Krossa den skändliga!
”Krossa den skändliga!” var Voltaires dom över katolska kyrkans rättsövergrepp. Den franske 1700-talsfilosofen François Voltaire brann för rättvisa och bekämpade orättfärdigheter utförda på religiös grund. Rättesnöret för bedömning av religioner, religionsutövning och religiösa organisationer är i första hand moraliskt, inte intellektuellt. Varje dag rapporterar nyhetsmedierna om kvinnor som mördats för att de inte lever upp till sin religions moraliska regler, kvinnor som offrar sina barn som kanonmat i religiösa krig, kvinnor som under motstånd slår sig fram till nya positioner som religiösa ledare och kvinnor som förtrycks eller kämpar mot förtryck i världens olika religioner. Religionen, speciellt i sin snabbt ökande fundamentalistiska utformning med traditionella patriarkala värderingar, tränger sig på i vår vardag.
I det tidigare talibanstyrda Afghanistan, där kvinnor av religiösa skäl begränsades till hemmet, kunde de lämnas att svälta i brist på manliga släktingar eller att dö i brist på läkarvård. Amerikanska kristna fundamentalister angriper abortkliniker och trakasserar kvinnor som genomgår abort. I Pakistan sitter minderåriga flickor i fängelse anklagade för otukt, eftersom de vågat anmäla att de blivit våldtagna. I Sverige menar två kvinnliga biskopar att tiden inte är mogen för en kvinnlig ärkebiskop.
Vad skulle en Voltaire av i dag säga om detta? Är religiös fundamentalism det moderna samhällets skändlighet som vi måste bekämpa? Ja, svarar aktuell religionsfilosofisk forskning och visar att religiös fundamentalism till sitt ideologiska väsen är kvinnoförtryckande och därför moraliskt förkastlig.
Det finns i dag en samhällelig flathet gentemot religion som gör det nästintill oacceptabelt att kritisera dess konkreta uttryck. I religionsfrihetens namn godtas beteenden som i icke-religiösa sammanhang inte skulle ha tolererats. Motstånd mot kvinnor i en viss yrkesgrupp fördras i världens mest jämställda land. Barn fostras i extrema religiösa sekter eller friskolor och kan få betala ett högt pris för föräldrarnas rätt till religionsfrihet. Inte ens hets mot folkgrupp tycks vara förkastligt när det kommer från en religiös företrädare, som i fallet med pingstpastor Åke Green vars uttalanden om homosexuella ledde till friande domar i både hovrätten och Högsta domstolen.
Det finns ett samhälleligt behov av nyanserad diskussion i de svåra frågor som uppstår när religion leder till förtryck, kränkningar, psykisk och fysisk skada eller får andra negativa följder. Religionsfilosofisk forskning kan ifrågasätta inslag i en religiös ideologi som resulterar i destruktiva konsekvenser, exempelvis att homosexuella känner sig kränkta av pastor Green eller att kvinnor förvägras rätten till preventivmedel eller självbestämmande.
Religiös fundamentalism anklagas ofta för att vara kvinnoförtryckande. Som försvar hävdas då att fundamentalistiska kvinnor inte upplever något förtryck eftersom de frivilligt har valt sin livsstil. Man påstår alltså inte att kvinnorna visserligen är förtryckta men att förtryck är något acceptabelt. Skiljelinjen går i stället mellan vad som ska räknas som förtryck.
Det första och enklaste sättet att bemöta fundamentalismens försvar är att lyfta fram de empiriska forskningsresultat som visar att de flesta kvinnor i fundamentalistiska sammanhang, ofta fattiga och outbildade, faktiskt upplever förtryck. Inte heller har de frivilligt valt sin religiösa underordning. Motargumentet från fundamentalisterna blir då att det finns många andra kvinnor som av religiösa skäl frivilligt har valt att underordna sig själva. Åtminstone dessa kvinnor är inte förtryckta, hävdar man, vilket leder till det andra möjliga sättet att bemöta det nu något modifierade försvaret av fundamentalism.
Ett vanligt feministiskt argument är att de kvinnor som inte upplever sig vara förtryckta bara tror att de inte är förtryckta. Bakom deras så kallade frivilliga underordning, som ytterst är till deras nackdel, ligger patriarkala förtryckande processer. Mäns objektifierande blick, med ett underförstått hot om fysiskt eller socialt våld mot den som inte följer normerna, får kvinnor att välja att bete sig som en kvinna förväntas bete sig. I fundamentalismen förstärks dessutom denna blick med sitt våldshot av Guds blick – en gud som tänks kunna observera alla alltid och ha obegränsad makt att straffa dem som inte anpassar sig till sina gudomligt givna roller. En fundamentalistisk kvinna är alltså extremt motiverad att uppfylla den ideala kvinnlighet som förväntas av henne. Hon är strukturellt förtryckt även om hon inte själv är medveten om det.
Detta feministiska argument kan uppfattas vara nedlåtande – varför skulle en feminist veta bättre än den fundamentalistiska kvinnan själv hur hon egentligen borde känna?
Förespråkaren för fundamentalism kan hävda att så länge kvinnan är medveten om de bakomliggande strukturerna och vill betala priset (i form av underordning och begränsning) för de fördelar (av social eller religiös natur) som hon uppnår i den fundamentalistiska religionen, så bör vi respektera kvinnans val.
Detta leder till det tredje och sista motargumentet mot fundamentalismens försvar. Detta argument accepterar att kvinnans önskan att anpassa sig efter den fundamentalistiska ideologin mycket väl kan vara genomtänkt och ärligt menad, men hävdar att hon saknar tankemässiga redskap att önska eller välja annorlunda. Hon är inlemmad i den fundamentalistiska kulturen, och hennes val är därmed de facto påtvingat. Man kan nämligen tvinga någon inte bara med fysiskt och psykiskt våld, utan också med ideologiskt våld i form av begränsningar av vilka tankar som är möjliga att uttrycka inom ramen för en viss ideologi. Kvinnan har alltså inte frivilligt valt sin underordning.
Inom judisk, kristen och muslimsk fundamentalistisk tro identifieras kvinnor som fysiskt, mentalt och/eller andligt svagare än män. De behöver begränsas, beskyddas, övervakas och underordnas ett starkare och visare kön. Det är män som har tolkningsföreträde och makt, och det är de som upprätthåller maktordningen och förhållandet mellan könen inom religionen. Begreppet ”kvinna” i den fundamentalistiska ideologin är synonymt med en människa som har de specifika biologiska, psykologiska och andliga kännetecknen på att vara kvinna som Gud har skapat henne, nämligen svagare i alla väsentliga avseenden och underordnad mannen. Inom fundamentalismens begreppsliga ramar är det alltså inte möjligt att tala om kvinnor utan att avse underordnade människor. Den som bekänner sig till en fundamentalistisk ideologi och är kvinna är per definition underordnad.
För att det ur moralisk synvinkel skulle kunna vara acceptabelt att en kvinna frivilligt avstår från sin autonomi och väljer underordning, så måste hon åtminstone ha de begreppsliga möjligheterna att överväga att inte avstå från sin autonomi och inte välja underordning. En ideologi som berövar henne denna rätt genom att begreppsligt slå fast hennes identitet som definitionsmässigt underordnad är en moralisk skändlighet och bör bekämpas, inte tolereras.
