Dansk språkförbistring

Det här är en artikel från 2006.

Norden är unikt. Vi talar olika språk, ändå förstår vi varandra. Men det finns en attitydskillnad inom Norden som märks tydligt i den senaste undersökningen av hur väl vi förstår varandras språk.

Bäst är norrmännen. De står i särklass, och de klarar både svenska och danska långt bättre än grannfolken klarar norska. Det har tidigare undersökningar visat, och det bekräftas av den stora ungdomsstudie som nyligen presenterats.

På uppdrag av Nordiska kulturfonden genomförde professor Lars-Olof Delsing och fil.dr Katarina Lundin Åkesson vid Lunds universitet en undersökning där gymnasieungdomar fick läsa och lyssna på sina grannspråk och svara på ordförståelsefrågor. Undersökningen har anpassats för att kunna jämföras med en liknande studie som genomfördes för drygt 30 år sedan.

Att norrmännen står i särklass beror till viss del på att norskan har mycket gemensamt med danskarna när det gäller ordförrådet och med svenskan när det gäller uttalet. Norrmännen är dessutom redan vana vid nordisk flerspråkighet, eftersom de själva måste förhålla sig till sina egna två språk, bokmål och nynorska, liksom till en ovanligt rik flora levande dialekter.

Men det kanske viktigaste skälet till att norrmännen är så bra är deras positiva attityd till oss andra. De gillar oss!

Norrmännens goda språkförståelse och positiva inställning ligger kvar på samma nivå som i den förra undersökningen. Svenskarnas kunskaper i grannspråken har försämrats en del, medan danskarna har blivit klart sämre de senaste decennierna.

Med tanke på hur mycket som hänt sedan 1970-talet kan det kanske verka förvånande att vi fortfarande alls bryr oss om våra nära grannar. Inträdet i EU, satellitkanaler från hela världen och charterresor till Thailand och Brasilien har betytt åtskilligt. Förr tittade vi nordbor på varandras tv-kanaler, nu ser vi på engelskspråkiga såpor.

Bilden är dock inte helt okomplicerad. För när vi reser till Thailand gör vi det oftast med ett skandinaviskt reseföretag, och väl där bor vi med våra grannfolk och delar skandinavisktalande reseledare med varandra. Dessutom finns ju numera Öresundsförbindelsen till Danmark och Svinesundsbron till Norge, liksom flera nya nordiska företag, som Nordea och TeliaSonera. Det är alltså inte självklart att det nordiska samarbetet har mattats av.

– Aldrig har så många svenskar haft så många nordiska kontakter som i dag, säger Olle Josephson, kanslichef på Svenska språknämnden.

Men medan norrmän, svenskar och svensktalande finländare fortfarande tycks gilla varandra, går utvecklingen åt motsatt håll i Danmark. När 25 procent av svenskarna kan tänka sig att flytta till Danmark, är det bara 8 procent av danskarna som kan tänka sig att flytta till Sverige (bild 1).

– Det har hänt något i Danmark som inte hänt i de övriga länderna, konstaterar Lars-Olof Delsing.

Tydligast är det i Köpenhamn. Ungdomarna i Århus på Jylland är bättre på svenska än ungdomarna i Köpenhamn, trots att möjligheterna till kontakter mellan Köpenhamn och Sverige är bättre än någonsin. Kontaktmöjligheter spelar på alla andra platser stor roll för språkförståelsen, och en lång rad undersökningar har visat det föga uppseendeväckande att grannfolk som har mycket kontakt också förstår varandra bättre än grannfolk som inte har lika stora möjligheter att mötas. Men Köpenhamn är undantaget från detta. Trafiken över Öresund är enkelriktad.

– Vi kallar det storstadshybris, säger Lars-Olof Delsing, för vi ser liknande tendenser i Stockholm, om än inte lika tydliga.

Och det är ännu märkligare än så. I testet ingår nämligen också färingar. Visserligen har Färöarna två officiella språk, men lite förvånande är det allt att färingarna får bättre resultat på dansktestet än köpenhamnarna själva får på sitt modersmål. Köpenhamnsborna är dessutom sämre på engelska än alla andra som testats, och det är i Köpenhamn man finner de största skillnaderna mellan vuxna och ungdomar, där alltså de senare är sämre.

