Ortnamnen berättar

Ortnamnens främsta syfte är att förmedla geografisk information och i denna funktion är de effektiva. Vi kan hålla tusentals ortnamn i minnet och ögonblickligen veta vilken plats ett visst namn avser. Jämför det med vår förmåga att komma ihåg kort- och portkoder – här får de flesta av oss problem redan vid ett tiotal nummer.

Mer än kommunikation

Men ortnamn är inte bara effektiva kommunikationsmedel. De är också väsentliga för vår identitet och vårt behov av att känna hemmahörighet. Vi lever alla i ett landskap, men detta – som kan vara såväl ett stadslandskap som ett jordbrukslandskap – är inte en tom scen för vårt agerande. Det kan i stället beskrivas som ett meningsbärande rum, byggt av platser som är förbundna både fysiskt genom vägar och mentalt genom berättelser, det vill säga genom språket. En sådan plats har en mening, en historia och inte minst ett namn. Ortnamnen utgör en viktig del av de platser som vi betraktar som ”våra” och som är förbundna med känslor av trygghet och identitet.

Att så är fallet framgår inte minst av de starka känslor som kommer i dagen när det blir aktuellt att förändra hävdvunna ortnamn. I byn Bölan i Hälsingland öppnades år 1927 en järnvägsstation. Stationen fick dock inte namnet Bölan utan kallades först Långvind (eftersom Långvinds bruk var en stor finansiär av järnvägen) och senare Lindefallet, ett namn som redan bars av poststationen på platsen. Genom dessa båda stationsnamn har det uppstått osäkerhet om vad samhället egentligen heter, är det Lindefallet eller Bölan? Det finns en stark lokal opinion för namnet Bölan, samtidigt som det nya namnet också har många förespråkare. Frågan splittrar befolkningen och aktualiserades nyligen när vägskyltar skulle sättas upp vid den nya E4:an – skulle det stå Bölan eller Lindefallet? Trots att både hembygdsföreningen och Språk- och folkminnesinstitutet förordade Bölan vann till slut Lindefallet.

Kunskapen om att namnet är en del av platsen finns – medvetet eller omedvetet – på många håll i samhället. Den tar sig uttryck i försök att påverka platsers karaktär och status genom namngivning. Bostadsföretag strävar efter att ge nya bostadsområden en exklusiv prägel genom att inkludera högstatusmarkörer som park, strand och terrass i deras namn, till exempel Munksjö Park i Jönköping, Nissastrand i Halmstad och Gårda Terrass i Göteborg. I Huddinge söder om Stockholm bytte bostadsområdena Östra och Västra Flemingsberg namn till Visättra och Grantorp eftersom namnet Flemingsberg ansågs ge negativa associationer. När man skulle skapa ett nytt bostadsområde i Mustalahti (Svartviken) i Helsingfors ändrades det officiella namnet till Aurinlahti (Solviken). Anledningen var att man var rädd att det gamla namnet skulle associeras med invandrare – i närheten bodde många somaliska flyktingar.

I större delen av Sverige domineras ortnamnslandskapet av namn skapade under järnåldern eller medeltiden. Till de förhistoriska namntyperna hör namnen som slutar på -sta(d), -by, -inge, -vin, -lösa och -löv. Gamla namn av detta slag kan beskrivas som titthåll ner i historien. Genom dem kan vi betrakta världen med järnåldersmänniskans ögon och förstå hur hon såg på och utnyttjade landskapet.

