Inte på piedestal
”Den vetenskapliga metoden” kan ta sig skilda uttryck på olika forskningsområden, men grundelementen är desamma: resultaten ska vara upprepbara, alltså oberoende av forskarens person, och målet är att förstå.
Forskare är dock människor, och människor är mänskliga. Därför finns i den vetenskapliga praktiken samma inslag som inom alla andra verksamheter: maktkamp, ärelystnad, avundsjuka, anpasslighet, slarv, girighet, förtal, lättleddhet, glömska, kotteribildning, falskspel, lättja, översitteri, nonchalans osv. Det finns inte skäl att tro att omoralen skulle vara större inom forskningen än på andra håll, snarare tvärtom, men i en verksamhet som bygger på saklighet och förtroende framstår avsteg som desto smärtsammare. Och det finns oroande tecken – tidskriften Nature rapporterar att mer än var tredje forskare uppger att de begått åtminstone något brott mot god forskningssed under de tre senaste åren.
I jubileumsnumrets Tema belyser vi forskningens miljö och villkor. Sedan 1960-talet har vetenskapen klivit ner från sitt elfenbenstorn och samlever nu, på gott och ont, med det övriga samhället. Vetenskapen har demokratiserats säger somliga, profaniserats menar andra. När fuskande forskare ertappas ser vi bara toppen på isberget, befarar en del. Andra pekar i stället på att självsaneringen fungerar.
En brist i nuvarande ordning är dock att det saknas en nationell instans dit misstankar om vetenskaplig oredlighet kan anmälas av envar för utredning, avgörande och sanktion. I dag har Vetenskapsrådet en expertgrupp som endast utreder anmälningar som inlämnats av ett universitet eller en högskola, och eventuella påföljder är en fråga för det lokala lärosätet. Det har förekommit att allvarliga påståenden om oärlighet inte har lett till sådan anmälan, varför ärendena inte kommit att prövas centralt. En reform vore välkommen.
