Kalla kriget förändrade krigen

Även om det i några inbördeskrig förekommer att utländska stater lägger sig i, tycks de mellanstatliga krigens tid vara förbi. Till stor del är detta resultatet av en historisk process som har pågått sedan 1800-talets första decennier. Industrialiseringen skapade för första gången i historien förutsättningar att snabbt alstra rikedomar utan att erövra land eller ta krigsbyten från andra. För att blomstra förutsatte ekonomin i stället handelsutbyte, internationell standardisering och fredliga förhållanden.

Världshandeln avmattades

Perioden 1890-1945, världskrigens epok, sammanfaller typiskt nog med en avmattning i världshandeln. De ledande industriländerna försökte undgå internationell konkurrens och mildra de inre konflikter som industrialiseringen medförde genom att skaffa sig kolonier, införa skyddstullar och mobilisera sina medborgare i nationalismens tecken. Uppkomsten av totalitära stormakter som nazi-Tyskland och Sovjetunionen, vilka strävade efter ekonomisk självförsörjning och bedrev omfattande militär upprustning, bidrog också till att öka spänningarna i världen.

Men efter 1945 har den ekonomiska globaliseringen oavbrutet accelererat, särskilt efter kommunismens fall. Bara sedan 1985 har varuutbytet i världen mer än trefaldigats, kapitalrörelserna sexfaldigats och levnadsstandarden stigit dramatiskt för de flesta människorna på jorden. Inget säger att denna utveckling kommer att fortsätta för evigt, men i den växande rikedomens spår brukar följa politisk demokratisering, smak för ett bekvämt liv, sjunkande födelsetal, tilltagande sexuell frihet och ökad jämställdhet mellan könen – faktorer som historiskt sett har gjort åtminstone de västerländska samhällena mindre krigiska. Den israeliske statsvetaren Azar Gat har påpekat att det inte är utgifterna för krig som gör moderna industriländer pacifistiska, utan kostnaderna för att avstå från fred.

Det finns skäl att specialstudera perioden efter 1945 då de mellanstatliga krigen varit både få och kortvariga. Tillkomsten av FN-stadgan, som endast tillåter krig i självförsvar (§ 51), har onekligen haft betydelse. Att normer spelar en viktig roll i det internationella samfundet är uppenbart. Efter 1945 har exempelvis ingen regering utfärdat en officiell krigsförklaring på det sätt som folkrätten tidigare krävde, eftersom det vore detsamma som att börja krig.

FN påverkar

Koreakriget 1950-53 och Kuwaitkriget 1990-91 utkämpades visserligen på FN:s vägnar, men en väsentligare följd av FN:s inflytande är att de stridande i olika konflikter från början varit medvetna om att Säkerhetsrådet skulle komma att driva fram ett stopp för striderna. Följaktligen har man anpassat sin militära planering efter detta.

Det nederländska angreppet på den utbrytande kolonin Indonesien år 1948 är ett exempel. Man anföll den 18 december när FN:s säkerhetsråd hade åkt hem på jullov och räknade med att ha arresterat den indonesiska regeringen innan rådet hann återsamlas. De israeliska offensiverna i slutskedet av kriget 1948-49 och under kriget 1967, Indiens anfall på Östpakistan 1971 och Turkiets invasion av Cypern 1974 är andra exempel. Det handlar ofta om länder som inriktat sig på blixtkrig eller krig med begränsade målsättningar eftersom man har vetat att tiden för strider varit utmätt. Det finns inte längre tid för konflikter à la andra världskriget som pågår ostört år efter år och innebär mobilisering av alla samhällsresurser.

Frankrike och Storbritannien, som angrep Egypten 1956 för att återta kontrollen över Suezkanalen, var visserligen stormakter med möjligheter att blockera resolutioner i Säkerhetsrådet, men de visste att de inte kunde fortsätta hur länge som helst. Av samma anledning fördröjde USA och Storbritannien sin invasion av Irak 2003: in i det sista hoppades man få igenom en resolution i Säkerhetsrådet som kunde legitimera våldsanvändningen mot Saddam Husseins regim.

Kalla kriget överskuggade allt

Våldets minskade roll i det mellanstatliga umgänget har även berott på kärnvapen. Trots att kärnvapnens militära användbarhet på goda grunder kan ifrågasättas, har deras existens ofta varit en krigsavhållande faktor. Undantag finns dock. Blotta misstanken att Saddam Hussein var på väg att skaffa sig massförstörelsevapen angavs som den viktigaste orsaken till att USA och Storbritannien gick i krig 2003.

