Den första katastrofen

Efterdyningarna nådde ända till Dalälven! I idéhistorikern Gunnar Brobergs bok återges såväl vittnesmål av svenskar på plats som reaktionerna här hemma när nyheten väl nådde Sverige.

Men Lissabons tsunami skickade svallvågor framför allt genom människans tankevärld. Ordet katastrof hade intill dess använts enbart som en term inom poetiken, tidigare gällde bibliska begrepp såsom syndaflod och dom.

Året efter tsunamin skrev den franske filosofen Voltaire en berömd dikt, Poème sur le désastre de Lisbonne, som ifrågasatte Guds allmakt och godhet. Upplysningen och det moderna stod för dörren.

Gunnar Broberg berättar i ett efterord att han började skriva den här boken efter Estoniakatastrofen. Sedan lade han den mer eller mindre åt sidan för att återuppta den på annandagen 2004 när tsunamin drabbade Sydostasien. Han resonerar kring varför naturkatastrofer har fått så liten plats i historieskrivningen och skärskådar våra överdrifter – då och nu – och inte minst vårt förhållningssätt till dem – då och nu. Det är litet ojämnt men aktuellt.

Om det nu inte längre finns en god och allsmäktig Gud att ställa till svars – det som filosofen Leibniz formulerade i det så kallade teodicéproblemet – lanserar Broberg som ersättare det fyndiga politicé. När man inte vet vart man ska ta vägen med sin uppbragthet faller ansvaret på politikerna.