Newton och alkemin

”Upplöste det flyktiga Gröna Lejonet i centralt kopparsalt och det Gröna Lejonet destilleras från denna essens. Blodet av det Gröna Lejonet, Venus, den Babyloniska draken går emellan hans förgiftning av allting [lb]men[rb] besegras av slagen [lb]av vingarna[rb] från Dianas duva Merkurius band.

Neptunus med sin treudd leder filosofer in i den akademiska trädgården. Därför är Neptunus ett mineral, vattnigt solvent och trident, vattenjäsning som liknar det avfall med vilket Merkurius jäses, nämligen törstiga Duvor med torr järnrik koppar.”

Dessa rader är inte skrivna av någon ljusskygg alkemist, utan av grundaren till den klassiska fysiken, Isaac Newton (1642-1727). Han kom med tiden att ses som föregångare till den moderna vetenskapsmannen. Inte undra på att en livlig debatt bröt ut när det för sjuttio år sedan blev känt att Newton hade ägnat minst lika mycket tid åt alkemi, teologi och kronologi som åt matematik, fysik och astronomi.

Det var den berömde brittiske ekonomen lord John Maynard Keynes som avslöjade Newtons ockulta sidor. Han var en av köparna när delar av Newton kvarlåtenskap år 1936 auktionerades ut av Sotheby’s, och han kunde knappt tro sina ögon när han såg sida upp och sida ner fyllda med spekulationer och symboler i alkemins anda. Därför, hävdade han, var Newton inte den första rationella vetenskapsmannen utan ”den sista magikern, den sista bland babylonierna och sumererna, den sista stora anden som såg på den synliga och intellektuella världen med samma ögon som de som för 10 000 år sedan började bygga vårt intellektuella arv”. Att historiens kanske främsta vetenskapsman föreföll ha ägnat sig åt vidskepelse kom som en chock för många på 1930-talet.

Gud är matematiker

Den bild av Newton som dagens forskning ger visar inte oväntat något helt annat. Där framträder en ödmjuk, sökande människa som ville förena matematik och experimentalfysik med sin religiösa övertygelse. Hans strävan var att komma nära ”den högsta Guden som förnimmer och förstår allt”.

Ju mer han studerade rörelsens gåta, desto mer övertygad blev han om att Gud är matematiker. ”Denna solens, planeternas och kometernas eleganta anordning har ej kunnat uppkomma annat än genom ett elegant och mäktigt väsens avsiktliga ingripande”, skrev han i sitt mest kända verk, Principia från år 1687.

Ändå inser han att rörelsens gåta bara är en av många. Fenomen som ljus, magnetism, värme och materiens uppbyggnad är andra frågor som han arbetade med. Många gånger var han färdig att ge upp. Det var då han sökte sig till det ockulta.

Jag har funnit att Newton ägnade sig åt ockultism främst i samband med sina båda mentala kriser. De inträffade under mitten av 1670-talet och 1691-92. Mot slutet av sitt liv verkar Newton däremot ha varit övertygad om att förklaringen till kemiska reaktioner ska sökas i det som vi i dag kallar mångkroppsproblemet, alltså kraftekvationen för ett stort antal växelverkande partiklar. Han var även inne på att krafterna är av elektrisk natur men kunde inte bevisa det.

Alkemin väg till allkunskap

Alkemin har en mångtusenårig tradition med ett flertal olika inriktningar. Gemensamt för dem alla är att materien ses som en källa till visdom om världsalltet och inte minst om Guds väsen. Alkemisterna använder ofta ett poetiskt bildspråk som är färgat av magiska och mytologiska symboler: de vises sten, Jupiters örn (tenn) och Saturnus dotter (bly). En central tanke är att all slags materia har sin grund i den treenighet som bildas av kvicksilver, svavel och salt.

Utövarna av alkemin var en brokig skara. Där hittar vi föregångarna till den vetenskapliga kemin, som genom fritt experimenterande kombinerat med kvantitativa och analyserande undersökningar försökte utröna materiens egenskaper. En del av dem sökte sig till den kommersiella kemin som redan på 1600-talet hade stor ekonomisk betydelse. Det gällde sådant som framställning av svavelsyra, stål ur järnmalm, krutblandningar och läkemedel.