Annars har kärnvapen oftast minskat våldet. USA:s önskan att undvika konfrontation med Kina och Sovjetunionen hämmade de amerikanska bomboffensiverna mot Nordvietnam under Vietnamkriget. Möjligheten av en sammanstötning med Sovjetunionen påverkade även Kinas militära uppläxning av Vietnam 1979, då Vietnam hade invaderat Kinas bundsförvant Kampuchea. Hotet om en konfrontation mellan två kärnvapenländer tvingade de kinesiska ledarna att redan från början deklarera att målsättningarna var begränsade.

Motsättningen mellan Sovjetunionen och USA – som under nära ett halvsekel utgjorde den grundläggande maktkonflikten i världen och orsakade huvuddelen av rustningsutgifterna – var dessutom oförsonligare än de flesta politiska rivaliteter som historien känner. Betydligt futtigare kriser än de som blossade upp mellan Moskva och Washington om Berlin och Kuba, skulle ha lett till krig före 1945. Ändå eskalerade aldrig det kalla krigets motsättningar till väpnade konflikter mellan huvudantagonisterna, just eftersom kärnvapenbruk med åtföljande risk för världsundergång då knappast hade gått att undvika.

Slutligen innebar den bipolära maktbalans som rådde i världen under lång tid efter 1945 en hämsko för regeringar som drömde om krigiska äventyr. Det har aldrig tidigare funnits supermakter med USA:s och Sovjetunionens överlägsenhet i resurser. Att trotsa någon av dem utan att ha stöd av den andra var utsiktslöst, och när deras önskemål sammanföll – som när det gällde att stoppa Storbritanniens och Frankrikes agerande mot Egypten under Suezkrisen 1956 – fick de alltid sin vilja igenom. Eftersom USA och Sovjetunionen ytterst kontrollerade den internationella tillgången på moderna vapen hade de i varje konflikt också effektiva påtryckningsmedel. Krig som saknade koppling till supermakternas egna intressen kunde inte räkna med leveranser av krigsmateriel och dog snart sotdöden.

Kortare krig och färre döda

Sammantaget bidrog detta till att de mellanstatliga krigen blev kortare. Det fick i sin tur dödligheten i konflikterna att sjunka – oavsett storleken på de styrkor som deltog eller eldkraften hos de vapen som dessa förfogade över.

Undantag finns dock även här. Det åtta år långa kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet utkämpades på första världskrigs-manér. Det dödade föga överraskande avsevärt fler människor än det högteknologiska, endast 43 dagar långa Kuwaitkriget mellan FN-koalitionen och Irak 1991. Att kriget mellan Iran och Irak tilläts pågå så länge berodde ytterst på att bägge supermakterna backade upp samma sida, vilket annars var mycket ovanligt. Till både amerikanernas och ryssarnas besvikelse visade sig dock Irak för svagt för att vinna en snabb seger.

Ett annat långdraget mellanstatligt krig efter andra världskriget var det mellan Israel och arabstaterna 1948-49, som pågick i nästan 14 månader (om den inledande inbördeskrigsfasen mellan judar och araber i Palestina räknas in). Även om pansar, flyg och tungt artilleri användes, dominerades slagfältet av lätt infanteri med kulsprutor och granatkastare som tyngsta vapen. Ändå krävdes fler dödsoffer (närmare 5 000 israeler och kanske 15 000 araber) än i alla de övriga, korta, högteknologiska krigen mellan Israel och arabstaterna tillsammans (Suezkriget 1956, sexdagarskriget 1967, oktoberkriget 1973 och Libanonkriget 1982). Detta trots att styrkorna bara var en tiondel så stora som i oktoberkriget 1973. För Israels del motsvarade de stupades antal 1948-49 närmare 1 procent av den judiska befolkningen i Palestina vid krigsutbrottet. Om man betänker att striderna pågick i 14 månader och inte fyra år, är de förluster som Israel led i själva verket fullt jämförbara med den åderlåtning som Tyskland, Storbritannien och Frankrike drabbades av i första världskrigets skyttegravar.

Blodiga inbördeskrig

De blodigaste krigen efter 1945 är således inte de mellanstatliga krigen, som i regel varit korta, utan konflikter av inbördeskrigskaraktär. De tenderar att bli långdragna och mer hänsynslösa. Här återfinns krig där stormakter har varit inblandade och massiv flygbombning förekommit – Korea, Algeriet (1954-62), Vietnam (1959-75) och Afghanistan (1979-89) – men även det kinesiska inbördeskriget (1946-49), liksom lågteknologiska gerillakrig i fattiga länder i Centralamerika och Afrika. Flygbomberna har skördat många offer, men ännu fler har dödats av svält, epidemier, terror och allmän samhällsupplösning i gerillastridernas spår.

