Tandlossning – en dold folksjukdom

Svenska folkets tänder blir allt bättre. I dag saknar bara tre av 100 vuxna helt egna tänder, något som år 1973 gällde hela 38 procent av befolkningen. Men en följd av att allt fler behåller sina tänder är att tandlossning, parodontit, har ökat. I dag är fyra av tio vuxna svenskar drabbade, och var tionde person över 50 år riskerar att förlora en eller flera tänder.

Därför är det mycket viktigt att behandla sjukdomen tidigt. Förlorade tänder kan ersättas med implantat, även om det är kostsamt. Men individer som har haft tandlossning löper ökad risk att äventyra också sina implantat genom inflammationer i omkringliggande vävnad.

Rökning ökar risken

Tandlossningssjukdomen är smygande, och oftast märker patienten av den först när tänderna blir rörliga, och då är sjukdomen redan långt framskriden. Alla kan få tandköttsinflammation om bakteriebeläggningar samlas på tänderna. Men för att inflammationen ska utvecklas vidare till parodontit bidrar faktorer som blodsjukdomar, ärftlighet, rökning och svårkontrollerad diabetes. Dessa har det gemensamt att de sänker kroppens försvar. Men många patienter, som inte har påvisat nedsatt försvar och som i övrigt är friska, utvecklar parodontit.

Rökning är den viktigaste bidragande faktorn. Anledningen är att nikotin påverkar kroppens försvarsceller och att rökningen skadar munhålans vävnader. Hos rökare läker också vävnaderna sämre när sjukdomen väl behandlats.

Även patienter med svårkontrollerad diabetes löper ökad risk att drabbas av parodontit. Ett exempel är pimaindianerna som lever i reservat i Arizona, USA. Nära hälften av dem har så kallad typ 2-diabetes, och de drabbas också i mycket hög grad av parodontit.

Personer med blodsjukdomar som minskar antalet förvarsceller i blodet drabbas av svår parodontit redan i unga år. Även de som lider av långvarig stress och utmattningsdepression löper ökad risk att få parodontit, och också här tror man att ett nedsatt immunförsvar ligger bakom.

Hela kroppen påverkas

Men det är inte bara så att immunnedsättande sjukdomar och tillstånd kan öka risken för parodontit. Det finns även studier som tyder på att allvarlig parodontit kan bidra till andra sjukdomstillstånd, som hjärtsjukdom och stroke. Resultaten är fortfarande motsägelsefulla men visar på vikten av att tidigt behandla parodontit.

En förklaring till hur parodontit skulle kunna ge upphov till annan sjukdom är att en patient med tydlig tandlossning har ett stort område med inflammerad vävnad i munnen. När olika ämnen från bakterierna och inflammationen utsöndras i blodet kan dessa påverka blodkärlen och koagulationsprocessen i resten av kroppen.

Tandlossning tycks även kunna påverka kroppen vid graviditet. Man har tidigare sett att gravida med tandlossning riskerar att föda barn för tidigt eller få barn med låg födelsevikt. Nyligen visade också en amerikansk forskargrupp att gravida kvinnor med kronisk parodontit löper ökad risk att drabbas av så kallad graviditetsförgiftning, som kännetecknas av bland annat blodtryckshöjning och protein i urinen.

Sambanden är dock inte tydligt klarlagda. När Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, gav ut rapporten Kronisk parodontit – prevention, diagnostik och behandling år 2004, skrev man där att det behövs ytterligare forskning för att säkert fastslå om parodontit orsakar annan sjukdom.

Kroppens försvar ger sjukdom

Parodontit uppkommer när bakterier som först samlats på tandens yta med tiden tillväxer allt djupare ner i tandköttsfickan. Det är oftast inte bakterierna i sig som gör att tandens stödjevävnad (det s.k. parodontiet) bryts ner. Nedbrytningen beror i stället på den inflammation som är kroppens försvar mot bakterierna.

Parodontiet fungerar normalt som ett gott försvar. Det består av blodburna immunceller, så kallade neutrofila granulocyter som äter upp bakterier, och av plasmaceller som tillverkar antikroppar riktade mot bakterierna eller deras produkter. Försvaret består också av så kallad gingivalvätska, som innehåller försvarsceller (leukocyter) och antikroppar.

Det som sker om bakterierna får växa ostört på tandens yta är att det så småningom bildas en tandköttsficka med bakterier av olika slag. Inuti fickan samlas även olika inflammationsceller, och det bildas nya blodkärl. På detta stadium kan inflammationen fortfarande gå tillbaka, och tandköttet kan tillfriskna om man tar bort bakteriebeläggningarna. Men om bakterierna i stället växer allt djupare ner i tandköttsfickan ökar inflammationen. Celler som bryter ner ben, så kallade osteoklaster, aktiveras och tandens fäste – rothinnan och käkbenet – bryts ner. Tandlossningens förstadium, gingivit, har då övergått till parodontit.

Bakterier förlamar försvarsceller

Att behandla sjukdomens tidiga skeden är relativt enkelt och handlar om att med hjälp av noggrann munhygien ta bort bakteriebeläggningar och förhindra att nya uppstår. I de fall tandköttsfickorna blivit djupa kan det krävas kirurgiska ingrepp för att komma åt att avlägsna bakteriebeläggningar, tandsten och inflammerad vävnad.

Det går ibland att använda antibiotika för att angripa bakterierna, men effekten är kortvarig. Nya bakterier ansamlas lätt igen när antibiotikabehandlingen har upphört, och dessutom finns det risk att bakterierna utvecklar motståndskraft.

Man har funnit två särskilt aktiva bakterier – Actinobacillus actinomycetemcomitans och Porphyromonas gingivalis. De tillverkar gifter som förlamar försvarscellerna. Med prov från tandköttsfickan går det att fastställa vilka bakteriearter som finns. En patient med ”farliga” bakterier löper risk att utveckla sjukdomen. Forskare försöker nu ytterligare kartlägga vilka bakterier som har betydelse i sjukdomsprocessen för att sedan kunna ta fram vaccin.

Det vore också intressant att tidigt kunna fånga upp de personer som har förhöjd risk att utveckla parodontit. Man letar då efter speciella förändringar i gener som ger upphov till brister i försvarsmekanismerna och därmed ökar risken för att sjukdomen ska utvecklas. Då är det viktigt att tidigt sätta in förebyggande åtgärder, som extra noggrann tandborstning. Risken för inflammation i tandköttet minskar om man använder elektrisk tandborste och tandkräm där vissa antibakteriella ämnen, som klorhexidin och triclosan, ingår. I framtiden kan man tänka sig att det går att identifiera personer som är i riskzonen, exempelvis med ett blodprov.

När rothinnan och käkbenet förstörts kan de vanligtvis inte återbildas. Behandlingen syftar i första hand till att bromsa sjukdomen och till att skapa friskt tandkött. Det estetiska resultatet blir därför ofta ett problem för patienten: tänderna uppfattas som långa.

Stimulerar tillväxten

Det finns nya behandlingsmetoder där man försöker styra läkningen efter kirurgi så att tandens omgivande käkben kan nybildas. Ett exempel är en gel som innehåller ett emaljprotein framtaget från tandanlag hos grisar. När denna gel används i samband med det kirurgiska ingreppet stimuleras tillväxten av benvävnad vid läkningen. Forskningen inom området är intensiv. Kanske går det på sikt även att lösa problemet med de ”långa tänderna” med hjälp av nya metoder för att återskapa tandkött.