Ett öppet krig – per korrespondens

Linnés vetenskapliga revolution kunde fira sitt slutgiltiga segertåg först på 1770-talet. Det var Linnés unge portugisiske brevkontakt José Francisco Correia da Serra, sedermera betydelsefull upptäcktsresande och politiker, som banade väg för Linné i Kyrkostaten. Correia da Serra hade nämligen träffat Linnélärjungen Johan Jakob Ferber i Rom och beklagat sig över botanikstudiet i Italien. Ferber rekommenderade då sin professor Linné. Correia da Serra skrev följaktligen till Linné och en korrespondens inleddes. Correia da Serra kontaktade sedan kardinal Francesco Saverio de Zelada och visade denne ett brev, där Linné förfasar sig över den låga standarden inom naturalhistorien i Rom men även får med en del smicker av påven Clemens XIV.

de Zelada blev så djupt påverkad av Linnés kritik att han bestämde sig för att reformera botanikstudiet. Han informerade påven, som uppges ha blivit ”mycket rörd” över Linnés beröm, och påven såg sedan till att den sittande professorn i botanik i Rom pensionerades och ersattes med en av de unga företrädarna för upplysningen, en botanist vid namn Antonio Minasi, som instruerades att undervisa enligt Linnés sexualsystem.

Linné hade haft en lång väg att gå. Det finns olika sätt att tysta en ung forskare. Linné råkade ut för allt från seriösa motangrepp till allmänt förlöjligande, personliga påhopp och, vilket kanske var värst, fullständigt förtigande. Motståndet mot Linnés sexualsystem kom framför allt från tysktalande områden, där försvararna av de gamla klassificeringssystemen fanns. Här fanns också en stark, etablerad vetenskapstradition. Linné var emellertid inte lika känd där som han var i Nederländerna, där han ju slog igenom tidigt. Linnés korrespondens med de tyska kritikerna visar hur omvärlden såg på den unge Linné.

Linnés språkliga kraft

En av de främsta kritikerna var Christian Gottlieb Ludwig, sedermera professor i botanik i Leipzig. Breven till Ludwig förmedlar en bild av Linné som en man säker på sin framgång. Han redogör i detalj för de vetenskapliga fördelarna med sitt sexualsystem och får även utlopp för sin språkliga slagkraft. Den 10 maj 1737 skrev Linné kort och gott till Ludwig (i svensk översättning från latinet):

”Vi är skapade till människor för att ha olika åsikter. Genom denna tvedräkt kommer slutligen sanningen att lysa fram. Vi botanister lever i en fri republik. Det är tillåtet för var och en att säga vad han behagar. Blott tiden kommer att döma oss.”

Ludwig hade nämligen i ett tidigare brev till Linné angripit dennes sexualsystem och förutspått att de tyska botanisterna inte skulle komma att ansluta sig till honom. I augusti 1737 slog dock Linné fast i ytterligare ett brev till Ludwig att inom tio år skulle denne gladeligen ansluta sig till hans nya idéer. Det som nu fick Ludwig att ”kräkas”, skulle han komma att försvara i framtiden. Och så blev det också!

Det fanns alltså olika system för växternas klassificering. Tysken August Quirinus Rivinus och fransmannen Joseph Pitton de Tournefort baserade sina system på kronbladen respektive bladens form. Engelsmannen John Ray bestämde däremot växter på basis av blommor, frön, frukter och rötter. Problemet med dessa system var att de visade sig opraktiska, och följden blev stor förvirring. Ludwig var alltså en av dem som klassificerade på basis av Rivinus system.

En dödsstöt

En något annorlunda kritiker var en annan tysk vid namn Johann Georg Siegesbeck. Denne har lite orättvist gått till eftervärlden i Sverige som en udda och ganska löjlig figur, som Linné förevigade genom ett illaluktande ogräs, Siegesbeckia orientalis (”klibbfrö”). Men i själva verket var Siegesbeck en mycket farlig motståndare. Han angrep nämligen Linné ur ett religiöst perspektiv. Därmed gav han sig på själva grunden för Linnés vetenskap. Siegesbeck publicerade 1737 en skrift där han försökte vederlägga Linnés sexualsystem som alltför omoraliskt. Linné hånades öppet:

”Skulle Gud tillåta tjugo män eller fler [dvs. ståndarna] att ha en hustru [dvs. pistillen] gemensamt eller en gift man att ha konkubiner i form av andra blommor vid sidan av sin lagvigda hustru? Gud skulle aldrig tillåta en sådan otukt bland sina allra käraste skapelser.”

Vi kan så här i efterhand raljera över denna kritik, men på den tiden var den en verklig dödsstöt. Att framföra åsikter som kunde uppfattas som utmanande av det kyrkliga etablissemanget kunde ödelägga hela den fortsatta karriären.

I februari 1738 skrev Linné uppbragt till den schweiziske botanisten Albrecht von Haller att i Sverige sade alla med en mun att han blivit tillintetgjord av Siegesbeck. Ingen brydde sig om hans enorma arbetsinsats. Linné visade öppet sin bitterhet:

”Vilken dårskap att ha satsat så mycket på en vetenskap som endast bringar elände! Jag önskar att jag hade lärt mig som ung vad jag nu måste lära vid äldre år, att avhålla mig från att skriva, att blott observera andra och att hålla munnen stängd.”

