Sjöar är visst en buffert

Det intressanta när det gäller växthuseffekten är hur mycket kol som är bundet i levande och död biomassa och fossila tillgångar i relation till hur mycket som finns fritt i atmosfären i form av koldioxid och metangas. För växthuseffekten spelar det ingen roll om vi använder fossila eller förnybara bränslen, förutsatt att den totala mängden lagrat kol inte minskar. Att elda med biobränslen kan mycket väl bidra till ökad växthuseffekt.

Torvmossar och myrmarker är långsiktiga kolsänkor som i många fall varit sjöar. Kol, olja och naturgas har sitt ursprung i biomassa lagrad i hav, sjöar och våtmarker. Bakterier och andra organismer i sjöarna binder bara mer kol om de blir fler.

SUNE SANDSTRÖM

Svar:

Visst lagras kol i bottensedimenten i sjöar och hav, och även i olika slags marker. Avlagringarna har under loppet av miljontals år givit upphov till fossila bränslen, det vill säga olja och kol. När vi förbränner olja och kol frigörs koldioxid som inte har varit del av kolkretsloppet på mycket länge. Därför minskar andelen lagrat kol konstant, och andelen kol i atmosfären ökar i samma takt. Även om vi använder biobränslen frigör vi koldioxid, men växterna som används för att utvinna biobränsle (träd, raps, sockerrör m.fl.) tar upp samma mängd koldioxid när de växer upp igen. Om återväxten är lika stor som förbränningen av biobränsle, påverkas därför inte växthuseffekten.

Det fascinerande med sjöar är att de är både buffertar av kol – genom avlagring av organiskt kol i bottensediment – och samtidigt betydande källor till koldioxid i atmosfären. En av våra studier visar att koldioxidutsläppet från svenska skogssjöar i genomsnitt är åtta gånger större än avlagringen av organiskt kol i sedimenten, så även om sjöarna har en buffertfunktion, övervägar ändå utsläppet av koldioxid till atmosfären.

SEBASTIAN SOBEK