Ämnet historia som samtidskunskap

I Forskning & Framstegs läsaromröstning om forskningsmedel, Vilken forskning ska Sverige satsa på?, prioriterades 1900-talshistoria på bekostnad av stenåldersarkeologi. Även om detta var en tillspetsad fråga är tendensen liknande i forskarsamhället. Medeltidsforskare frågar sig om medeltidshistoria över huvud taget längre ligger inom historieämnets ramar, eftersom så få sysslar med denna period – samtidigt som svenska folkets intresse för medeltiden bara blir större och större.

Fokus på 1900-talet

Enligt Peter Aronsson, professor i kulturarv och historiebruk vid Tema Q, Kultur och samhälle, Linköpings universitet, tenderar historieforskningen att beröra allt senare epoker. Forskningen om medeltiden har, relativt sett, konstant minskat under ett halvsekel.

Länge handlade så gott som all historieforskning om tiden mellan 1520 och 1809, det vill säga tiden efter medeltiden och före 1809 års statsvälvning. Att forska om perioder alltför nära den egna samtiden ansågs dels inte vara historiskt intressant, dels lätt kunna bli politiserad och samtidsanknuten. I dag är tendensen den motsatta. Färre och färre forskare intresserar sig för äldre historia, medan tiden efter 1918 är en allt vanligare period att forska om.

På Södertörns högskola finns både samtidsarkeologi (!) och Samtidshistoriska institutet, där man fokuserar på tiden efter 1945. Och Sveriges Televisions satsning på samtidsarkeologi i serien Utgrävarna visar även det åt vilket håll intresset riktas. Nya myndigheten Forum för levande historia ägnar sig åt förintelsen, men också demokratifrågor och mänskliga rättigheter – samtidsfrågor.

Korta perspektiv lockar

Eva Österberg, professor i historia vid Lunds universitet, menar att denna förskjutning kan ha att göra med att historiker upplever att de tappat mark hos allmänheten och har hård konkurrens av andra ämnen. Exempelvis kännetecknas massmedierna av det korta tidsperspektivet, och om man vill hävda sig där bör man ligga i linje med det. Dessutom har kravet på kortare tid för att skriva avhandlingar gjort det attraktivt att söka sig till lätt tillgängligt och modernt källmaterial i stället för till äldre och mer svårtolkat arkivmaterial. Intresset för kulturstudier bidrar också till att lyfta fram moderna populärkulturella yttringar som forskningsobjekt. Dessutom har de stora öronmärkta satsningarna på forskning om förintelse, nazism och kommunism ökat intresset för det nära förflutna.

– Länge handlade historieforskning och arkeologi om att hitta ursprunget, början på något, säger Peter Aronsson. Detta var ofta knutet till nationalism eller statsbyggande, och man försökte finna rötter i medeltiden eller ännu längre tillbaka. Dagens forskning är en uppgörelse med en sådan historieskrivning, och då blir äldre historia mindre viktig.

– Dessutom talas det mycket om att historia ska vara värdegrundande, säger han. Då kan relevansen vara tydligare om vi rör oss i nära historiska epoker.

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria på Kungliga Tekniska högskolan, menar att en ytterligare orsak kan vara de alltmer sällsynta latinkunskaperna. Medeltida historia och forskning om 1500- och 1600-talen blir svår att bedriva för den som inte kan läsa latin.

Åter kärnämne

Historia ska nu bli kärnämne i gymnasiet, och enligt riksdagens beslut ska ämnet bidra till förståelsen av den egna samtiden, ge kunskaper om demokratins genombrott och undervisa i källkritik. Tonvikten är alltså även här på nutidshistoria.

Hans Albin Larsson, skolforskare och professor i historia vid Högskolan i Kristianstad, menar att historieämnet är i förändring:

– Historia i skolan motiveras ofta av demokratiskäl. Kärnämneskursen har en sen epokmässig tyngdpunkt och ska vara en förklaring till samtiden.