Tyskarna på gott och ont

En tysk intellektuell behöver inte vara en skuldtyngd, skamset navelskådande dysterkvist. Inte nu längre. Matthias Matussek, kulturchef på den inflytelserika tidskriften Der Spiegel, är både provocerande och kvick i sin bästsäljare Wir Deutschen (Vi tyskar) från 2006. Det är en av flera böcker om tyskhet och tyskar som kommit ut i Tyskland de senaste åren.

I essäer, reportage och intervjuer berättar Matussek om vad han funnit i sökandet efter ”tysk identitet” – en av de stora frågorna i dagens Tyskland. Han citerar Nietzsche: Tyskarna är människor som ständigt bekymrar sig över Tyskland. Något både tyskarna och omvärlden givetvis haft särskild anledning till allt sedan de tolv fördärvliga åren 1933-45.

Matthias Matussek driver med klichéer och gör något så vågat som att lyfta fram tyska karaktärsdrag och dygder. Han bekänner sig till och med själv till sådant som disciplin, ordning, punktlighet. Det är ord som fortfarande är laddade eftersom de ofta förknippas med koncentrationslägren.

Så har författarens egen generation – han är född 1954 – också haft problem med detta ”typiskt tyska”. Nu har han emellertid lärt sig att viss nationalstolthet hand i hand med globaliseringen är sund.

Hans bok visar att en ny, ljusare självbild håller på att växa fram i Tyskland. Ett tecken i tiden är att tyska popgrupper börjat sjunga på tyska, vilket tidigare setts som uncool. Själv började Matussek lära känna tysken i sig under åren som utrikeskorrespondent i New York och Rio de Janeiro. Men framför allt var det under en resa han gjorde längs den ”nya” tyska gränsen mot öst som hans funderingar startade. Det var på 1990-talet, under åren då de båda tyska hälfterna lärde känna varandra igen.

Ett annat tyskt tidstecken är renässansen för borgerlig bildning. En av den kulturkonservative Matthias Matusseks husgudar är universalgeniet Alexander von Humboldt, humanisten, vetenskapsmannen och upptäcktsresanden – för övrigt en av huvudpersonerna i en bästsäljande tysk roman häromåret. En annan förebild är 1800-talsdiktaren och journalisten Heinrich Heine. Den judiske Heines Buch der Lieder (Sångernas bok) är lika tysk som Goethes Faust, Beethovens nia och nya Audi, och den gestaltar enligt Matussek den tyskaste av alla känslor, vemodet.

Mitt i sin bok ger Matthias Matussek en snabblektion i tysk historia. Tyskland är ett land av nollpunkter, skriver han. Den tyska nationalstaten fanns inte förrän 1871, ändå har den ”tyska känslan” och kulturen rottrådar i det romerska kejsarriket.

Att tala om tysk historia är att gå på ägg. Den skarpsinnige Matussek gör det med lätta steg, i välputsade skor. Hans gliringar till alla som finner allt tyskt suspekt får förmodligen många att sätta i halsen, men de har finess. Hans attityd signalerar ett okomplicerat förhållande till det förgångna – något som gjorts möjligt först genom de många åren av tysk självrannsakan.

Wir Deutschen är roande läsning, Matussek är en driven stilist, men det är också krävande läsning. Det här är en bok för den redan initierade som vill komplettera och uppdatera sin bild av Tyskland. En helt annan sorts bok är svenske diplomaten Karl-Erik Norrmans Tyskarna, från början av året. Den är mer en nybörjarbok i Tysklandskunskap – förmodligen en lagom nivå för den svenske genomsnittsläsaren.

Tyskland har blivit ett tämligen okänt grannland. Författaren, bosatt i Berlin, är insatt och påläst och uppenbarligen förtjust i sitt nya hemland – som han menar sig ha valt för kulturens skull.

Också Norrman skriver om det som han och andra uppfattar som typiskt tyskt. Trots det reserverar han sig i bokens början med att varje generalisering av nationalkaraktärer är suspekt. Ändå tycks de ha blivit rumsrena i någon mån. Vi behöver sammanhang att förhålla oss till i en globaliserad värld. Vilket inte behöver innebära ett ”vi och dom”.

Karl-Erik Norrman är dock svenskt försiktig i sina beskrivningar av det tyska. Emellanåt tycks han rentav vilja be om ursäkt för sitt intresse och sitt gillande; något annat vore kanske för utmanande för vårt enögda och angloamerikaniserade kulturklimat. Kanske är det också därför han ibland kommer med hummande antydningar i texten – och ibland blir övertydlig.

I boken står mycket om tysk kultur. Det handlar om sådant som det tyska jammern, egenheten att gnälla och klaga på allt och alla, och om tysk Angst, alltså tysk ängslan för hur det ska gå – vilket kan göra folk till kontrollfreakar. Som introduktion fyller boken om Tyskarna ett tomrum. Vi har mycket att vinna på att lära känna vårt grannland i söder.