Vi är härmapor, inte stenåldersmänniskor

Alla påståenden om att vi egentligen inte har förändrats sedan stenåldern bygger på en bestämd föreställning om hur evolutionen fungerar och vad det innebär. Men denna föreställning är felaktig, hävdar David J. Buller i boken Adapting minds och, på andra grunder, Peter J. Richerson och Robert Boyd i Not by genes alone. De senare ger också en mer detaljerad redovisning av sina teser i samlingsvolymen The origin and evolution of cultures. Buller angriper den så kallade evolutionära psykologin, medan Boyd & Richerson gör upp med föreställningen att olika mänskliga förmågor kan delas upp mellan kultur och gener, och att kulturen är något som kommer ”efter” det genetiska arvet.

När Edward Wilsons Sociobiology publicerades 1975 följde en hätsk debatt, som aldrig riktigt dött. Orsaken var Wilsons påstående att människans sociologi och psykologi kan reduceras till genetik och neurofysiologi. Samhällsvetare och humanister hävde upp ett ramaskri och såg sig nödsakade att skydda sig mot vad de tyckte var okunniga intrång på deras planhalva. Många har sedan dess varit nöjda med den strikta uppdelningen i ”gener” (biologins domän) och ”kultur” (humanvetenskapernas domän). Evolutionsbiologins och neurovetenskapernas framsteg har dock gjort skiljelinjen allt omöjligare att upprätthålla. Men hur ska man då tänka?

David Buller menar att det inte finns någon fast mänsklig natur. Han kritiserar den evolutionära psykologin, vilken kan ses som en mer indi-vidorienterad efterföljare till sociobiologin. I evolutionär psykologi fäster man stor vikt vid något som kallas the environment of ancestral adaptation, det vill säga de förhållanden under äldre stenålder som sägs ha utgjort skådeplatsen för människans evolution som art. Dessa förhållanden spelar stor roll, och av dem följer att vi är genetiskt anpassade till förhållanden som skiljer sig radikalt från dem som vi nu lever under. Buller smular systematiskt sönder argumenten för detta.

Grunden för hans kritik är en konsekvent tillämpning av vedertagna principer i nydarwinistisk evolutionsteori. Ett exempel är insikten om att det i alla tillräckligt stora populationer finns en ständigt bevarad genetisk mångfald. Den gör det möjligt att anpassa sig genetiskt till ändrade förhållanden. I klartext: jordbrukets införande för 10 000 år sedan kan mycket väl ha förändrat vissa mänskliga populationers genetiska egenskaper. Tiden är inte för kort. Detta undergräver tanken på bilkörande ”stenåldersmänniskor” och nyttan med stenåldersdieter. Och framför allt underminerar det idén att vår nuvarande psykologi är en följd av förhållandena under stenåldern. Buller går systematiskt igenom den evolutionära psykologins käpphästar (om parbildning, föräldraskap med mera) och lyckas skickligt urholka allesamman.

Om Bullers insats kan ses som huvudsakligen kritisk, så är Boyd & Richersons arbete desto mer konstruktivt. De har byggt upp en alternativ teori om hur människans evolution kan ha gått till, en teori som kringgår uppdelningen i genetik och kultur. Arvet går hela tiden via kulturen, och kulturhistorien är i sig en darwinistisk process – alltså begriplig i termer av kulturella ”populationer”. Människan som kulturvarelse och människan som biologisk varelse är samma sak. Vad det handlar om är att urskilja hur kultur och gener, i ständig samverkan, formar människans evolution. För Boyd & Richerson har människan under hela sin utveckling kontinuerligt anpassats till att leva i en kulturell omgivning, vilken i sin tur hela tiden förändras. Resultatet blir en historisk dynamik som är helt olik alla andra arters.

Ett intressant inslag i deras argument är synen på ”missanpassning”. I den evolutionära psykologins föreställning om the environment of ancestral adaptation finns en implicit civilisationskritik. På ett plan håller Boyd & Richerson med om att samhällsutvecklingen kan ta destruktiva vändningar, men deras förklaring är en annan. Den går ut på att det är mindre kostsamt att härma andra än att tänka själv, vilket gör att majoriteten av en befolkning alltid kommer att vara härmapor. Detta är en grundförutsättning för kulturell utveckling, men det gör det också möjligt för såväl elakartade som godartade uttryck att spridas. Och det finns ingen yttre måttstock som automatiskt skiljer det ena från det andra. Dessutom blir det periodvis svårt för människor att kollektivt och snabbt anpassa sig till ändrade förhållanden.

Boyd & Richersons ansats utgör den mest lovande hittills när det gäller att förena biologi och kulturforskning. Det är dags för de olika lägren att gräva ner stridsyxorna och börja tänka tillsammans.