På samma sätt var det i Irak i början av 2000-talet, där själva invasionen var över på tre veckor. När de stora striderna var avslutade den 1 maj 2003 hade den USA-ledda koalitionen förlorat 173 stupade. De följande fyra årens gerillakrig har sedan kostat närmare 4 000 allierade soldater och minst 70 000 – enligt vissa uppskattningar hundratusentals – civila irakier livet.

Den israeliske statsvetaren Gil Merom hävdar att moderna demokratier trots sin militära överlägsenhet är oförmögna att vinna den typ av gerillakonflikt som pågår i Irak. Efter andra världskriget vill den bildade medelklass som dominerar västerländska samhällen varken acceptera de brutala metoder som krävs för att besegra gerillarörelser eller de förluster som följer om man avstår från brutaliteten. Om inte förr, visar sig detta när medelklassens egna söner kallas in till militärtjänstgöring.

Kvalitetsvåld

Gerillakrig har förekommit långt tidigare, men det var först efter andra världskriget som man började studera detta på officershögskolorna. Tidigare var det en specialitet för kolonialtrupperna, där officerare med karriärambitioner inte stannade alltför länge. Dessutom avgjordes gerillakrig sällan genom slag utan genom psykologisk utnötning, vilket gjorde krigsföringen mindre intressant för fackmilitärer. Framgångsrik gerillabekämpning kräver inte bara samverkan mellan polis och civila myndigheter, utan medför dessutom en brutalisering av kriget.

Med hjälp av termerna kvantitativt och kvalitativt våld beskrev den brittiske författaren Robert Asprey på 1970-talet gerillors sätt att föra krig. Kvantitativ våldsutövning är typisk för konventionella krigsmakter, och är urskillningslös. Insats och resultat mäts i mängden förbrukad ammunition och antal dödade fiender. En gerilla använder snarare kvalitativt våld och är därmed noga med valet av måltavlor. Syftet är att åstadkomma största möjliga politiska effekt men begränsad skada på omgivningen, vars sympatier gerillan försöker vinna. Det viktiga är inte att döda så många som möjligt utan att döda ”rätt” personer, helst på ett så anslående sätt som möjligt.

Ett exempel kan användas för att illustrera skillnaden mellan de olika typerna av våld. En armépatrull som passerar en by på landsbygden i ett krigsområde (scenen kan vara Vietnam, Algeriet, Sri Lanka eller Afghanistan) blir beskjuten. I enlighet med det kvantitativa våldets logik kallar patrullen in flyg- eller artilleriunderstöd tills byn är jämnad med marken, och den kan därefter utan fara fortsätta sin framryckning.

När en grupp ur gerillan blir beskjuten från samma by, söker sig gerillamännen däremot in till bytorget, samlar ihop befolkningen, skjuter byäldsten och hotar att fortsätta med utvalda bybor tills den som sköt har trätt fram. Tillvägagångssättet följer det kvalitativa våldets logik. Det kommer sannolikt inte bara att kosta färre människoliv, utan är också effektivast. Det är emellertid betydligt obehagligare för sina utövare.

Drogade barnsoldater

Man ska vara medveten om att militär verksamhet av det slag som den svenska försvarsmakten i framtiden kommer att ägna sig åt – internationella fredsfrämjande operationer i sönderfallande stater – rymmer mer kvalitativt än kvantitativt våld. De troliga motståndarna är inga reguljära styrkor med anförare som har samma utbildning och sätt att tänka som svenska officerare, utan snarare gäng av drogade barnsoldater. De är beväpnade med enkla automatvapen och far runt i Toyota-pickuper, saknar långsiktig planering, har ringa behov av underhåll och genomför inte systematiska förberedelser som går att upptäcka med modern underrättelseteknologi.

Officerens förmåga att leda väpnad strid måste dessutom kompletteras med talang för diplomati och allmän myndighetsutövning – i en främmande miljö, sida vid sida med civila experter och biståndsarbetare.

Detta ställer den militära professionen inför stora krav på förändring. Sannolikt står vi i dag inför den största militära revolutionen sedan de mellanstatliga krigens epok inleddes på allvar i Europa – för omkring femhundra år sedan.