Etnisk konflikt var inte så etnisk

”De jugoslaviska upplösningskrigen var inga etniska krig”, sade FN-översten Ulf Henriksson i en tv-soffa apropå tioårsminnet av massakern i Srebrenica. Han skulle få medhåll av den amerikanske statsvetaren och konfliktforskaren Valère Philip Gagnon Jr, som också menar att man inte ska förstå krigen som etniska konflikter, utan som politiska. Det fanns ett stort folkligt motstånd mot den nationalistiska politik som fördes. Här är ett par exempel:

När den jugoslaviska armén mobiliserade vid kriget i Kroatien hösten 1991 skedde en av de största fanflykter vi sett i modern historia. Flera hundra tusen unga män lämnade landet för att slippa slåss. Mellan 50 och 85 procent av de inkallade vägrade inställa sig, och i Serbiens huvudstad Belgrad var siffran nästan 90 procent. Bland dem som mobiliserades deserterade sedan omkring 50 000 man.

När den serbiske krigsförbrytaren Arkan startade ett nationalistiskt politiskt parti fick det som mest 2 procent av rösterna i Serbien, trots generös mediebevakning.

Tusentals serber slogs i den kroatiska armén, och den bosniska muslimska armén hade länge en serb som befälhavare – generalen Jovan Divjak som ledde försvaret av Sarajevo under flera år. En av de dömda för den serbiska massakern av muslimer i Srebrenica 1995 är kroat. Under åren 1993-94 rasade ett krig mellan två muslimska fraktioner i Bihac i Bosnien. Många muslimer enrollerades av den kroatiska HOS-milisen. Och så vidare.

Exemplen klargör att krigen inte alltid hade stort folkligt stöd och att de inte fördes mellan entydiga grupper av folk som stod emot varandra. Och enkel demografi visar att våldet inte flammade upp där det borde, enligt etnisk konflikt-modellen. Det etniskt heterogrena Makedonien beskrevs länge som en krutdurk, men exploderade inte trots flera försök att tända på. Samma gäller det mixade Vojvodina i Serbien, där serber och kroater trängdes med uppemot 25 andra nationaliteter.

Det finns alltså mängder av fakta som sorterades bort i mediernas bevakning av krigen, eftersom de inte passade in i den övergripande berättelsen om de etniska krigen och det historiskt betingade hatet. Våldet i krigens inledningsskeden utövades av små välorganiserade grupper som kom utifrån – det var sällan grannar som spontant kastade sig över varandra. Ofta var det paramilitära grupper kopplade till ledande politiska partier som anlände och begick brutala övergrepp på ”de andra”, men också på ”de egna” av annan politisk uppfattning. En kroatisk polischef i Osijek som länge försökte motverka nationalism och våld mördades av kroatiska nationalister 1991. Samma år antog 38 av 42 politiska delegater från de serbiska utbrytarna i Kroatien en skrivelse mot våld och för ökad tolerans. En av dem som inte stödde detta grundade en utbrytargrupp som fick fullt stöd av Belgrad och Milosevic. Ett par veckor senare initierade hans falang väpnade aktioner och kriget tog fart. Och kriget i Bosnien började när miliser från Serbien utförde övergrepp i östra Bosnien för att skapa etniskt hat.

Det handlar alltså om skapat hat. Gagnon har därför studerat opinionsundersökningar från Jugoslavien för att se om man före krigen kunde hitta nationalistiska attityder eller etniska konflikter. I en studie från våren 1990 – när nationalistisk retorik redan flammade i medierna – menade ändå bara 16 procent av befolkningen i Bosnien att de ”interetniska” relationerna var dåliga. En stor majoritet tyckte att nationalitet inte skulle spela någon roll vid val av äktenskapspartner.

En annan undersökning från Bosnien samma år visade att 25 procent fortfarande identifierade sig som jugoslaver – och siffran var högre bland de unga. Och 71 procent av delrepublikens invånare var emot etniska partier och institutioner. Dessa undersökningar är av så sent datum att de rimligen inte kan hänföras till den kommunistiska retoriken om jugoslavism.

Orsakerna till den etniska mobiliseringen står alltså att finna främst i det inledande våldet av extremister. Våldet skapade hatet och inte tvärtom. Gagnon visar att nationalisterna slog hårdast mot de etniskt mixade regionerna, och det är ingen slump att toleransens Sarajevo var ett viktigt mål för granaterna. Milosevic använde konflikterna för att hålla sig kvar vid makten: han inkallade politiska motståndare till armén och straffade de kommuner där man inte röstade på honom med utskrivningar.

De politiska eliterna försökte behålla makten genom krigen – och Milosevic gjorde detta mest konsekvent. Inledningsvis allierade sig många nationalistiska partier emot de kommunistiska. Ledaren för det muslimska partiet i Bosnien välkomnade exempelvis ett serbiskt parti, och dess ledare Radovan Karadzic – nu efterlyst för folkmord på muslimer – talade då om muslimerna som ett brödrafolk till serberna. Som synes var krigen inte på något vis förutbestämda. Det är de aldrig – det är bara krigsherrarna som försöker lura i oss det.