Ordet vi överlevde inte

Vi kan se att man på järnåldern var mycket uppmärksam på var det fanns färskvatten. Om det vittnar urgamla namn på -brunn och -källa som Albrunna, Gultbrunn, Bankälla och Djurkälla. Namn på -hult och -lund visar på den stora ekonomiska betydelsen av lövtäkt och skottskogsbruk. Om bebyggelsens utformning vittnar -tibble, som ordagrant betyder ’tät bebyggelse’. Namn på -kumla innehåller ordet kummel ’grav, minnesmärke’ och anger att här finns gravmonument. Även religiösa förhållanden kan återspeglas i ortnamn. Ullevi (eller Ullvi) är sammansatt av gudanamnet Ull och ordet vi ’helig plats, helgedom’. Ordet vi överlevde inte religionsskiftet men finns bevarat i en lång rad ortnamn i Sverige, som Vi, Frösvi, Odensvi och Torsvi.

För att åstadkomma ordning i landskapet har människan i alla tider brukat ortnamn, som gör en anonym omvärld gripbar för både känslan och förnuftet. När världen förändras kan vi desarmera känslor av hot och främlingskap genom namngivning. Inte sällan finns ett element av humor med. När man först började bygga hyreshus i den sömniga villaförorten Huddinge utanför Stockholm väckte det uppståndelse och kanske oro hos befolkningen. Det första hyreshuset var ett långt, böjt, grått komplex som i folkmun strax döptes till Stångkorven – inte bara på grund av sin färg och form utan också för att det innehöll så många ”gryn”, det vill säga barn.

Med tiden förändras språket, och en del av de ord som ingår i ortnamnen kommer ur bruk och glöms bort. Det intressanta inträffar då att ortnamnen, som ju tillkommit för att skapa ordning, själva blir en del av oordningen. Det är inte lätt för oss i dag att förstå innebörden i namn som Julpa, Semla, Vräk, Slön eller Dunker. För att återskapa ordningen kan vi försöka rekonstruera den förlorade betydelsen. Ofta vävs då en liten berättelse kring det dunkla namnet för att förklara dess innebörd. Om Digeränget i Folkärna socken i Dalarna berättas att det här finns en begravningsplats från digerdödens dagar. De sjuka skulle själva ha fått gräva sina gravar, och därefter sätta sig på kanten och invänta slutet, varvid de föll ner i jorden utan att någon frisk person behövde röra vid dem och riskera att smittas. Denna tradition är naturligtvis inte sann, utan namnet innehåller det fornsvenska adjektivet diger ’stor’ och betyder ’den stora slåtterängen’.

Snorres jämte och hälsing

Vanligast av dessa sägner är kanske att man försöker härleda ett obegripligt namn ur ett personnamn som ofta anses ha burits av den första inbyggaren på platsen. Folktraditionen och den äldre historiska litteraturen är fulla av sådana påhittade så kallade landnamnmän. Den isländske 1200-talshistorikern Snorre Sturluson omtalar till exempel en Ketil jämte och hans sonson Tore hälsing som skulle ha bebyggt Jämtland respektive Hälsingland, och ärkebiskop Johannes Magnus skriver på 1500-talet att Uppsala fått namn av en kung Ubbo. Oftast är dessa mytiska grundläggare män, men inte alltid. Socknarna Södra Åsarp och Månstad i Västergötland ska till exempel ha fått namn efter två jättekvinnor, Åsa och Månsa, som byggde kyrkorna där.

Ibland kan det utvecklas sagor kring sådana mytiska grundläggare. I Gagnefs socken i Dalarna finns ett fäbodställe som heter Grådbodarna. I namnet ingår bynamnet Gråda, men uttalet är ”Gråbuan” och det har tydligen räckt för att göra det ogenomskinligt. Enligt traditionen grundades nämligen fäbodarna av en man med namnet Grå Bonde. Man kan än i dag förevisa hans grav, grunden efter hans herrgård och den försänkning som uppstod i berget när bärarna ställde ner hans likkista för att vila sig på väg till kyrkan. Till Grå Bonde har också knutits vandringssägner, bland annat att han skulle ha ridit in i kyrkan och huggit ner prästen då denne börjat mässan utan honom.