En del var fria sökare som attraherades av det andliga budskapet. Men också dogmatiskt tänkande baserat på ren vidskeplighet florerade, och där spelade astrologi stor roll. Till alkemin strömmade också lycksökare och lurendrejare som drömde om materiell rikedom.

Många sätter i dag likhetstecken mellan alkemi och sökande efter guld och andra ädla metaller. En grundidé i alkemin var nämligen att all materia kan transmuteras, omvandlas. Eftersom alla ämnen gick att föra tillbaka till kvicksilver, svavel och salt var det enligt alkemins dogmer inget som hindrade att även guld och silver skulle gå att framställa ur mindre ädla råämnen. Det var då som de vises sten behövdes. Detta sagolika något fick så småningom de mest underbara egenskaper och en mängd olika namn – det stora elixiret, den röda tinkturen, fermentum, quinta essentia (kvintessens, det femte elementet). När det dessutom förmådde bota sjukdomar och förlänga livet benämndes det pancé.

Kaos i materiens värld

Då Isaac Newton började som student i Cambridge på 1660-talet förekom ingen undervisning i det som vi numera kallar kemi. På den tiden fanns ingen sammanhängande vetenskaplig kemi, den kom först över ett sekel senare, främst som ett verk av fransmannen Antoine Lavoisier.

Den unge engelsmannen med ett passionerat intresse för den gåtfulla materiens inre hemligheter började i stället fundera på egen hand. Det gällde bara att skaffa en ugn, tänger och andra verktyg, glaskolvar och olika slags kemikalier.

Med kemiska experiment öppnade sig en ny värld för Newton, en värld som bubblade, pyste och doftade som om domedagen var i antågande. Då och då kunde praktfulla röda och gröna ljussken hastigt lysa upp, andra gånger skedde en mycket långsam reaktion. En sak kunde han var säker på – det blev aldrig som han hade tänkt sig. Så olikt detta var planeternas och de mekaniska pendlarnas regelbundna rörelser som stakade ut den linjära tidens obevekliga gång! Men det verkade hopplöst att förstå allt det kaotiska som skedde i provrören.

Kanske var det därför som han aldrig publicerade någon skrift om materiens hemligheter. Det finns bara fragment. Troligen eldade han också upp en hel del av sina kemiska papper, förmodligen sådana som han med tiden tagit avstånd ifrån. För att förstå Newtons inställning till alkemin tvingas man gå till hans anteckningsböcker, hans otaliga efterlämnade manuskript, brev, vittnesmål och de böcker och andra skrifter som han hade införskaffat.

Tog avstånd från guldmakeri

Bland Isaac Newtons alkemiska dokument och brev gäller ”som man frågar får man svar”: det går att hitta citat som för en okritisk läsare pekar i nästan vilken riktning som helst. Det är också svårt att finna längre, välgenomtänkta värderingar av alkemin. Det är dessutom långt ifrån säkert att Newton själv skrivit allt ockult som finns i hans kvarlåtenskap.

I det inledande citatet ovan utgår han från den amerikanska alkemisten George Starkeys bok Hemligheternas avslöjanden. Det gröna lejonet är troligtvis en giftig kopparförening. Merkurius är kvicksilver i någon form. Duvorna får symbolisera flytande ämnen. Med de mustiga allegorierna driver Newton nog lite både med bokens författare och med sin egen verksamhet och lägger ut rökridåer för att gäckas med och le åt akademikernas trätor.

Man kan också utan ansträngning hitta citat som skulle kunna vara hämtade ur en respektabel kemibok:

”Venetianskt sublimat görs av två delar kvicksilver, två delar renat silver, en del rödrostad vitriol och en del dekriperat salt. Holländarna gör det sofistikerat med arsenik. Det förvrängda är i långa spånor som blir svarta då tartarolja droppas på det. Men den äkta blir gul och de små kornen påminner om hampfrön.”

Eller hans recept på en metallegering som än i dag kallas för Newtons legering och är känd för sin låga smältpunkt:

”Två delar bly, tre delar tenn, fyra delar Antimon smältes tillsammans och bildar en mycket flytig metall som om sommaren smälter i solen.”

Bland alla seriösa forskare är dock enigheten stor om att Newton inte ägnade sig åt guldmakeri.

Rationellt sökande en ledstjärna

Men hur förhöll sig då Newton till ockultismen? Man kan få en ledtråd genom att studera de alkemister som Newton läste och tog intryck av.

