Epigenetik bakom Peloria

I lejongap, som är närbesläktad med gulsporre, finns en mutation som ger upphov till liknande peloriska blommor och det är känt vilken gen som förändrats. En brittisk forskargrupp undersökte motsvarande gen hos den peloriska gulsporren och upptäckte då att DNA-sekvensen är oförändrad. Ändå är denna gen direkt inblandad i att gulsporren muteras!

Det visade sig att genen tystas genom att DNA förses med metylgrupper, en mekanism som reglerar vilka gener som är aktivt verksamma. DNA-metylering förs ofta vidare vid celldelning och kan hos växter, t.ex. Peloria, vara ärftligt. Denna ”genetik ovanpå genetiken” kallas epigenetik. Peloria är den första mutationen i en vilt växande population som visat sig ha epigenetisk grund.

Metylering är inblandat i en enskild växts olika anpassningar till förändringar i miljön, exempelvis i hur köld kontrollerar blomning hos backtrav. Pelorian är knappast någon anpassning, utan mutationen verkar enbart vara en försämring. Men Peloria visar alltså att metylering kan ärvas. Om adaptiva metyleringsmönster kunde föras vidare till avkomman på liknande sätt (den nämnda köldeffekten kan det dock inte), skulle miljöpåverkan på en individ faktiskt ärvas – vilket vi ju har fått lära oss är omöjligt!

När en gen har tystats påverkas den inte längre av det naturliga urvalet. Slumpmässiga mutationer kan då förstöra genen permanent. Vissa biologer har spekulerat över att epigenetiken på så vis skulle kunna snabba på evolutionen i adaptiv riktning. Hur det än är med detta, så ger Peloria upphov till lika intressanta frågor för dagens biologer som för Linné.

MATS. E. SVENSSON