Professor i Uppsala

Linné utnämndes 1741 till professor i medicin i Uppsala och fick därmed en fast bas för sin forskning. Flera av hans brevkontakter menade att han vid denna tid befann sig i ett öppet krig och att hans revolution stod och vägde. De uppmanade honom därför att utkämpa sitt krig väl förberedd men utan minsta bitterhet, fastän han hade angripits och sårats svårt. Det gällde sålunda för Linné att förankra sin revolution. Han gav bland annat ut en ny utgåva av Genera plantarum år 1742. Samtidigt ser man i Linnés korrespondens att hans idéer började vinna terräng och få allt fler anhängare.

En av Linnés närmsta vänner var Johan Frederik Gronovius i Leiden i Nederländerna. Denne hade ett brett kontaktnät och var en av dem som spred Linnés revolution till amerikanska botanister som Cadwallader Colden. I ett brev från oktober 1743 berättar Gronovius för Linné att Colden, som var domare i distriktet Coldenham i New York, hade varit intresserad av botanik i trettio år. Eftersom Colden arbetade enligt John Rays metod, hade han inte lyckats föra en enda växt i Coldenham till dess rätta klass och genus. Nu hade emellertid något märkligt inträffat. En av Linnés vänner i Leiden, en man vid namn Du Bois, hade undervisat Colden i Linnés sexualsystem. Efter endast några dagars konversation med denne och efter att blott ha studerat Linnés arbeten några veckor hade Colden lärt sig hur man skulle klassificera växter. Med hjälp av Linnés sexualsystem kunde han nu beskriva alla växter i Coldenham.

Här kan vi på ett utmärkt sätt förstå varför Linnés nya system började slå igenom. Enkelheten, som gjorde det möjligt att ordna en stor samling växter, gav snabbt önskat resultat. Sexualsystemet var så enkelt att vem som helst i praktiken kunde använda det. Colden skulle bli den som kom att införa Linnés klassifikationssystem i de nordamerikanska kolonierna.

En ny Newton

Linné utvecklade hela tiden sina idéer, vilket var ett avgörande led i vetenskapskonflikten. I Species plantarum från 1753 introducerade han den binära nomenklaturen, som är att likna vid en identifierande kod som anger växternas respektive djurens släktskap. Med detta arbete skulle han få sitt genombrott på den europeiska scenen. Sålunda kallar den franske botanisten Louis Gérard Linné för en ny Newton i ett brev till honom i januari 1757. Gérard ansåg till och med att Linné skulle komma att bli större än Newton.

I Storbritannien gick det dock till en början trögt med de nya växtnamnen. I april 1754 skrev en av Linnés brittiska brevkontakter, köpmannen och amatörbotanisten Peter Collinson, och förebrådde honom:

”Vi som beundrar er är mycket oroade över att ni förvirrar botanikens ljuvliga vetenskap genom att byta namn som är uppskattade och lägga till nya namn som är helt okända för oss. På detta sätt har botaniken, som var ett angenämt studieområde tillgängligt för de flesta, genom ändringar och nya namn blivit ett livsverk att studera, och inga andra än riktiga professorer kan låtsas uppnå detta.”

Ständigt nya samlingar

För att kunna behålla sin position var Linné väl medveten om att han var tvungen att få tillgång till ständigt nya samlingar av växter. Han insåg behovet av goda brittiska kontakter, eftersom han förstod att det brittiska imperiebyggandet oundvikligen skulle få stora konsekvenser för den botaniska vetenskapens utveckling. Han var därför ständigt på jakt efter nya mecenater. En av dem var den brittiska amatörbotanisten lady Anne Monson. Lady Anne hade stort inflytande och förfogade över ett rikt växtmaterial, som Linné ville få tillgång till. Hennes make var brigadgeneral i Ostindien, och han förväntades skicka hem samlingar av rara växter. Så här kunde Linné skriva runt 1765 till lady Anne, när han ville ställa sig in hos henne genom att kalla ett släkte för Monsonia:

”Jag har länge sökt kväva en eld, som, då jag inte längre förmår kväva den, har brutit ut som den hetaste flamma … om det inträffar, som jag önskar, att Du besvarar min kärlek, skulle jag bönfalla Dig om en enda sak för egen del, att alstra tillsammans med Dig en enda liten dotter …, en liten Monsonia.”

Den moderne läsaren förvånas nog storligen över Linnés ordval. Men det var så man skrev i den nylatinska kulturkretsen enligt den konvention som rådde mellan lärda män och kvinnor på den tiden. Alla var givetvis väl medvetna om detta, så några missförstånd uppstod inte.

Linné vann verkligen sitt krig. Under drygt trettio år skulle Uppsala hålla platsen som botanikens oomtvistade högborg. Men vid Linnés död stod en ny tid för dörren, och den botaniska forskningens centrum flyttades från Uppsala till London genom bland andra sir Joseph Banks, president för Royal Society i London, och Linnélärjungen Daniel Solander, som hade tillgång till de stora samlingar som James Cook förde hem från sina båda världsomseglingar, vilka öppnade nya vägar för botaniken.