Big bang-teorin fick kraftigt stöd
Tro aldrig på dina mätningar om du inte har en bra teori för att förklara dem, brukade den brittiske astrofysikern Arthur Eddington säga. Häri ligger framgången med upptäckten av universums bakgrundsstrålning. Samtidigt som Arno Penzias och Robert Wilson, två unga astronomer vid Bell Laboratories i USA, inte lyckades bli av med störningar i sina radioobservationer av himlen fanns det på andra håll redan en färdig teoretisk misstanke om att big bang, universums heta startskott, skulle ha lämnat ett avtryck i form av radiobrus.
I början av 1960-talet tog Penzias och Wilson över Bell Laboratories radioteleskop i New Jersey för att mäta radiostrålning från rymden. Men hur de än ansträngde sig blev de inte av med störande brus i mätningarna. Inte ens en noggrann bortstädning av fågelspillning befriade radioantennen från oväsen i bakgrunden.
Som inte så sällan i vetenskapen blev det slumpen som förde samman observationer med teorier. Penzias råkade träffa några kosmologer som jobbade med big bang-teorin och dess förutsägelser. Bland annat fick han höra att big bang skulle ha avkylts till bara några få grader över den absoluta nollpunkten och att detta svaga sken borde kunna uppfattas med radioteleskop.
Mikrovågsstrålningen från rymden, som de uppmätte till 3 grader över nollpunkten, blev det steg som kosmologin behövde för att börja betraktas som vetenskap. När Wilson och Penzias år 1965 publicerade sina mätresultat, presenterades den teoretiska modellen parallellt i en separat artikel.
Vi uteslöt alla kosmologiska spekulationer i vår text, berättade Robert Wilson i sin Nobelföreläsning 1978. Vi tyckte att våra mätningar var oberoende av teorin och skulle bestå, medan kosmologin ju kunde revideras med tiden.
Men big bang-modellen har snarare stärkts under de efterkommande decennierna, och numera använder man bakgrundsstrålningen för att förfina kosmologins skapelseberättelse.