Grå Bonde har blivit centralfigur i ett traditionskomplex som tack vare ortnamnets livskraft fortfarande är synnerligen vitalt. Detta är säkerligen inget unikt fall. Runt om i vårt land finns en mängd ortnamn som utgör spår av sådana berättelser. En del känner vi till, som sagan om jätten Ramunder i Ramunderberget i Söderköping i Östergötland. I andra fall är berättelserna bortglömda, och vi har bara namnen kvar som ett slags språkliga fornminnen. Vilka spännande historier kan man inte ana bakom namn som Jungfrufällan, Gasthålet och Mordbrännarmossen?

Namnen hävdar rätt till marken

Ortnamnen kan också användas för att hävda rätten till ett landskap. De blir bevis på att man funnits och verkat i området, och ju äldre ortnamn man kan påvisa, desto starkare besittningsrätt anser man sig ha. Detta är ett av skälen till det stora intresse för ortnamn som finns hos många ursprungsbefolkningar. I Sverige har ortnamnen dragits in i debatten om samernas rätt till mark, men tyvärr kan de nog inte alltid bära den bevisbörda man vill tillskriva dem. Särskilt gäller det diskussionen om huruvida samerna tidigare funnits även i Mellansverige, där man har menat att namn på Finn- skulle innehålla folkslagsbeteckningen finne, syftande på samer. Detta kan säkert stämma i vissa fall, men namnen är flertydiga och kan till exempel också innehålla ett terrängbeteckande ord.

Även i moderna sammanhang i städer används ortnamn för att markera ett slags besittningsrätt. Södermalms omvandling till en trendig innestadsdel har åtföljts av ny namngivning med exempel som SoFo (South of Folkungagatan) och Knivsöder. Ny namngivning sker säkert också inom olika språkgrupper i invandrartäta stadsdelar som Rosengård i Malmö och Rinkeby i Stockholm, men om detta är mycket litet känt.

Ett annat slags besittningstagande är det frågan om när kommersiella krafter försöker sätta sin prägel på det offentliga namnlandskapet. Ett av de tydligaste exemplen är namnen på nya ishockeyarenor, där gamla ärevördiga Scaniarinken fått sällskap av till exempel Kinnarps Arena, Coop Arena och Löfbergs Lila Arena. I Uppsala kan man ta bussen till hållplatser med namn som UNT (Upsala Nya Tidning), ONOFF och Coop Forum/Ikea.

Man kan förfasa sig över sådana namn men måste samtidigt erkänna att de många gånger är praktiska. När det gäller det sistnämnda exemplet har platsen inte något officiellt namn, annat än kvartersnamnet Stormhatten. Medan få Uppsalabor torde känna till detta namn, vet nog nästan alla var Ikea ligger. Här är det heller inte aggressiva marknadskrafter som ligger bakom, utan (vid) Ikea är att betrakta som ett naturvuxet ortnamn. Genom att använda prepositionen vid visar man att det inte är själva varuhuset som man avser. Det är typiskt att sådana ortnamn kan etablera sig i städernas ytterområden. Dessa är ett slags nybyggarområden med svaga ortnamnstraditioner där företag och köpcentrum utgör viktiga landmärken.

Gammal slang funkar inte

Ortnamn kan också användas för att uttrycka tillhörighet till en grupp eller en generation. Som sådana identitetsmarkörer behöver man inte nödvändigtvis mynta helt nya namn, utan det kan röra sig om uttalsskillnader eller smekformer. Det senare är särskilt vanligt i redan namntäta stadsmiljöer. I den gamla stockholmsslangen fanns en rik uppsättning sådana smeknamn, till exempel Krillan (Kristineberg), Strömpis (Strömparterren) och Blasan (Blasieholmen). Långt ifrån alla dessa är gångbara i dag. Undersökningar i Helsingfors har visat att ungdomar där markerar sin generationstillhörighet genom att undvika föräldragenerationens slangformer och i stället använda de fulla namnformerna. Således säger man Helsinginkatu i stället för Hesari och Fleminginkatu i stället för Flemari.