Igen?

Det gällde bland annat mammutar, sabeltandstigrar, mastodonter och grottbjörnar. Vi vet inte exakt hur det gick till, men sannolikt bidrog människans jakt i minst lika hög grad som klimatförändringen till att djuren oåterkalleligen försvann.

På den tiden fanns ingen forskning som kunde slå larm och rekommendera att jakten skulle begränsas. I dag har vi en likartad situation i havet, men skillnaden denna gång är att både Internationella havsforskningsrådet och rader av enskilda forskare anser att världens fiskenationer inte tar utfiskningen på tillräckligt stort allvar. Restriktionerna kommer för sent och är för lama. En svårighet är att ett enskilt land inte har särskilt mycket att vinna på att kraftigt minska eller rentav lägga ner sitt havsfiske om alla andra fortsätter. Detta är en klassisk spelteoretisk situation med gott utfall för alla på lång sikt om man kan nå internationell enighet, men där det räcker med att några få stater inte ställer upp för att alla så småningom ska bli förlorare.

Det som hände med torskfisket utanför Newfoundland, en gång världens troligen torskrikaste vatten, kan därför komma att ske även i våra trakter: när politikerna efter åratal av varningar från forskare till slut förbjöd fisket utanför Kanadas östkust var det för sent. Ännu i dag, ett och ett halvt årtionde senare, finns inga tecken på återhämtning i de värst drabbade områdena. Det handlar alltså inte bara om en avvägning mellan miljöintressen och fiskenäringens intressen, utan även mellan fisket i dag och fisket i framtiden. Per Snapruds artikel på sidan 18 ger en oroande bild av situationen i havet.

Tusentals av våra läsare är med och jubileumsröstar på alla tiders bästa Forskning & Framsteg-omslag. Och ännu är det inte för sent att vara med. Med nästa nummer av tidskriften följer för övrigt en anslående affisch med samtliga 311 omslag på tidskriften under 40 år, från F&F 1/66 till och med 5/06. Något att ha på väggen!