikter – de om jordens och solsystemets tillblivelse och om stjärnornas ålder, som alla paradoxalt nog verkade äldre än universum. Den heta debatten om när denna början kunde ha ägt rum pågick ännu på 1990-talet. Därför är det svårt att ta påståendet om ett paradigmskifte på allvar.

Däremot har vi under det gångna seklet börjat förstå att världsalltet är mycket större än människan dittills hade föreställt sig – denna omdanade bild av universum, är å andra sidan ett verkligt paradigmskifte. Denna insikt får tyvärr inte tillräcklig uppmärksamhet av Singh.

En annan svaghet med Singhs bok är vissa felaktigheter. Som att han upprepar sådant som brukar sägas – att Ptolemaios beräkningar komplicerades av att epicykler lades på epicykler eller att biskop Usher har angivit klockslaget för universums skapelse. Båda utsagorna är felaktiga.

Betydligt pålitligare är Singhs berättelse om big bang-modellens moderna historia som nu vilar på fast grund med Einsteins relativitetsteori å ena sidan och observationella bevis å den andra. Till de senare hör upptäckten från 1964 av en rest från stora smällen, den mikrovågsstrålning som i dag studeras i detalj från satelliter.

Denna historia är långt ifrån avslutad än, även om big bang inte längre står i forskningens centrum. Dessutom utvidgas universum i allt snabbare takt. Vad ligger bakom denna utvidgning? Vart är vi på väg?

Med desto större entusiasm kastar sig Michio Kaku ut i ett virrvarr av seriös forskning blandat med gissningar. I sin senaste bok, Parallel worlds, redovisar Kaku, som är fysiker i New York och författare, de spekulationer om universum som modern fysik kan leda till. Och här handlar det inte längre om en enda stor smäll, även om också Kaku börjar med att berätta om big bang-modellens tillblivelse. För med Kaku och strängteorin, som är hans specialitet, hamnar vi i ett bubblande multiversum, en rymd fylld av världar som man i bästa fall bara kan gissa sig fram till.

Kaku har själv varit med om att utveckla strängteorin, och det ger berättelsen personlig glöd. Han är optimistisk om människans förmåga att sträcka sig långt bortom universum – ingen har varit på solen, ändå vet vi varför den lyser. Så varför inte tro att vi kommer att kunna famna världar i andra dimensioner, omöjliga för våra sinnen att förnimma? I tanken är de ytterst verkliga.