Lars-Olof Delsing är noga med att understryka att detta är ett test av förståelse, inte en undersökning av hur duktiga ungdomar är på att kommunicera. Troligen är dessa resultat framför allt ett utslag av att Köpenhamnsborna var ointresserade av själva testet. Men varför är de det?

Kanske är Köpenhamnsborna helt enkelt ointresserade av det mesta som har med Norden att göra. Ungdomarna i Köpenhamn ser mindre på svensk tv och läser färre svenska tidningar än det omvända för Malmöungdomar.

I undersökningen kan man läsa att vi numera är bättre på att förstå engelska än våra nordiska grannspråk. En svensk förstår en engelsk nyhetsuppläsare bättre än en norsk!

Ändå slår Lars-Olof Delsing fast att Norden hålls samman av en språklig gemenskap. Han får medhåll av Olle Josephson:

– I hur många huvudstäder kan du utan att ha studerat språket en enda dag förstå alla skyltar och fråga dig fram på ditt modersmål? säger han retoriskt.

För även om resultaten kan verka nedslående säger de inte mycket om den riktigt intressanta frågan: Hur klarar vi oss i verkligheten när vi möts över språkgränserna? Hur fungerar det när vi åker till en norsk skidort eller när vi pratar med danskan i solstolen bredvid på Kreta?

– Det vore jättekul att hänga mikrofoner på en svensk familj som besöker Legoland.

Olle Josephson tror att vi kanske pratar lite engelska först, men sedan när vi behöver ta till ord vi inte kan på engelska, som persienn eller lagom, så blir det svenska och sedan fortsätter vi att tala på våra modersmål och upptäcker att det går alldeles utmärkt. Engelska blir ingångsspråk och hjälpspråk.

De få studier som faktiskt försökt ta reda på hur vi gör visar att engelskan blivit ett vanligare språk. Men det sker inte på bekostnad av de nordiska språken, utan just som komplement.

I en pågående studie skickades studenter ut i Reykjavik för att fråga på ett främmande nordiskt språk om vägen till en känd plats. Resultaten är inte klara ännu men i många fall gavs vägbeskrivningen på engelska. Detta trots att frågan alltså ställdes på ett nordiskt språk – och uppenbarligen förstods av den tillfrågade.

När samma undersökning genomfördes för 20 år sedan var det inte lika många som talade engelska, i stället var det fler som gav upp.

– Ungefär lika många ungdomar svarade på skandinaviska eller danska vid bägge tillfällena, säger Ulla Börestam vid Uppsala universitet som genomfört båda studierna.

Enligt Olle Josephson gäller det att inse att vi inte behöver välja språk, att vi faktiskt kan klara oss bättre om vi kan hantera flera språk.

Om vi vill att den nordiska språkgemenskapen ska fortsätta att vara stark, menar Olle Josephson att vi måste höja statusen på de nordiska språken i skolan och i det nordiska samarbetet. Han tolkar många ungdomars svårigheter i testet som ett misslyckande för skolan.

I studien säger 70 procent att de inte kommer ihåg att de fått undervisning på något nordiskt språk. Enligt läroplanen ska alla få det.

Men inte bara i skolan syndas det. Även i det mest nordiska av allt, Nordiska ministerrådet, premieras allt oftare engelskan. Genom det utvidgade samarbetet kring Östersjön måste vi helt enkelt tala engelska för att förstå varandra.

– Nordiska ministerrådet satsar på baltiskt samarbete och säljer ut de skandinaviska språken för att dra in de baltiska staterna på lika villkor, säger Olle Josephson.

Lars-Olof Delsing tror att vi också är lite bortskämda med att inte behöva tolk. Nu när vi faktiskt behöver det, så skaffar vi det ändå inte. I stället hankar vi oss fram på knackig engelska.

I Europa däremot sneglar man nu på den nordiska gemenskapen. Under rubriken Nordisk grannspråksförståelse i europeiskt perspektiv ordnade Uppsala universitet en konferens i april i år. Där talade den franske språkvetaren Eric Castagne om hur man kan skapa förståelse mellan språk på andra håll i Europa. Förebilden är just den nordiska språkgemenskapen.