Där finner vi främst flamländaren Joan Baptista van Helmont, amerikanen George Starkey, tysken Michael Maier och britten Robert Boyle – samtliga verksamma under 1500- och 1600-talen. Men det intressanta är att de alla var intellektuella som genom rationellt sökande ville förena vetenskap och religion.

Redan som student läste Newton flera av Robert Boyles stora verk, som Chymysta scepticus (Den skeptiska kemin) från år 1661. Där hade Boyle bland annat visat att om ämnen genom upphettning förenas kemiskt mister de för alltid sina ursprungliga egenskaper.

Men framför allt var Boyle atomist. Det var genom att dela upp det sammansatta – malmer, mineraler, gaser och allt annat materiellt – i så små delar som möjligt som kemisten kunde bringa klarhet. Han var den som införde begreppet grundämne – ett ämne som hade motstått alla försök att dela upp det i enklare beståndsdelar. Det var ett viktigt avståndstagande både från den antika läran om fyra element (elementen gick ju att sönderdela) och från alkemins dogmer om kvicksilver, svavel och salt.

Likafullt var Boyle också praktiserande alkemist, liksom nästan alla andra forskare inom området. Gränsen mellan kemi och alkemi var vid den här tiden alldeles för oskarp för att han, eller Newton, skulle ta avstånd från en tradition med tusenåriga anor.

Men Newton strävade också efter att göra en matematisk beskrivning av alkemins symboler och allegorier. Han var övertygad om att alkemins treenighet gick att föra tillbaka till urämnespartiklar som styrs av en aktiv princip:

”Vad som sägs av (al)kemister – att allting är gjort av svavel och kvicksilver – är sant därför att med svavel menar de syra och med kvicksilver menar de jordarter.”

Redan i detta brev från 1670-talet kan man se att Newton inte bokstavligen trodde på alkemins dogmer. Men han ville inte förkasta utan snarare omforma dem till sin egen mekaniska naturfilosofi, och ersätta all slags poetiskt symbolik med rationella väldefinierade begrepp.

Testade vetenskapens gränser

Vad skulle Isaac Newton själv säga om påståendet att han ägnade minst lika mycket tid åt alkemi, teologi och kronologi som åt matematik, fysik och astronomi? Jag är övertygad om att han inte skulle ha förstått yttrandet. För hans mål var otvivelaktigt att förstå naturens fundamentala principer, inom kemin såväl som inom fysiken och astronomin.

En vanlig misstolkning av Newtons syn på religion och vetenskap är att hans forskning skulle vara ett mischmasch av pseudovetenskap och modern forskning. Följande citat om orsak och verkan i naturen visar att Newton i praktiskt vetenskapligt arbete var mycket modern (med ”kvaliteter” avsåg Newton gravitation, elektrisk och magnetisk attraktion och kemiska krafter):

”Att säga att varje specifik egenskap går att föra tillbaka på en ockult Kvalitet är att inte säga något alls: Men att härleda två eller tre allmänna principer ur fenomenen och därefter säga hur dessa egenskaper och Verkningar följer från dessa Principer, skulle vara ett stort framsteg i filosofin…”

Att som i astrologi, homeopati eller fundamentalistiska religioner alltid hänvisa till att orsak och verkansammanhang är dolda för alla utom vissa orakel var definitivt inget som Newton ställde upp på. Han ville i stället testa gränsen för hur långt rationellt tänkande kan nå.

Religionen var naturligtvis också viktig för honom, eftersom Gud var den första orsaken. Men viktigast för Newton var att hans vetenskapliga verk var fria från alla slags dogmer.

Isaac Newton hade alltså en modern syn på hur man bör söka kunskap. Men det hindrade inte att han, liksom senare filosofen Immanuel Kant, var övertygad om att vi aldrig kommer att förstå den yttersta verkligheten. Dessa två skilda ståndpunkter kan vara orsaken till att den senare debatten om Newtons förhållande till alkemin har blivit så starkt polariserad.

Att Newton såg längre än någon annan tidigare hade gjort berodde inte på att han, enligt egna ord ”har stått på jättars axlar”. Snarare berodde det på att han klev ner från antikens storheter och litade på sin egen förmåga till rationellt tänkande.