Vitsekriget

Sjuttio år efter stridigheterna kring unionsupplösningen bröt en ny konflikt ut mellan Sverige och Norge. Den varade bara några veckor och slutade med att ett fredsfördrag undertecknades den 30 maj 1975 i Fredrikstens fästning av den norske skådespelaren och komikern Arve Opsahl och den svenske tv-komikern Jan ”Moltas” Erikson. Det handlar alltså om vitskriget i maj 1975.

Långt efter freden kunde dock vitsarna höras från avtalsbrytare. Enligt en etnologisk undersökning år 1977 av vitsar bland svenska skolbarn dominerade ännu Norgehistorierna. Men våren 1979 rapporterade Aftonbladet att detta gerillakrig nu förde en tynande tillvaro, och ordföranden i Stockholms svensk-norska förening lät meddela att hon aldrig hade hört en enda rolig Norgehistoria.

Enligt folklivsforskaren Bengt af Klintberg skedde ett internationellt genombrott på 1960-talet för de så kallade gåtvitsarna, en blandning av roliga historier och kuggfrågor. De innebär att skämtaren ställer en fråga, och när omgivningen inte kan svaret, så svarar berättaren själv med den komiska poängen. De bygger på stereotypa uppfattningar om andra folkgrupper, ofta lantisar eller främlingar, ibland folk med en annan dialekt eller brytning som är tacksamma att härma när poängen levereras. Dessa vitsar handlar om identiteter, om vi och de. De andra är dumma och annorlunda, och vi normala förenas och bekräftas i vårt skratt åt de andra.

Inte bara om norrmän

I Sverige hade det länge funnits så kallade tokskallehistorier om dalkarlar, skånska slättbor, västgötaknallar. Även finnen ”Pekka” har varit i fokus för de nedlåtande skämten. När gåtvitsarna nådde Sverige runt 1970 var norrmännen tacksamma att ge sig på. Grannfolket hade man ju haft ett ambivalent förhållande till sedan unionen. Men de drabbades inte omedelbart – den första vågen av gåtvitsar handlade om svarta. Åren 1973-75 var de mycket populära i Sverige. De var så grova och rasistiska att de i dag säkert kunde sorteras in under rubriken hets mot folkgrupp.

I maj 1975 överfördes skämten till en grupp som det var mer riskfritt att skämta om – norrmännen. ”Nu handlar alla historier om korkade norrmän”, rapporterade Expressen, som kunde berätta att folk i framför allt Stockholmstrakten hade börjat med Norgehistorier. Skämten går ut på att norrmännen är litet bakom, förklarade Expressens Alf Montán, som presenterade ett urval av historierna. Tidningen Verdens Gang i Oslo fick nys om detta och var inte sen att slå tillbaka. Den bad sina läsare skicka in vitsar om svenskarna: ”KRIG, säger norrmännen”, slog Expressen upp nyheten.

– Det var snarast en tillfällighet att kvällstidningarna tog över. Vitsarna var till sin karaktär ganska harmlösa och därmed publiceringsbara, säger Bengt af Klintberg. På så sätt skedde en snabb omsvängning mot ett mildare vitsklimat. Det lär ha funnits äldre vitsar på temat, men i stort var detta en typisk kortlivad vitsvåg.

De norska tidningarna rapporterade att det varje dag dök upp nya Norgehistorier på andra sidan kölen. Verdens Gang lovade sina läsare att deras vitsar skulle nå svenskarna – via Expressen, som publicerade Sverigehistorierna. I Norge engagerades skådespelaren, humoristen och ”svenskdödaren” Arve Opsahl som general i vitskriget. Ett etnologiskt institut i Bergen mobiliserades som expertis, och norsk tv bidrog till att sprida svenskvitsarna.

Svenska journalister bevakade 17-majfirandet och rapporterade skämtsamt att norrmännen inte ens visste vad de firade. Under denna enda månad publicerade Expressen 44 Norgevitsar och 50 Sverigevitsar. Tidningen mottog omkring tusen vitsar som arkiverades i Nordiska museets folkminnessamling. Norges motsvarande institut fick in 300 vitsar. I Norge ryktades att talet om svenskarnas tusen Norgehistorier kunde var en krigslist eller rent av psykologisk krigföring. Efterhand hängde bokförlag på trenden och gav ut böcker med vitssamlingar om grannfolken.

Lätta att översätta

– Historierna var etniskt diskriminerande allmängods, säger Reimund Kvideland, professor i etnologi vid universitetet i Bergen, som forskat om vitskriget 1975. Norgehistorierna dominerades av dumhet och bara sällan av någon specifik norskhet. De var internationella till sin karaktär och därför lätta att översätta, till skillnad från de tidigare så populära – och mer fördomsfulla – skämten om svarta och finnar, som ofta anspelade på hudfärg eller nationella stereotyper om bastu, knivar och sprit. Dessutom kopplades Norgevitsarna till en äldre vitstradition där dialekter spelade en stor roll – fast nu var det en punch line på norska som gällde.

– Det har talats om att vitsarna skulle vara ett sätt att bearbeta aggressivitet och motsättningar mellan folken, säger Reimund Kvideland. Här i Norge vill man ju absolut inte förlora mot svenskar i exempelvis sportsammanhang.

– Men om det stämmer så borde vitsarna ha fortlevt och inte varit ett så kortvarigt fenomen, fortsätter han.

Gåtvitsarna kom från USA, som på grund av alla minoriteter och identitetskrockar var de etniska vitsarnas hemland. Norgeskämtens förebilder var ofta de så kallade polackskämten i USA. Där hade skämten om de svarta blivit alltmer politiskt inkorrekta i och med 1960-talets medborgarrättsrörelse (även om de ungefär då paradoxalt nog nådde Sverige), varför andra grupper, främst polacker och italienare men även skandinaver, kom i fokus.

Men det fanns även närmare och mer direkta förebilder för Norgeskämten. Hösten 1973 skämtade hela Danmark om Århusborna i gåtvitsformen, och dessa vitsar spreds över Norden. De kan ha varit en direkt impuls.

Man kan fråga sig varför Norgehistorierna försvann så fort.

– Sådana skämt är ofta kortvariga fenomen. I dag går det ännu snabbare, säger Reimund Kvideland. Här i Norge skämtar man redan om flodvågskatastrofen i Asien.