Antik kärleksmagi – ett kontroversiellt fenomen

Det första verket som uteslutande handlar om kärleksmagi är Ancient Greek love magic av Christopher Faraone, verksam vid University of Chicago.

Att tala om kärlek i det här sammanhanget är en smula missvisande, eftersom det oftast handlar om erotisk lusta. Magin var heller inte begränsad till heterosexualitetens domäner, utan kunde även handla om homosexuell kärlek.

Magi är ett omdebatterat begrepp som många vill räkna till en vidare religiös sfär, eftersom den ingår i den folkliga tron. När människor kände sig maktlösa inför verkligheten fanns det, om vi generaliserar, två alternativ: antingen kunde man rikta sina böner till gudarna eller använda magi. I det senare fallet vände man sig till demoner, osaliga andar och underjordens väsen i ett försök att få hjälp. Den som vill bekanta sig med de uttryck som magi kunde ta under antiken kan läsa Daniel Ogdens utmärkta verk Magic, witchcraft, and ghosts in the Greek and Roman worlds.

Att tillgripa magi var vanligt för att nå framgång i kärlek, spel och affärer. Frånsett några filosofer och författare som med förakt avfärdade tanken på att magi skulle fungera, var gemene man övertygad om att den, rätt utförd, var effektiv. Låt oss se på ett exempel från 200-talet från den romerska provinsen Egypten. Det rör en kvinna, Capitolina, och den man hon älskade, Nilos:

…så att de binder Nilos eller Agathos Daimon som Demetria födde med stort ont, varken från gudar eller människor ska han hitta renande bot, utan han ska älska mig, Capitolina som Peperous födde, med gudomlig kärlek, och han ska vara min ledsagare i allt, så länge jag vill, så att han gör för mig vad jag vill, och inte för någon annan, och inte hörsammar någon, utan bara mig, Capitolina, och du ska glömma dina föräldrar, barn och vänner. […]

Nilos ska älska mig i evig förtrollning. Nu, nu, fort, fort.(Papyri Graecae magicae 15, övers. Pär Sandin)

Varför Capitolina kände sig tvungen att använda kärleksmagi kommer vi aldrig att få veta, inte heller om hon lyckades vinna Nilos hjärta. Även om denna text kan te sig högst personlig, är orden inte Capitolinas egna. De är troligen formulerade av en professionell magiker. I många fall hade dessa magiker färdigskrivna formler där allt man behövde göra var att fylla i namnen.

När vi studerar de antika källorna, är det i regel ingen svårighet att känna igen vad som utgör själva kärleksmagin, utan det svåra är tolkningen. Faraone tar fasta på vad magin säger om antikens människor, och i sin bok driver han några teser. En sådan är att kärleksmagin kan delas in i två grupper. Den ena syftade till att väcka en okontrollerad, brinnande lusta hos offret och utövades främst av män, men också av prostituerade kvinnor. Den andra avsåg att bevara kärleken i ett förhållande och utövades främst av kvinnor, men även av socialt underordnade män.

Den första varianten verkar – åtminstone i en modern människas ögon – aggressiv: offren skulle inte bara hindras från att ha sex med andra och att umgås med familj och vänner, utan även berövas alla möjligheter till sömn, mat och dryck. Dessutom skulle de förtäras av brännande feber – tills de gav efter för passionen. Trollformler av detta slag har återfunnits på tunna blytavlor och på papyrusrullar. Den andra formen av kärleksmagi bestod bland annat av att man i smyg gav offret kärleksdrycker eller potenta örtelixir i små doser.

Faraone har fått kritik för sina teser. För det första visar källorna att kärleksmagin knappast går att dela in i två så tydliga grupper som han hävdar. För det andra styrks inte den distinkta könsindelningen av källorna. Tvärtom visar dessa att kärleksmagi användes av män för att attrahera kvinnor eller ynglingar, och av kvinnor för att attrahera män eller andra kvinnor. En annan kritik går ut på att han fokuserar på grekisk kärleksmagi (perioden 700 f.Kr. till första århundradet f.Kr.), trots att han också bygger på romerska källor. Det skäl han anför för detta är att han vill koncentrera sig på den folkliga magin snarare än på den som utfördes av professionella magiker under århundradena efter Kristi födelse. En viktig del av det romerska källmaterial han använder sig av kan dock förmodligen hänföras till just professionella magiker.

Att Faraones forskning har varit föremål för debatt ska inte tolkas som kritik av bokens kvalitet, som är hög – snarare har han inspirerat till mer forskning. Vidare är boken kort, och författaren vinnlägger sig om att även vända sig till läsare som saknar specialkunskaper i ämnet.