Språkstrid på Balkan
När kriget bröt ut i Bosnien-Hercegovina 1992 försvann serbokroatiska som officiellt språk. I stället är nu serbiska, kroatiska och bosniska officiella språk – trots att skillnaderna är mycket små: kanske något större än mellan brittisk och amerikansk engelska. De små skillnaderna har emellertid fått ökad betydelse som markörer av nationalitet.
Sven Gustavsson, professor emeritus i slaviska språk och verksam vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet, menar att läroböckerna i bosniska, kroatiska och serbiska visar att det rör sig om tre olika standardspråk, att tre olika språknormer håller på att formas. I bosnienserbiska och bosnienkroatiska skolor är det normen från Serbien och Kroatien som lärs ut, utan hänsyn till den språkliga situationen i Bosnien-Hercegovina.
Ord och författare får stort symbolvärde, exempelvis den jugoslaviske (och serbiske) Ivo Andric, Nobelpristagare i litteratur 1961, som i stort sett är den enda jugoslaviska författare som finns representerad i läseböckerna för såväl bosniakiska, kroatiska som serbiska elever.
– Han sägs vara kroat i en bosnienkroatisk läsebok för skolan, och hans språk ändras så att det blir mer kroatiskt, säger Sven Gustavsson. Man kan kanske jämföra med att ge ut Strindberg på finlandssvenska.
Sven Gustavssons kollega Jasenka Trtak har via enkäter och intervjuer bland gymnasieungdomar i de bosniakiska, serbiska och kroatiska delarna av landet analyserat hur de nya språknormerna tar fäste och vilka attityder ungdomarna har till det egna språket och de ”andras” språk. De tre etniska grupperna bosniaker, kroater och serber visar sig ha olika språkbruk trots att de dialekter som talas i det område där undersökningen gjorts är mycket lika. Ord som markerar etnisk tillhörighet har fått ökad betydelse. Språkpolitiken cementerar de etniska skillnaderna.
